En katolsk präst får inte gifta sig, det ingår i uppdraget som Guds representant på jorden att vara kysk och enbart ägna sig åt Guds arbete. Detta har en teologisk grund, men också en praktisk och betydligt mer världslig orsak. En präst avlönades historiskt sett av sin församling, som gav prästen del av skörden och andra nödvändigheter i form av tionde. Församlingen stod också för bostad i form av prästgård. Prästgårdens mark kunde också försörja prästen, och brukas av honom själv eller av inhyrda arrendatorer. När prästen dog valdes en efterträdare som tog över prästgården och rätten till tionde. Prästen själv hade inga direkta ägodelar och därför heller inget arv att lämna efter sig.

 

Så länge prästen var ogift fungerade detta system alldeles utmärkt. Med reformationen följde dock vissa grundläggande teologiska förändringar. En av dessa var att prästen inte längre behövde gå genom livet ogift. I själva verket förväntades en präst gifta sig med en lämplig kvinna, en ogift präst sågs inte med blida ögon, han var helt enkelt suspekt! Martin Luther föregick med gott exempel genom att själv gifta sig 1525, och få barn, trots att han själv inte såg sig som en lämplig make, kättare med en dödsdom över sig som han var.

 

Den nya seden med gifta präster spred sig snabbt till Sverige, där det för övrigt alltid varit svårt att få prästerna att vara ogifta. Så sent som vid Skänninge möte år 1248 fick den påvlige legaten Vilhelm av Sabina ta i rejält för att övertyga mötet om att präster skulle leva i celibat. Till slut blev det lite av en kompromiss, och en del av de präster som var över 50 år fick behålla sina hustrur, även om de inte längre fick sova tillsammans.

 

Drygt 250 år senare blev det alltså åter tillåtet för präster att gifta sig, men med de gifta prästerna uppkom ett problem. Prästen ägde inte gården som försörjde honom, och hade därmed inget arv att lämna efter sig till hustru och barn. När han dog ställdes dessa på bar backe, utan hem och utan pengar. Prästfrun hade rätt till ett så kallat nådeår, vilket innebar att hon fick bo kvar i prästgården i ett år efter makens död innan hon var tvungen att ge plats för en ny kyrkoherde.

 

Det var i denna miljö som systemet med änkekonservering växte fram. Det innebar att den nya prästen gifte sig med prästänkan, som då kunde bo kvar i sitt hem med sina barn och fortsätta med sina plikter i församlingen. Hon kunde också leda den nya prästen rätt i församlingen och tjäna som en brygga mellan en ny och en gammal ordning. Församlingen kände ofta ansvar för prästfrun och ville inte se henne utkastad ur prästgården. I praktiken fungerade det så att den sökande till den lediga tjänsten som kunde tänka sig att gifta sig med änkan valdes, oavsett om det fanns kandidater som var bättre utbildade eller hade bättre meriter. Änkan hade också ofta ett stort inflytande på vem som valdes.

 

Det tog inte många år efter att Sverige anammat den lutherska tron, och därmed åter tillåtit präster att gifta sig igen, till att systemet med änkekonservering var mer eller mindre institutionaliserat. I kyrkoordningen från 1571 anges att om en präst hade en son eller en måg som också var präst så hade denna förtur till tjänsten den dagen fadern eller svärfadern dog. Hundra år senare, i 1686 års kyrkolag, hade änkekonserveringen i sig letat sig ända in i lagboken. Den som gifte sig med änkan eller en av dennes döttrar hade nu formell förtur till tjänsten.

 

Under första halvan av 1700-talet förändrades synsättet, staten började prioritera utbildning av prästerna, och tillsatte allt oftare präster främst efter utbildning. 1739 ändrades lagen och de sökande som ville gifta sig till en tjänst förlorade sitt lagliga företräde. Ute i bygderna försvarades dock praxis och änkekonserveringen avtog inte förrän mot slutet av 1700-talet, då staten införde änkepension, vilket gav änkan en möjlighet att försörja sig utan att gifta om sig.

