År 1066 var ett omväxlande år för England, och ett uppbokat år för den nya kyrkan Westminster Abbey. I början av året, 5 januari, dog kung Edward the Confessor (Edvard Bekännaren). Westminster Abbey var ett av hans livsvek, men han hade varit för sjuk några dagar tidigare, den 28 december, för att delta i den högtidliga invigningen av kyrkan. 

 

Edward hade inga egna barn, traditionellt för att han avgett ett löfte om att leva i celibat, men mer troligt för att han och hans fru sedan många år, Edith av Wessex, helt enkelt inte kunde få barn. Edith var en välutbildad kvinna, dotter till en av de mest inflytelserika markägarna, Godwin, som hade starka band till de danska vikingarna, via sin fru. Edith utbildades i Wilton Abbey, ett av de största klostren på den tiden och hon talade bl.a. flera språk.

 

Edwards väg till tronen hade varit lång och krokig, han var son till Ethelred the Unready och Emma av Normandie. När Ethelred dog efterträddes han av sin son (i första äktenskapet) Edmund Ironside (Järnsida), men han dog bara ett halvår efter sin far. Emma gifte om sig med danske vikingen Knut som just invaderat England och tagit över tronen. Emma behöll på så sätt drottningkronan, och hennes söner med Ethelred överlevde den utrensning Knut gärna sett för att säkra sitt erövrade rike. Sönerna skickades istället till Emmas bror, hertigen i Normandie. Emma och Knut fick en son tillsammans, Harthacnut. När Knut dog övertogs tronen av hans son i första äktenskapet Harald Harefoot. Edward och hans bror Alfred återvände till England för att hälsa på sin mor, men gick i en fälla. Edward kom undan men Alfred dog, enligt vissa källor först stucken i ögonen, och senare mördad, av Godwin.

 

När sedan Harald Harefoot dog blev det Harthacnut som blev ny kung, med sin halvbror Edward som arvinge. Eftersom också Hathacnut var kortvarig på tronen, återstod sedan Edward, som regerade i ensamt majestät från 1042 till sin död 1066. Hans position var relativt säker även om han periodvis låg i strid med sin svärfar, Godwin, och dennes söner. Svärfadern låg för övrigt också i strid med några av sina söner, politiken var sådan under dessa oroliga år i Englands historia. Under en period försökte Edward också skilja sig från sin fru Edith, men när han slutit fred med hennes far tog han henne tillbaka. Eventuellt var orsaken till skilsmässoförsöket att de inte hade några barn, för i övrigt verkar paret ha kommit väl överens och Edith agerade ofta rådgivare åt sin make. Edith stod också nära sin bror Tostig, som hon hjälpte politiskt, även om han senare tvingades i exil efter att ha misslyckats som jarl.

 

När Edward dog i början av 1066 fanns ingen naturlig arvinge. Några olika kandidater var tänkbara. Edmund Ironsides sonson, Edgar, var bara ett barn, men var eventuellt en kandidat i Edwards ögon. Han hade tillnamnet Aetheling, vilket bars av de som hade arvsrätt till tronen (och som t.ex. burits av Edward själv innan han blev kung). Han var dock bara ett barn och landet, som alltid i rädsla för nya attacker utifrån, behövde en vuxen kung.

 

Godwins son Harald, svåger till Edward, mäktig jarl och erkänd ledare i krig, var ett annat alternativ. Han hade även släktband med Danmark, vilket kunde verka lugnande på viljan att anfalla landet. Det var också Harald Godwinson som utropades till kung efter Edwards död. Han kröntes i Westminster Abbey, den 6 januari 1066, samma dag som hans företrädare begravdes i samma kyrka, den första och enda gång som detta har skett i Englands historia att en kung begravs och nästa kröns samtidigt. Detta var Westminster Abbeys första kröning, alla engelska kungar därefter har krönts här (med undantag för Edward V och Edward VIII som aldrig kröntes).

 

Men det fanns ytterligare en kandidat till tronen. I Normandie ansåg hertig William (Erövraren, the Conqueror eller Bastarden, kärt barn har många namn!) att både Edward och Harald hade lovat honom Englands tron, och om han inte fick den genom arv tänkte han ta den med våld. William var ett kusinbarn till Edward, vars mor Emma varit syster till hertigen av Normandie. William var född utanför äktenskapet men detta var inte så viktigt under denna tid, till skillnad från några år senare då Williams son Henry I inte kunde låta någon av sina oäkta söner ärva tronen, vilket ledde till ett långt inbördeskrig mellan hans dotter Mathilda och hennes kusin Stefan. William hade även nordiska rötter efter sin anfader Rollo, i de isländska sagorna känd som Gånge-Rolf, eftersom han var så storväxt att ingen häst kunde bära honom och han därför fick gå. Rollo slog sig ner i Normandie och skapade sitt rike där, efter att först ha döpts och fått den franske kungens dotter till maka.

