Ingen engelsk kung har blivit så smutskastad som Richard III. Historieskrivningen, och William Shakespeare, har utmålat honom som den värsta av syndare, och ful dessutom. Under medeltiden var fulhet ett yttre tecken på inre ondska. Richard III hade skolios men detta var troligen inget som vanligt folk visste om. Att den ena axeln var högre än den andra doldes troligen under skräddarsydda kläder, och han var en aktiv soldat som knappast var hindrad av sin sjukdom i strid. Han omtalas inte som puckelrygg förrän efter sin död. Villifieringen av Richard III började  efter slaget vid Bosworth. Henry Tudor vann England och kronan, och som vinnare kunde han skriva historien.

Men hur blev Richard, fjärde son till Rickard hertig av York, ens kung?

Efter slaget vid Tewkesbury var allt motstånd mot Edward IV krossat. Inga motståndare fanns kvar, Henry VI var avrättad, Margaret krossad och Lancasters kronprins Edward död i strid. I princip fanns bara en arvinge till tronen kvar på Lancastersidan, Henry Tudor. Hans anspråk på tronen gick tillbaka till hans mor, Margaret Beaufort, som var ättling till Edward III, via John av Gaunts tredje äktenskap. Hans far var halvbror till Henry VI, född i drottning Katherines andra, och högst omtvistade, äktenskap med walesaren Owen Tudor. Henry Tudor var fjorton år 1471, och på väg till Tewkesbury med sin farbror Jasper, när de fick nyheten att slaget redan var förlorat för Lancaster. De flydde till Frankrike.

Edward IV slog sig till ro med sin fru, sina allt fler barn och sina två bröder, George och Richard. Vid hovet fanns förutom drottningen, Elizabeth Woodville, också hennes allt mer inflytelserika släktingar, hennes bröder, Anthony, greve Rivers, och Edward, Lionel och Richard. Där fanns också hennes två söner från ett tidigare äktenskap, Thomas, markis av Dorset, och Richard Grey. Drottningen ordnade äktenskap åt både systrar och bröder på löpande band och snart hade i princip alla rika släkter en Woodville ingift.

Kungens bror George, hade redan 1469 gift sig med Warwick the Kingmakers dotter, och drygt ett år efter slaget vid Tewkesbury, 1472 gifte sig brodern Richard med the Kingmakers andra dotter, änka efter Henry VI son Edward. Systrarna var stormrika, arvtagare till familjen Nevilles enorma landområden. Bröderna George och Richard började omedelbart bråka om arvet.

Under 1470-talet blev situationen vid hovet allt mer komplicerad. George och Richard intrigerade mot varandra och mot drottningen och hennes familj. Drottningen och hennes familj intrigerade mot kungens bröder och mot den äldre adeln, som liksom kungabröderna misstyckte stort till drottningens familjs stora inflytande över hovet. Cecily Neville, moster till systrarna Neville, gifta med hennes söner George och Richard, försökte som grand old lady hålla ordning på alla hetsporrar. Vid hovet fanns också en annan grand lady, Henry Tudors mor, Margaret Beaufort, nu gift med Thomas Stanley, greve av Derby. Stanley hade tidigare varit lojal med Warwick, men var nu förlåten av Edward IV och högt i gunst.

George, hertig av Clarence, var aldrig riktigt nöjd som bror till kungen, särskilt inte som lillebror Richard steg i graderna och snart var kungens mest betrodda medhjälpare, vid sidan av klanen Woodville. Till skillnad från George hade Richard aldrig vänt sig från Edward, utan alltid varit honom trogen. George hade å sin sida redan en gång deltagit i ett allvarligt uppror mot sin bror, och blivit förlåten, trots att han i samband med detta även anklagat sin bror för att vara oäkta, och därmed inte ha rätt till tronen (därmed anklagade han också sin egen mor för otrohet). När Isabelle Neville dog i barnsäng, ville George gifta sig till en allians med Burgund, men Edward vägrade. George lämnade hovet, men fortsatte ställa till problem. 1478 fick kungen nog och satte sin bror i Towern. Den 18 februari avrättades George, hertig av Clarence, för högförräderi. Enligt traditionen dränktes han i en tunna vin.

Lugnet sänkte sig i England, även om drottningens familj fortsatte intrigera mot Richard, hertig av Gloucester, och vice versa. 1483 dog plötsligt Edward IV, exakt orsak är okänd men han hade med tiden blivit tämligen rund, vilket kan ha bidragit, vilket hans förtjusning i mat och vin också kan ha gjort.

Richard såg nu sin chans. Han spelade sina kort väl, hur mycket som var planerat och hur mycket som bara hände är svårt att veta i efterhand. Kungens testamente utnämnde Richard till protector of the realm, samma roll som hans egen far haft när Henry VI var sjuk, innan rosornas krig bröt ut. Richard gav sig, tillsammans med hertigen av Buckingham, av mot London när de fick dödsbudet. På vägen mötte de den nye kungen, Edwards tolvårige son Edward (V) på väg från sitt residens i Wales tillsammans med morbror, Anthony Woodville och sin halvbror Richard Grey. När de två grupperna möttes lät Richard tillfångata Anthony och Richard Grey. De avrättades senare. Den unge kungen gjorde därefter sitt intåg i London med sin farbror Richard. När drottningen fick veta vad som hänt tog hon sin tillflykt till Westminster Abbey med sina övriga barn, däribland Edward V yngre bror Richard, hertig av York.

