Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Henry I, son till Wilhelm Erövraren, hade tjugofyra barn. Trots det fanns det år 1120, när Henry hade suttit på tronen i drygt tjugo år, bara en enda legitim arvinge.

William the Aetheling (Aetheling är ett gammalt anglosaxiskt ord för den som hade arvsrätt till kronan) hade många halvbröder, men ingen annan var son till kungen inom äktenskapet. Tiderna hade förändrats på kort tid. Det var inte längre aktuellt att som oäkta son ärva tronen. William the Aethelings farfar, Erövraren, var oäkta och det hade inte hindrat honom från att ärva Normandie och erövra England, men nu var riket civiliserat. Den nya tiden, den nya ätten, krävde en äktfödd son för Henry att lämna kronan till.

I november 1120 befann sig William och ett antal av hans halvsyskon, liksom deras far, i Frankrike. De hade rest dit tidigare under året för att lösa diverse frågor om arv och erkännanden mellan den engelska och den franska tronen. Den franske kungen hade också erkänt William som vasall och arvinge till hertigdömet Normandie, som tillhörde Frankrike.

Kungen klev på en båt i Barfleur, längs den franska kusten, tidigt på kvällen och seglade mot England. William skulle följa senare under kvällen, men först skulle han festa. Den sjuttonårige prinsen höll sin fest ombord på det lånade skepp som var tänkt att föra honom och hans sällskap tillbaka till England senare under kvällen. Skeppet var målat i vitt och hette följaktligen White Ship. Ombord på skeppet fanns en hel generation av den engelska och normandiska eliten. Drygt tvåhundra gäster gick lös på skeppets vintunnor med en rasande fart och snart var de flesta mer än lovligt berusade. Detta inkluderade kaptenen och besättningen.

Det blev mörkt och plötsligt uppkom idén att de skulle försöka komma ifatt kungens skepp och ta sig förbi, för att komma först till England. Skeppet hade rorsmän och det var fördelaktig vind. En och annan ombord insåg att detta var en dålig och riskabel fylleidé och valde att kliva av skeppet innan det lättade ankar. En av de som ursäktade sig var Williams kusin Stephan av Blois.

Övriga stannade ombord och skeppet lättade ankar. Inom ett par minuter, och innan de ens kommit ur hamnen, gick fartget på grund. Ett hål i fören gjorde att skeppet snart sjunkit och alla ombord hamnade i vattnet. William räddades upp i en livbåt och roddes mot land, men hans vänner drunknade runt omkring honom. Williams halvsyster Matilda var en av dem, och när William hörde hennes skrik krävde han att båten skulle stanna och plocka upp henne. Men Matilda var inte ensam och alltför många tog sig upp i livbåten som kapsejsade och drog med sig William the Aetheling ner i det kalla mörka novembervattnet. Bara en person överlevde, det var inte William. England förlorade sin arvinge.

William hade en äldre, äktfödd, syster. Liksom sin halvsyster och mor var hennes namn Matilda. Hon hade tidigt gifts bort med den tyske kejsaren och kallas därför ofta för kejsarinnan Matilda, Empress Maud på engelska. År 1125 dog kejsaren och eftersom han och Matilda inte hade några barn återvände Matilda så småningom till England. Henry gifte bort henne på nytt, nu med Geoffrey av Anjou. Äktenskapet var inte harmoniskt men produktivt. Matilda stod mycket högre i rang än sin make och såg ner på honom. Hon var högst negativ till sin far som mer eller mindre förnedrat henne genom att ge henne, en kejsarinna, till en simpel greve. Greven hade dock djävulen själv i sin släkthistoria och var redo att göra sig ett namn. Historien har gett Geoffrey och hans efterföljande ätt namnet Plantagenet.

Henrys nya plan var att göra Matilda till sin arvinge. Han fick sina stormän att svära på att de skulle acceptera henne som härskare efter honom. Ur den synvinkeln var Geoffrey av Anjou ett strategiskt val, han var beredd att slåss för sin frus skull! Om Henry fått sin vilja igenom skulle Matilda blivit den första regerande drottningen i England. Det var dock inte titeln drottning som var aktuell. Det engelska ordet queen hade betydelsen kungens hustru, och var inte lämpligt. Titeln för Matilda var istället Lady of the English.

När Henry dog 1135 valde många av hans stormän att istället för Matilda välja hennes kusin Stephan av Blois till kung. Detta var samme Stephan som lämnat White Ship innan katastrofen femton år tidigare. Stephan var en fullväxt erfaren krigare och liksom Matilda barnbarn till Erövraren, han var också relativt omtyckt, medan Matilda gjort sig till ovän med många, genom sin upphöjda syn på sig själv och ställning som kejsarinna. Ingen var heller särskilt positiv till en regerande kvinna på tronen.

Både Matilda och Stephan delade Erövrarens envishet. Ingen av dem gav upp och det visade sig snart att de var jämnstarka. Båda ansåg sig ha rätten på sin sida och konflikten rasade i drygt tjugo år. Ibland vann Matilda tronen, ibland Stephan. Konflikten som slet sönder landet kallas oftast bara för Anarkin. Borgar svartbyggdes, belägrades, brändes och revs, och byggdes upp igen. Folket led, och England led.

En snöig vinternatt smög Matilda ut från ett belägrat slott iklädd en vit pälskappa och red därifrån framför ögonen på Stephans trupper. Vid ett annat tillfälle togs Stephan tillfånga bara för att senare utväxlas mot Matildas halvbror och militäre ledare Robert av Gloucester. Lyckan växlade. I konflikten deltog även Stephans hustru, ytterligare en Matilda, och kejsarinnans make Geoffrey aktivt.

Under de långa år som konflikten pågick växte nästa generations ledare upp. Matilda och Geoffrey hade tre söner. Den äldsta, Henry, deltog under Anarkins sista år aktivt i strid. Det gjorde även Stephans son och arvinge Eustace. Henry och Eustace var ungefär lika gamla.

Henry gjorde något år innan Anarkins slut ett strålande och överraskande giftermål med Eleanor av Aquitanien, nyskild från den franske kungen. Tillsammans var de ett formidabelt par. Eustace var mindre lyckosam. Han dog plötsligt 1153, enligt annalerna av Guds rättmätiga vrede då han plundrade en kyrka. Hans död öppnade en möjlig lösning på den långdragna Anarkin. Stephan, som sedan några år innehade tronen, skulle få behålla den fram till sin död, men sedan skulle kronan gå till Matildas son, Henry. Stephans yngre son var för ung för att på allvar utmana Henry 1153, men Stephans tanke var säkert att det kunde se annorlunda ut några år senare. Tullsvidare var det dock en bra överenskommelse. Redan året efter dog Stephan plötsligt, och Henry kröntes till ny kung av England. Djävulens avkomma gjorde inte bara slut på Anarkin i England utan sitter fortfarande, på omvägar, kvar där.

Facebooktwitterlinkedin