Greven i garderoben, Philip Christoph von Königsmarck, hade två vackra systrar. Aurora föddes 1662 och Amalia ett år senare. Tillsammans med sina bröder Karl Johan (född 1659) och Philip Cristoph (född 1665) tillhörde syskonen Sveriges unga elit under Karl XI regeringstid. Deras far greve Conrad Christoff hade gjort ett oerhört fördelaktigt gifte med Marie Christine Wrangel, dotter till riksrådet och fältmarskalken Herman Wrangel och syster till Carl Gustaf Wrangel, som lät bygga Skoklosters slott. Deras farbror Otto Wilhelm var gift med en kusin till kung Karl X Gustav, Catharina Charlotta de la Gardie. Syskonen var tredje generationen von Königsmarck i Sverige, de tidigare två generationerna hade gjort en stor förmögenhet i trettioåriga kriget och de efterföljande stormaktskrigen. Farfar Hans Christoff plundrade t.ex. Prag och var vid sin död en av Sveriges rikaste män.

 

Systrarna von Königsmarck tillbringade sina första år på ättens stamgods i Stade, men när fadern dog 1673 beslutade sig modern för att ta med sig barnen och flytta till Sverige, dit de kom runt år 1680. Det var lättare att bevaka familjens arv och affärer på plats. Familjen bodde från 1686 i ett hus i Gamla stan, i kvarteret Aurora. Kvarteren i Gamla stan fick sina namn i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet och kvarteret kan vara uppkallat efter Aurora von Königsmarck.

 

Amalia och Aurora fick den uppfostran och utbildning som ansågs lämplig för rika adelsdamer. De tog lektioner i sång och musik. De lärde sig teckning av hovmålaren Ehrenstrahl. De spelade teater och skrev poesi, de talade självklart flera språk. Aurora talade och skrev franska, tyska, svenska, italienska, polska och latin. Hon skrev vers på flera av dessa språk. Hon skrev en teater, på franska, som uppfördes vid hovet i Stockholm och en opera, på tyska, som uppfördes i Hamburg. Aurora deltog i uruppförandet av Racines Iphigenie vid hovet 1684. I uppsättningen spelades alla roller av kvinnor. Aurora spelade Agamemnon. Systrarna broderade och sydde också. Ett av deras verk, som finns bevarat, är de fantastiska broderade Königsmarckska tapeterna, som tillverkades under 1690-talet.

 

År 1684 befann sig systrarna strax över tjugo år gamla, i Medevi för att dricka brunn och umgås med societeten i ett av tidens riktigt trendiga nöjen. Alla var där, och systrarna var medelpunkten för uppmärksamheten. Amalia hittade sin blivande make, Carl Gustaf Lewenhaupt, som hon gifte sig med 1689, under besöket.

 

Aurora verkar ha förälskat sig i Claes Gustav Horn, son till fältmarskalken Gustav Horn. Men han var inte den enda som uppvaktade Aurora, han hade en konkurrent i Axel Sparre. En dag började Axel Sparre och Claes Gustaf Horn gräla, Horn drog sin värja, enligt traditionen efter att Sparre slagit till honom med Auroras solfjäder. Eftersom det var förbjudet att duellera blev det rättegång av incidenten. Båda klarade sig ur den rättegången, men de rök snart ihop igen, och den här gången använde båda parter värja. Horn flydde efteråt landet, och dömdes i sin frånvaro att mista ena handen, samt ära, liv och arvsrätt. Han kom aldrig tillbaka till Sverige. Sparre klarade sig bättre, och var bl.a. med Karl XII till Bender. Han behöll sin kärlek till Aurora, men hon besvarade den inte. Horn verkar hon däremot ha hyst varmare känslor för, och hon hjälpte honom med pengar under hans exil, även om de aldrig verkar ha haft ett reellt förhållande.

 

1691 dog systrarnas mor, änkegrevinnan Maria Christine Wrangel, och Aurora, som var den enda av syskonen som bodde kvar i Sverige, sålde hemmet i Stockholm och flyttade till Hamburg där Amalia och hennes man bodde just då. Mycket tid tillbringade hon därefter i Hannover, där hennes bror Philip Christoph ofta befann sig och där Aurora och Amalia också var vän med furstefamiljen. Kurfurste av Hannover var från 1698 den blivande George I av England, som bara var ett par år äldre än Aurora. Det var dock mellan hans hustru, Sophia Dorotea, och Aurora, Amalia och deras bror Philip Christoph som den största vänskapen fanns. Aurora var ofta den som bar meddelanden mellan Sophia Dorotea och Philip Christoph.