Den unge kungen installerades i Towern, ett av de kungliga slotten. Han kom aldrig ut igen. Efter långa förhandlingar och påtryckningar lämnade drottningen ut sin yngre son, och han gjorde sin bror sällskap i Towern. Han kom heller aldrig ut därifrån. Många har spekulerat i varför Elizabeth Woodville lämnade ut sin son, men det fanns egentligen inga giltiga skäl för henne att gömma sig i kloster, fristadsrätten täckte inte hennes fall.

Den 26 juni 1483 avsattes den unge kungen och ersattes på tronen av sin farbror Richard III. Det skedde med en parlamentsakt, Titulus Regius, som fastställde att Edward IV varit lovad i äktenskap med en annan kvinna innan han gifte sig med Elizabeth Woodville. Edward V och hans bror, liksom deras systrar, var därmed oäkta och kunde inte ärva tronen. Äktenskapet hade dessutom ingåtts med hjälp av häxeri (från Elizabeh och hennes mor Jaquetta av Luxembourg). Akten påpekar också att barnen till George, hertig av Clarence, förlorat sin arvsrätt när deras far avrättades. Nästa arvinge var därmed Richard. Enligt Titulus Regius var han obestridlig son till hertig Richard av York (en hint till George påstående att Edward varit oäkta), född inom landets gränser och dessutom beaktade man hans mod och prinsliga dygder, vilka han visat på ett flertal slagfält. Parlamentet bad honom därför ta upp den lediga kronan, vilket han gjorde.

Under tiden mellan Edward IV död i början av april och sitt eget uppstigande på tronen i slutet av juni jobbade Richard III hårt. Övertagandet av tronen var inte lätt. Även om många ur den gamla adeln gärna såg att klanen Woodvilles inflytande minskade och därför stöttade Richard III när han försökte ta över regentskapet för sin brorsons räkning var det färre som verkligen ville avsätta den nye barnkungen och ersätta honom med Richard III. Det första verkliga motståndet var William Hastings, en trogen supporter till Edward IV, och vän till Richard III. Han avrättades på Towern den 13 juni, efter att ha motsatt sig Richards anspråk på tronen. Efter det protesterade ingen högt. Den 6 juli kröntes Richard III, och de två bröderna i Towern försvann ur historien. Exakt vad som hände med dem vet man inte, men troligen mördades de under sommaren av sin morbror.

Richard III tog över ett rike som fortfarande inte läkt såren efter de tidigare konflikterna mellan York och Lancaster. En man på tronen var bättre än ett barn, särskilt en så uppskattad krigare som Richard III, men långt ifrån alla uppskattade hur han fått kronan. Det jäste i kungariket, och Richard visste om det. När hans egen son dog fanns inte längre någon arvinge till tronen efter honom. Richard gjorde först sin bror Georges son till sin arvinge men när hans fru, Anne Neville, också dog i mars 1485, utsåg han istället sin äldsta syster Elizabeths son John de la Pole, greve av Lincoln till sin heir apparent. Richard sökte efter Annes död en ny drottning och en period funderade han på att gifta sig med sin brorsdotter, Elizabeth av York, ett av de barn som Titulus Regius gjort till oäkta.

En av orsakerna till att han ville gifta sig med henne var att stärka sin egen legitimitet, men en annan var att ryktena sa att den nu vuxne Henry Tudor, fortfarande i exil, lovat att gifta sig med Elizabeth och sammanföra ätten Lancaster, som han själv representerade med hennes York-ätt. Det blev inget äktenskap mellan Richard och Elizabeth, eller mellan Richard och någon annan. Istället fick han ett uppror på halsen. Hans gamle kumpan hertigen av Buckingham hade fått nog, och gick samman med Henry Tudor i ett uppror mot Richard. Henry invaderade med sina trupper i slutet av sommaren 1485, och mötte Richard III vid Bosworth.

Richard III förlorade slaget, ett av de mest kända i engelsk historia, mycket på grund av att Henry Tudors mor Margaret Beauforts make, Thomas Stanley bytte sida under striden och stödde sin styvson, trots att hans egen son var gisslan hos Richard. Richard deltog själv i slaget med stort mod. Shakespeare låter honom i en berömd scen skrika ut sin desperation efter att ha förlorat sin häst, till fots hade han ingen chans. Han fick motta ett flertal slag, varav åtta mot huvudet. Flera av dessa slag var dödande. Efter slaget kläddes han av naken och bands fast på en häst och fördes in till närmsta stad, Leicester, där begravdes han i Greyfriers. Där låg han kvar, trots att klostret ovanför hans grav förstördes, och så småningom ersattes av en parkering. År 2013 återfanns hans grav och efter två år av undersökningar återbegravdes Richard III den 26 mars 2015 i katedralen i Leicester. Han blev den siste engelske kung att dö på ett slagfält.

Henry Tudor vann kronan på slagfältet. Enligt traditionen tappade Richard den där och den togs upp av Henrys män och placerades på hans huvud redan på slagfältet. Han räknade dock alltid sin regeringstid från dagen före slaget, för att visa att hans rätt till tronen inte bara härstammade från slagfältet. Han höll sitt löfte och gifte sig med Elizabeth av York, men först efter att han krönts till kung den 30 oktober. Han ville inte att det skulle verka som att han gifte sig till titel som kung. Tillsammans skapade de en ny dynasti, med ett nytt märke. Deras ros hade både vita och röda kronblad. Rosornas krig var i princip slut, liksom ätterna Lancaster och York. Framöver fanns bara en kungaätt – Tudor.

 

Facebooktwitterlinkedin