 

Systemet med änkekonservering gav upphov till prästsläkter, där sönerna ofta blev präster och där döttrarna gifte sig med präster. Det finns exempel på släkter där samma prästgård gick i arv i flera generationer. Mest extrem är kanske Annerstads församling i Småland där samma släkt innehade prästämbetet i 300 år, och där arvet flera gånger gick genom en dotter eller änka. Beräkningar har visat att upp till 60 % av alla prästhustrur var dotter till, eller änka efter, en annan präst.

 

Systemet gjorde också att en ung präst ibland gifte sig med en prästfru som var mycket äldre än han själv, i flera fall så pass mycket äldre att hon inte längre kunde få fler barn. Den unga prästen gav i dessa fall bort sin chans att skaffa en egen familj, för att få en tjänst. I dessa fall var det dock vanligare att den nya prästen valde att gifta sig med en dotter till den bortgångne prästen. Vissa prästfruar konserverades också flera gånger. En yngre präst som gifte sig med en äldre änka kunde också kalt räkna med att senare få gifta om sig och då med en yngre kvinna.

 

Det var dock inte så enkelt som det kan låta, att gifta sig till en tjänst. För det första fanns det olika typer av församlingar, det fanns församlingar där kungen utsåg kyrkoherden, andra där rätten att utse präst tillhörde den adelsman som innehade patronatsrätt och sedan fanns det församlingar där invånarna själva fick välja någon av de provpredikanter som biskopen sände. Det var i första hand i dessa sammanhang som den som erbjöd sig att konservera änkan hade förtur. Kyrkoherden hade också ansvar för skolan och en rad andra plikter i församlingen och det var självklart också viktigt för församlingen att man fick en bra präst.

 

Det var inte bara i prästgården som konservering av änkan förekom, det var relativt vanligt även i andra yrken som t.ex. postmästare. Det var vanligt även i privata sammanhang som bland hantverkare där en gesäll kunde gifta sig med sin mästares änka. Det var heller inte ovanligt att en soldatänka gifte sig med efterträdaren i soldattorpet. I princip var änkekonservering en möjlighet i de yrken där tjänsten var en del av livet, en identitet, och tjänstemannen hade bostad som ingick, men där änkan inte själv kunde ta över verksamheten vid makens död. Änkan satt ofta på viktig kunskap om yrket som en ny tjänsteman kunde ha användning för. Änkekonserveringen fungerade här som en stabilisator för informationsöverföring.

 

Även i kungliga sammanhang förekom något som kan liknas vid änkekonservering, men då ofta för att rädda en allians som noga och genom hårt arbete förhandlats fram mellan parter. Alliansen var ofta en garant för att undvika krig eller fortsatta konflikter. Fanns en överenskommelse mellan två nationer ville man inte låta den gå till spillo bara för att den ena tänka parten dog i förtid!

 

Det var en av orsakerna till att Englands Henry VIII gifte sig med, Katarina, dotter till det mäktiga paret Isabella av Kastilien och Ferdinand av Aragonien. Den alliansen hade ursprungligen förhandlats fram mellan Henrys far, Henry VII och det spanska kungaparet för Henry VIII bror Arthur, men han dog kort efter bröllopet. Alliansen i sig var dock fortfarande attraktiv för båda parter.

 

Även i modern tid har en form av änkekonservering tillämpats i engelska kungahuset. Mary av Teck förlovade sig i slutet av 1891 med äldste sonen till prinsen av Wales, men den tilltänkte maken dog i lunginflammation bara några veckor senare. Eftersom Mary redan accepterats som framtida drottning, såg ingen något fel i att hon något år senare, efter att sorgeåret var över, istället förlovade sig med den näst äldste sonen till prinsen av Wales, den framtida George V. Han och Mary gifte sig sommaren 1893 och var enligt alla källor mycket lyckliga i sitt äktenskap.

 

En annan form av konservering finns i den tidiga industrialismen, när de gamla adelsfamiljerna med fina titlar saknade pengar. Pengar fanns istället i de nyrika industrifamiljerna, men dessa saknade titlar och status. Genom att en man med en titel gifte sig med en kvinna av en nyrik familj kunde de gamla adliga släktgodsen leva vidare. Detta förekom i Sverige men var särskilt vanligt i Storbritannien där det fanns gott om adliga herrar med stora gods att underhålla men med lite reda pengar. Många av dem löste det genom att gifta sig med en rik amerikanska!

 

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: Sverige