Drottning Anne var Englands sista drottning. Hon visste det inte när hon tillträdde, men hon var inte bara den sista monarken i ätten Stuart, utan även Englands, och Skottlands, sista drottning. Hennes farfarsfar, James I (i England) och VI (i Skottland), hade ärvt de båda ländernas kronor och förenat dem i en personalunion, drottning Anne skulle, drygt hundra år senare, avsluta det arbete han påbörjat.

Men Anne var en osannolik drottning. När hon föddes var hennes far, James, bara yngre bror till den nyligen återinsatte kungen, Charles II, och själv var Anne vid sin födsel nummer tre i syskonskaran, och fler barn var på väg. James och hans första fru, Anne Hyde, fick totalt åtta barn, men bara Anne och hennes storasyster Mary överlevde till vuxen ålder. James andra fru Mary av Modena var gravid tolv gånger men bara två av barnen överlevde. Mellan den yngsta och den äldsta av James äkta barn (han hade en lång rad oäkta barn också) skilde det trettiotvå år, och på de åren hann mycket hända. Samma år som det första barnet föddes, 1660, återvände James och hans äldre bror Charles till England efter exil i Frankrike. Monarkin återinfördes och Charles klev upp på tronen. 1685 dog Charles, utan äkta barn, och James övertog tronen som James II och VII. Anne och hennes syster, som uppfostrats inom den engelska kyrkan och gifts bort med protestantiska prinsar, såg med ökad oro hur deras far alltmer öppet föredrog den katolska kyrkan, och genom det kom på tvärs med parlamentet och folket i landet där han var kung.

År 1688 födde Annes styvmor Mary av Modena en son, och det blev startskottet för en revolution. Det engelska parlamentet, som bara en generation tidigare avsatt och avrättat, James far Charles I, bestämde sig nu för att de inte ville ha en katolsk härskare, med en katolsk son som tronarvinge. Det var parlamentet som bjudit in ätten Stuart att återta tronen, men på vissa villkor. Kungen satt på folkets nåder och nu var nåden slut.

Annes syster Mary var gift med prinsen av Oranien, William, och detta par bjöds nu in att ta över kronan. Ett kort inbördeskrig följde, känd som the Glorious Revolution, den ärorika revolutionen, i vilket James och hans fru och deras lilla son sparkades ut ur landet. William och Mary blev de nya regenterna. De regerade tillsammans, som kung och drottning, och när Mary dog år 1694 fick William sitta kvar på tronen till sin död, men sedan skulle kronan gå vidare till Marys syster Anne, eftersom Mary och William inte hade några barn.

När så William dog år 1702 blev Anne drottning. Hennes make blev dock inte kung, som William blivit, det ansågs inte finnas något behov av honom på tronen. Annes make var prins Jörgen (George) av Danmark. De hade gift sig när Anne var arton år gammal, 1683, när hennes farbror Charles II fortfarande var kung. Danmark hade då varit en lämplig allierad att knyta till sig.

Anne var hela livet plågad av olika sjukdomar. Som barn hade hon en ögonsjukdom och för att få behandling skickades hon till släktingar i Frankrike. Hon missade också sin syster Marys bröllop eftersom hon hade smittkoppor vid den tiden. Med tiden blev hon också tämligen fet och fick allt svårare att röra sig. Hon hade också gikt. Till hennes fysiska problem lades med åren de många graviditeterna och de sorger som följde med dem.

Anne var gravid sjutton gånger men av dessa slutade tolv i missfall eller dödfödda barn. Många av graviditeterna slutade i för tidigt födda, dödfödda, barn. I flera fall gjordes noteringar om att fostret föddes för tidigt men beräknades ha varit dött i en dryg månad. Det kan betyda att Anne visste att fostret dött, att det t.ex. slutat röra sig, men varit tvungen att vänta på att naturen skulle ha sin gång. Under de första sjutton åren av sitt äktenskap var hon i princip konstant gravid. En dödfödd dotter föddes drygt nio månader efter Annes och Jörgens bröllop. Två döttrar, födda 1685 och 1686 dog båda i smittkoppor med några dagars mellanrum i februari 1687, bara några veckor efter Annes andra missfall. I oktober samma år fick de en dödfödd son, vilket följdes av ytterligare ett missfall i april 1688.