 

William påbörjade direkt efter Edwards död förberedelserna att ta sig över havet till England, men han kom iväg sent. Så sent att Harald först fick ta sig an en annalkande här från norr. Harald Hårdråde och hans armé hade landstigit i Yorkshire och slagit några av de mindre engelska arméerna där. Harald Hårdråde var enligt traditionen kung i Norge och hade även länge gjort anspråk på Danmarks tron, och nu även på den engelska. Med Harald Hårdråde följde också kung Harald Godwinsons bror, Tostig.

 

Harald Godwinson anlände till Stamford Bridge i slutet av september 1066, efter att ha marscherat med sin armé från London till Yorkshire, på bara fyra dagar, en sträcka på ca 30 mil. Striden stod den 25 september. De tidigare så segerrika nordmännen under Harald Hårdråde var överraskade av den engelska kungens snabba uppdykande, och Harald Godwinsons seger var total. Både Harald Hårdråde och Tostig Godwinson dog. De som överlevde fick lov att lämna platsen, på villkor att de aldrig mer attackerade England, och enligt myten ska de bara ha behövt 24 av sina 300 skepp för att ta sig därifrån.

 

Kung Harald fick ingen tid att vila för den 28 september, bara tre dagar efter striden vid Stamford Bridge, landsteg hertig William av Normandie i Sussex med sin armé. Harald fick ge sig av på marsch igen, nu söderut och fick samla ihop nya trupper på vägen. Det är troligt att han inte fick besked om Williams landstigning förrän han redan var på väg tillbaka mot London, och efter ett stopp där gjorde hans armé åter en spektakulär marsch söderut, och avverkade dryga fyra mil per dag! Totalt tog det Harald ca tre veckor att ta sig till Hastings, vilket innebar att William hade tre veckor på sig att befästa sin ställning längs kusten, och installera sig i Hastings slott. Den 14 oktober möttes de båda arméerna på kullarna kring den by som idag bär namnet Battle.

 

Det är oklart hur stora de olika arméerna var, men Haralds armé var kanske ca 7-8 000 man stark, och bestod enbart av infanteri, medan William hade lika många eller fler, uppskattningarna varierar kraftigt. William hade dock såväl kavalleri och båg- och armborstskyttar som infanteri, vilket gav honom en fördel. Striden pågick från morgon till kväll, och slutade med en rejäl engelsk förlust. Harald dog och William var ny kung av England!

 

Intressant nog anger vissa av de krönikor som beskriver slaget att Harald dog av en pil i ögat. Ingen vet om det är sant, hans kropp ska ha identifierats efter striden, men ingen vet vad som hände med den sedan. Hans mor ska ha erbjudit William kroppens vikt i guld för att få den men William ska ha sagt nej och beordrat att den skulle kastas i havet. Andra historier berättar att Harald inte alls dog, utan gick i kloster. Det är dock med en pil i ögat Harald avbildas i Bayeux-tapeten, även om denna pil verkar vara tillagd senare. Att göra fienden blind har traditionellt sett varit ett sätt att göra en man olämplig att vara kung, ingen följer en blind man.

 

William marscherade efter slaget vid Hastings mot London, där han mötte motstånd från adelsmän som utropat den ungen Edgar Aetheling till ny kung. William nötte snabbt ner motståndet och intog London, där han kröntes till kung i Westminster Abbey den 25 december 1066. Ceremonin, Westminster Abbeys andra kröning på ett år, utfördes på engelska och franska enligt traditionell engelsk rit. Stora delar av Williams trupper hade samlats utanför kyrkan, och när församlingen inne i kyrkan i en del av ceremonin ropade, på både franska och engelska, sitt samtycke till den nye kungen, trodde trupperna utanför att det pågick ett kuppförsök inne i kyrkan. De satte eld på husen kring kyrkan och röken tvingade ut stora delar av församlingen, utanför utbröt uppror och strider mellan engelsmän och normander, ett tecken på att Williams position som kung inte var helt säker, vilket den inte var på många år.

 

På ett år hade Westminster Abbey, som fått sitt namn för att skilja den från St Pauls inne i London, (East Minster), blivit en central punkt för England och dess kungamakt. Allt sedan dess har den varit ett självklart val för kröningar, begravningar och bröllop. Kyrkan blev en trygg punkt som band ihop det gamla anglosaxiska England med det nya, normandiska väldet som skulle ta England in i en ny tid.

 

Facebooktwitterlinkedin