Den 6 januari 1540 gifte sig Englands kung Henry VIII för fjärde gången.

 

Det första äktenskapet, med Katarina av Aragonien, slutade efter en lång och uppslitande process i en annullering. Officiellt berodde annulleringen på att kungen insett att hans och Katarinas äktenskap var ogiltigt, eftersom hon tidigare varit gift med hans bror Arthur. Gud straffade dem för detta brott mot 3 Mosebok 18:16 (i modern svensk översättning: Du får inte lägra din svägerska; då skändar du din bror) genom att inte ge dem några söner, och bara en dotter, Mary. Gud, representerad av påven, höll inte med Henry om detta. Påven vägrade att gå med på en annullering. En av orsakerna till påvens ovilja var att Katarina var den tyske kejsaren Karl V moster, och Karl hade några år tidigare intagit Rom. Henry VIII tvingades därför välja en annan väg för att komma ur äktenskapet, och för att kunna gifta sig med Anne Boleyn istället. Han förklarade att den engelska kyrkan framöver inte längre var en del av påvens domän. Istället var den en fristående kyrka med egna regler, och kungen var dess överhuvud. Så långt som till att kalla den protestantisk gick han dock inte, även om hans påhitt inte varit praktiskt möjligt innan Luther spikat upp sina teser 1517. Som överhuvud för den nya kyrkan behövde han inte påvens godkännande för att förklara äktenskapet ogiltigt. Katarina accepterade aldrig annulleringen.

 

Kungens andra äktenskap, med Anne Boleyn, var kort och intensivt. Tillsammans fick de en dotter, Elizabeth, men när de följande graviditeterna slutade i missfall hade kungen redan tröttnat på Anne. Till skillnad från Katarina hade Anne, dotter till en engelsk herreman, inga inflytelserika släktingar som kunde hota kungen, och det var därför betydligt lättare att göra sig av med henne. I maj 1536 avrättades hon för högförräderi, bland annat anklagades hon för incest (med sin bror), äktenskapsbrott och för att ha konspirerat för att mörda kungen. Innan hon avrättades annullerade kungen även detta äktenskap, sannolikt på samma grund som det tidigare, fast omvänt, han hade tidigare haft en affär med Annes syster, Mary Boleyn.

 

Kungen kunde nu gifta sig igen. Praktiskt taget för tredje gången, men legalt för första gången. Han låg inte på latsidan, utan utväxlade äktenskapslöften med Jane Seymour knappa två veckor efter Annes avrättning. Förlovningen hade skett samma dag som Anne dog. Det var bråttom eftersom kungen började bli till åren, och han saknade en legal arvinge. Båda hans döttrar, Mary och Elizabeth, hade tappat sin rank som prinsessor och sågs nu som kungens oäkta barn, en bieffekt av annulleringarna av de två första äktenskapen. Kungens tredje barn, en son som verkligen var född utom äktenskapet, var döende i tuberkulos.

 

Med drottning Jane fick kungen till slut en arvinge, Edward, men lyckan var kortvarig. Jane dog i barnsäng några veckor senare, vilket innebar att kungen åter var ledig för äktenskap. Denna gång drevs äktenskapet inte fram av honom själv. För första gången gifte han sig också av politiska skäl och inte för att han var förälskad. Han behövde en drottning och han behövde allianser med protestantiska stater i Europa, eftersom de katolska staterna överlag ansåg hans brytning med Rom oacceptabel. Det faktum att han separerat kyrkan från Rom hade lett till förändringar i maktbalansen i Europa, där både katoliker och protestanter såg England som reformistiskt, även om Henry ända till sin död var katolik, och ogillade de protestantiska strömningarna.

 

Ett nytt äktenskap måste till, en arvinge var för lite, och kungen gav sin försteminister Thomas Cromwell i uppdrag att leta reda på en lämplig prinsessa. Cromwells val föll på Anna av Kleve, dotter till hertigen av Kleve, ett protestantiskt rike i Tyskland, med gräns mot dagens Nederländerna. Annas mor var katolik men fadern var protestant. Kleve var protestantiskt och låg i konflikt med den tyske kejsaren vilket gjorde en allians med England attraktiv för Kleve. Hans Holbein, hovmålare, skickades till Kleve för att måla ett porträtt av prinsessan.