Den tjugofjärde juli 1689 föddes en son, William, och till sina föräldrars glädje såg pojken ut att vara relativt stark. William följdes 1690 och 1692 av de båda namngivna barnen Mary och George, som båda föddes för tidigt och bara levde någon timme. Därefter följde åtta sena missfall eller dödfödda barn, det sista av dem i januari år 1700. I juli samma år dog även den då elva år gamla William, troligen av halsfluss och lunginflammation. Anne var då bara 35 år gammal.

Som drottning har Anne ofta fått negativa omdömen. Hon benämns ofta som okunnig, fet, nyckfull och hon kritiseras ofta för att ha gett efter för sina favoriter. Anne var outbildad, kvinnor vid hovet i England var överlag lågt utbildade och utan större kunskaper, särskilt jämfört med hoven på kontinenten. Det ansågs inte ligga i deras intresse att vara högre skolade. Anne var dock inte sämre utbildad eller dummare än andra runt omkring henne. Anne vistades i Frankrike under några barndomsår, och pratade flytande franska. Hon besökte Bryssel en period, och bodde några månader i Edinburgh i början av 1680-talet. I övrigt var hon aldrig utanför England. Hennes make, Jörgen, flyttade till henne och inte tvärtom, vilket kanske hade varit mer naturligt.

Anne var också blyg, och eftersom hon visste med sig att hon inte var så högt skolad lät hon andra förbereda vad hon borde säga till t.ex. utländska ministrar. Detta kan dock ses som ett förstadium till en konstitutionell monarki, där monarken inte längre sköter utrikespolitiken efter eget huvud utan låter sina valda ministrar göra detta. Det stod klart för Anne att hon inte hade den makt hennes föregångare hade haft, och att hon satt på nåder av parlamentet och inte tvärtom.

Annes många graviditeter och all sorg dessa måste ha fört med sig gjorde det också svårt för Anne att resa eller förkovra sig. Hennes roll var att föda en arvinge, någon som kunde förlänga ätten Stuarts tid på tronen och detta misslyckades hon med. Graviditeterna slet också på hennes kropp, så också de ständiga sorgerna ”allteftersom de små kistorna hopade sig” som en medlem av hovet skrev. Anne och Jörgen stod varandra nära och delade sorgerna efter barnen med varandra, ibland gråtande hand i hand. När deras son William dog var paret otröstligt.

Prins Williams död var också startskottet för parlamentet att göra något. Det stod nu klart att Anne inte skulle kunna föra ätten Stuart vidare. Det låg nu i parlamentets knä att besluta hur man skulle göra med monarkin i fortsättningen. År 1701 kom så en ny lag, Act of Settlement, som dels slog fast att monarken måste vara protestant, dels namngav vem som skulle följa efter Anne. Valet föll på Sophia av Hannover, dotterdotter till James I och VI. Sophia var smart, välutbildad och såg fram emot att bli drottning. Anne vägrade dock under hela sin regeringstid att låta henne komma till London eller någon annan del av riket för att lära känna sina blivande undersåtar. Sophia skulle få vänta på sin tur.

När Anne tillträdde som drottning var det alltså redan klart att hon var den sista av ätten Stuart på tronen. Det var också tydligt att vem som skulle vara kung eller drottning var parlamentets val, inte monarkens. Det gav en särskilt stämning åt hela Annes regeringstid.