 

Förhållandet slutade i katastrof, greve Philip försvann 1694, med största sannolikhet mördad, och Sophia Dorotea spärrades in för resten av sitt liv. Aurora lämnade Hannover och begav sig till sin brors gamle vän, den nyblivne kurfursten av Sachsen (senare kung av Polen), Friedrich August. Aurora stannade där i två år, som hans älskarinna och rådgivare, hennes enda kända förhållande. Tillsammans fick de ett barn, Moritz av Sachsen. Aurora var en självständig kvinna, och hon visste att en position som älskarinna inte håller livet ut, även om hon verkar ha fortsatt stå på vänskaplig fot med Friedrich August även efter att deras kärlekshistoria tagit slut. Hon såg sig om efter ett annat sätt att försörja sig, äktenskap verkar inte ha varit en väg hon ville ta. Av de fyra syskonen var det bara Amalia som skaffade sig ett konventionellt liv, med make/maka och barn.

 

Aurora beskrivs ofta som en ytterst charmerande och vacker kvinna, ibland som en riktig femme fatale, som t.o.m. den strikte Karl XII skulle haft svårt att motstå, trots att hon var 20 år äldre än honom. Mycket är överdrifter. Hennes ovilja att göra som alla andra ledde till kritik både i samtiden och efteråt. Många har senare velat tillskriva henne både skuld och skam för förhållandet med Friedrich August, men själv verkar hon inte ha ångrat det, i sin samtid var ett sådant förhållande heller inte ovanligt. Magnus Stenbock, som såg Aurora när hon var 44 år gammal beskrev henne som ”hon är blifven någott feth, men seer intet illa ut, hon lever som en princesse och har en uppvachtning desslikes”.

 

Aurora vände sig till stiftet Quedlingburg, ett så kallat kvinnostift (Frauenstift), grundat redan på 900-talet. En abbedissa styrde över stiftet och systrarna i det, liksom över staden som tillhörde stiftet. Systrarna var dock inte nunnor, de hade inte tagit doket och de var t.ex. fria att gifta sig, de var en sorts sekulära kanonissor. Stiftet var en del i det tyska riket, ett Imperial Estate, med plats i den tyska riksdagen. Att bo här var en utväg för rika damer som inte ville gifta sig, i alla fall inte just då, men som ville ha ett tryggat liv. Abbedissan hade ingen annan överordnad än påven själv. Under den tyska reformationen blev klostret protestantiskt men fortsatte i övrigt sin verksamhet, påven byttes dock ut mot kejsaren. Damerna var högt utbildade, och en av deras uppgifter var att undervisa adelsdöttrar i omgivningen i de högre konsterna. Den som ville inträda i gemenskapen måste också kunna visa upp sexton anmödrar, för att behålla stiftets höga status.

 

Aurora sökte och vann inträde i gemenskapen. År 1698 blev hon vice abbedissa, och senare priorinna. Stiftet blev hennes fasta punkt under resten av hennes liv, även om hon genomförde en hel del resor. Hon besökte t.ex. Karl XII 1702 men han ville inte ta emot henne, trots att systrarna von Königsmarck som unga alltid var välkomna hos kungafamiljen. Motivet för hennes besök var att få tillbaka gods som reduktionen återfört till kronan, men den politiska situationen var inte gynnsam för ett sådant samtal.

 

Krig hade lett till konflikt mellan kungen och hans tidigare sachsiska allierade, det vill säga Auroras gamle älskare Friedrich August, vilket också satte de många svenska adelsmän som tagit sachsisk tjänst i knipa. En av de som kvarhölls i sachsisk tjänst så länge att han hamnade inför svensk riksrätt var Amalias make Carl Gustaf von Lewenhaupt. Han vågade sig inte hem till Sverige utan stannade i Hamburg där han dog 1703. Amalia förlorade dock hela sitt arv i och med makens dom, och det krävdes en stor dos diplomati och övertalning innan hon fick tillbaka en liten del av det, bl.a. Öveds kloster som tillhört hennes mor. Systrarna fick också tillbaka en del av det som reduktionen tagit. 1719 drogs makens dödsdom postumt tillbaka och 1722 återvände Amalia till Sverige. Hon ägnade sina sista år med att konsolidera sitt arv och hjälpa sin son till nya titlar.

 

Till sin hjälp i det dagliga livet i Quedlingsburg hade Aurora två uppvaktande damer, sex pigor och två lakejer, samt kusk och kock. Hon hängav sig åt skrivande, bl.a. ett epigram över Karl XII. Hon ägnade sig också åt sin sons karriär och stödde honom i hans stormiga liv. 1728 dog hon, 65 år gammal. Voltaire kallade henne den mest berömda kvinnan på två århundraden, jämte Katarina den Stora. Hennes skicklighet med pennan, och kanske en del av det Königsmarckska egensinnet, gick i arv till hennes sondotters sondotter, en kvinna som delade hennes namn, Aurora/e, men är mer känd under pseudonymen George Sand.

 

Ättens storhetstid var slut, med systrarna von Königsmarck dog den ut i Sverige, men en strof av poeten Karl Snoilsky, ur dikten Aurora Königsmarck, skriven dryga hundra år senare, sammanfattar ättens korta, men intensiva och äventyrsfyllda historia:

 

Den firade fröken Aurora,
Ett under af vett och behag,
Sett småningom ätten förlora
Hvar skärf af bytet från Prag.

 

Facebooktwitterlinkedin