 

Anna var 25 år gammal, i äldsta laget, och talade inget annat språk än tyska. Hennes utbildning var inte heller i övrigt den bästa. Hon kunde inte sjunga eller spela något instrument. Inte heller hade hon fått utbildning i dans eller mode, sådant passade inte en protestantisk prinsessa. Anna var däremot intelligent, och hon kunde läsa och skriva och var duktig på att sy. Hon var uppfostrad till att blir hertiginna i något av de närliggande tyska hertigdömena, men var inte förberedd för att ta plats som drottning vid ett av de stora renässanshoven. Hennes bror, hertigen av Kleve, var ovillig att låta de engelska sändebuden träffa Anna, och det var knappt att ett porträtt av henne fick målas. Kungens representanter fick bara träffa henne iförd den mest modesta och strikta klädseln, och när de protesterade att de inte kunde göra sig en bild av hur hon såg ut under den stora huvudbonaden reagerade hertigen kraftigt och undrade om de hade räknat med att få se henne naken! Trots det var Cromwell positiv och skrev storligen upp alla hennes positiva egenskaper i rapporterna till kungen. Andras kommentarer om hennes utseende och kvaliteter var inte lika positiva, även om de heller inte var helt igenom negativa. Kungen och Cromwell var dock måna om att äktenskapet skulle bli av, trots att Annas bror till en början reste en del hinder, han hade ingen hemgift till henne, han ogillade det okyska engelska hovet och det faktum att kungen nu skulle gifta sig för fjärde gången. Alla hinder viftades dock snabbt bort av Cromwell, kungen skulle ta Anna utan hemgift om han bara tyckte om porträttet Holbein målade. Hertigen gav med sig och kungen var mycket positiv till porträttet, äktenskapet såg ut att vara i hamn.

 

Anne kom till England runt nyåret år 1540, lite mer än två år efter Jane Seymours död. Europas protestantiska stater hade stora förhoppningar på henne, och räknade med att hon skulle leda England i protestantisk riktning. Med tiden skulle det visa sig att Anna själv inte alls var särskilt intresserad av religion, och hon dog som katolik, utan att alls ha försökt påverka Englands religiösa liv. Överlag var Anna en mästare på att anpassa sig till rådande förhållanden, och göra det bästa av dem.

 

Kungen och Anna möttes några dagar in på det nya året och mötet var inte positivt. Kungen gjorde som han alltid gjorde, han klädde ut sig och störtade in till Anna och hennes damer utan att vara presenterad. Detta maskeradspel var en självklarhet vid det engelska hovet och en del av de höviska idealen vid renässanshoven. Anna var däremot ovetande om vad som skedde och hur hon skulle agera. Kungen förväntade sig att hon skulle förstå vem han var och spela med i spelet, men istället blev hon chockad av den feta man som plötsligt trängde sig in till henne. Kungen blev förolämpad. Han deklarerade att han inte tyckte om henne och att hon luktade illa och var ful (han kallade henne däremot inte för den flandriska märren, det är ett epitet hon fått apokryfiskt).

 

Medan Anna fortsatte sin färd mot London började Henry fundera på hur han skulle ta sig ur det äktenskap som ännu inte var ingått. Politiskt skulle det vara svårt att bryta alliansen med Kleve, särskilt i en tid då få gifte sig av kärlek. Henrys rykte hade inte riktigt råd med att han gav upp Anna av personliga skäl. Det fanns ingen väg ut för stunden och den 6 januari utväxlades äktenskapslöftena mellan Henry och Anna. Anna var nu drottning av England.

 

Äktenskapet fullbordades däremot inte den kvällen, och heller inte senare. Henry hävdade att Anna var så motbjudande att han inte kunde förmå sig att ha sex med henne. För att inte ryktet skulle gå att han var impotent fick hans läkare intyga att han däremot kunde få till det med andra kvinnor och att han också hade våta drömmar på nätterna! Allt var således Annas fel. Själv verkar hon knappt ha varit medveten om att något saknades i äktenskapet, de hade sovit i samma säng och enligt samtida källor ska hon inte vetat om att det krävdes mer än så av en hustru. Det är oklart om hon verkligen var så ignorant eller om det var hennes sätt att rädda en pinsam situation, eller om det bara var elakt skvaller.