Anne var dock populär bland folket, och hon underströk gärna hur hon, till skillnad från sin företrädare William, var engelska och att hennes mor var engelska (hennes mor, Anne Hyde, var dessutom ofrälse). Hennes perspektiv var därför England och bara England. Anne gav sig helhjärtat in i just regerandet, ingen annan kung eller drottning har deltagit i så många kabinettsmöten som Anne. Hon var också stor beskyddare av konst och musik, bl.a. av Händel. Pope och Swift skrev också sina verk under hennes regenttid, och särskilt Swift kritiserade drottningen i satiriska skrifter. Drottning Anne gav också namn åt en hel arkitektur- och möbelstil, en engelsk barockstil för rika borgare, stiligt men enkelt, och ofta utfört av lokala arkitekter sammanfattar stilen folkets syn på drottningen. Trygg, men inte förhävd. Av folket, för folket, så att säga. Hennes motto, semper eadem (alltid densamma), påminde inte bara folket om att drottningen, och monarkin, stod för stabilitet och integritet, utan minde även om en annan drottning som varit den sista av sin ätt och som använt samma motto, Elizabeth I!

Mycket av de negativa omdömena om Anne kommer från de memoarer som Sarah, hertiginna av Marlborough skrev. Sarah och Anne stod varandra mycket nära men deras vänskap föll så småningom sönder. Som unga skrev de brev till varandra som vore de vanliga kvinnor, och kallade varandra för Mrs Morley och Mrs Freeman. När en annan kvinna, på den andra sidan av den politiska skalan, fick en allt större roll hos drottningen blev Sarah avundsjuk och för att behålla sitt grepp om drottningen försökte hon insinuera att drottningen var lesbisk och att Sarah hade brev som ställde drottningen i dålig dager. Gammal hederlig utpressning, som fungerade ett tag. Anne bröt med Sarah efter maken Jörgens död, då Sarah åter försökte hävda sitt inflytande genom att bl.a. ta ner prinsens porträtt. Sarah hämnades genom att beskriva drottningen i negativa ordalag och historiker har länge låtit Sarahs ord stå som fakta.

Andra runt omkring ansåg istället att Anne gav Sarah alldeles för mycket uppmärksamhet och att hon och hennes man, John Churchill, tjänade alldeles för mycket på sin relation till drottningen. Hertigen vann stora segrar för den engelska kronan och belönades med slottet Blenheim, som till stor del, allt för stor del enligt vissa, betalades ur statskassan. Som en del i det nya politiska landskapet med två partier, kunde drottningen inte göra båda sidor nöjda! Under drottning Anne formades till stor del det engelska tvåpartisystemet med Tories och Whigs, och det var en nyhet att det fanns olika partier, som kunde variera i inflytande i takt med väljarnas intresse. Under drottning Anne vann än det ena, än det andra av de två partierna, vilket skapade en politisk dynamik som inte funnits tidigare.

Under drottning Annes regering skedde också en av de största förändringarna i engelsk historia. Personalunionen mellan England och Skottland, som funnits där sedan James I och VI regering, upplöstes och ersattes av en union. Storbritannien (Great Britain) skapades, och England som eget land upphörde. Med det följde att Anne efter den 1 maj 1707 inte längre var drottning av England, Skottland, Frankrike och Irland, hon var istället drottning av Storbritannien, Frankrike och Irland. Frankrike var en del av titeln av tradition, men betydde under Annes tid ingenting mer än ett utsträckt långfinger åt den gamla ärkefienden. Irland låg tidigare under den engelska kronan, och Wales var sedan länge inkorporerat i England.

Anne satt på tronen i tolv år. Även om hon aldrig lät sin tänkta efterträdare Sophia komma till landet, förberedde hennes år på tronen engelsmännen för en ny dynasti. Det stod klart för alla att hon var den sista av sin ätt, men den osäkerhet som ofta råder i en sådan situation uteblev eftersom det redan tidigt var klart vem som skulle efterträda henne. Hon gav nationen mer än ett årtionde att förbereda sig för det nya, att skapa en politisk grund för en ny tid. De politiska partierna fick tid på sig att skapa sina plattformar, och det politiska systemet fick tid att anpassa sig.

Anne dog den 14 augusti 1714 efter att ha varit dålig större delen av året. Sophia dog, plötsligt, i slutet av maj samma år. Hon blev aldrig drottning av det nya Storbritannien, istället gick kronan till hennes son George.

 

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: EnglandMäktiga kvinnorVändpunkter