 

Anna arbetade hårt för att lära sig det engelska språket och för att lära sig engelska vanor, och vad som i övrigt förväntades av en drottning. Hon var omtyckt av de flesta, även av folket, men det var också många som var chockade över hur illa skolad hon var i hovlivet. Hon övergav snabbt de mörka protestantiska kläderna och valde engelskt mode. Hon skaffade också snabbt ett bra förhållande till kungens tre barn, det äldsta bevarade brevet skrivet av Elizabeth är hennes första brev till Anna, där hon hälsar henne välkommen som drottning och styvmor. Kungens äldsta dotter Mary var i princip lika gammal som Anna själv, och de två blev snabbt vänner. Det var Mary som till stor del bar ansvaret för att Anna konverterade till katolicismen.

 

Politiken i Europa vid den här tiden skiftade snabbt och redan i februari öppnades en lucka för Henry att skilja sig från Anna, men han tog inte chansen direkt. Äktenskapet rullade på, men fortfarande var det inte fullbordat och nu visste även Anna att något saknades. I april hade kungens blickar dessutom börjat vandra till den femtonåriga Katherine Howard. Annas situation var nu ytterligt pinsam, och hela hovet, ja i princip hela Europa, riktade nyfikna blickar mot henne.

 

Annulleringen av äktenskapet påbörjades till slut i juni. Anna sändes bort från hovet, officiellt för att det var pest i London och luften på landet var renare för henne. Hon visste troligen vad som var på gång. I början av juli bad parlamentet officiellt kungen att fundera över att upplösa äktenskapet. Orsaken var att Anna varit förlovad tidigare (något som diskuterats och hanterats redan under äktenskapsförhandlingarna, men som inte ansetts vara ett problem då) och det därför kunde bli diskussioner om barnens legitimitet om hon och kungen fick barn. Kungen gick villigt med på detta krav och begärde en undersökning av förhållandena. Utgången var klar redan på förhand.

 

Till skillnad från sin föregångare, Katarina av Aragonien, gick Anna omedelbart med på en annullering av äktenskapet, och erkände i ett brev till kungen den 11 juli att äktenskapet var över och att det aldrig varit giltigt. Hon var istället tacksam över att istället kunna titulera sig som kungens älskade syster, en titel hon bar till sin död. Hon vägrade däremot att lämna England, vilket hennes bror krävde att hon skulle göra. Henry hade inte något emot att hon stannade och de umgicks utan problem vid hovet. Anna fick bl.a. Hever Castle av kungen, platsen där Anne Boleyn växt upp, och där slog hon sig ner, på lagom avstånd från London. Hon fortsatte ha en bra relation till alla kungabarnen resten av sitt liv. Hon blandade sig aldrig i politiken eller religionen. Hennes val att stanna i England var hennes stora frigörelse. Nu var hon skyddad av kungafamiljen, och hennes bror kunde inte kräva att hon skulle gifta om sig. Hon kunde leva sitt eget liv, vilket var få förunnat på den tiden.

 

Någon måste dock betala för det katastrofala äktenskapet, som gjort Henry till åtlöje i Europa. Det blev Thomas Cromwell som fick bära hela ansvaret. Cromwell hade en lång karriär bakom sig. Han hade börjat som medhjälpare till kardinal Wolsey, och gick sedan vidare till tjänst hos Henry. Cromwell avrättades för högförräderi den 28 juli 1540. Kungen var inte helt oäven, Cromwell fick sitt straff omvandlat från hanged, drawn and quarted till halshuggning.

 

Henry VIII gifte sig en femte gång samma dag som Cromwell avrättades. Denna gång av kärlek. Bruden var Katherine Howard, hans ros utan törnen, som knappt två år senare avrättades för äktenskapsbrott. Det äktenskapet annullerades dock aldrig formellt även om hon förlorade drottningtiteln. Kungen gifte sig en sista och sjätte gång, med Katherine Parr. Hon överlevde honom, och dog i barnsäng 1548. Anna av Kleve överlevde dem alla. Hon gifte aldrig om sig, utan levde ett fristående liv i utkanten av kungafamiljen fram till sin död 1557. Kungens älskade syster var sannolikt den lyckligaste av alla Henrys fruar.

 

Facebooktwitterlinkedin