Engelbrekt. De flesta kommer ihåg namnet från historielektionerna, men få kan placera honom i rätt tid, eller i rätt omständigheter! Engelbrekt är dessutom en av ytterst få personer i svensk historia som identifieras enbart med sitt förnamn (mononym).

Engelbrekt levde sitt liv och genomförde sin kamp under den epok i historien som svenskar troligen kan minst om, Kalmarunionens tid. Kalmarunionen inleddes med drottning Margareta år 1397 och fortsatte fram till att Gustav Vasa tog makten den 6 juni 1523. Unionen var aldrig enkel för Sverige. Ingen av dess kungar (inberäknat drottning Margareta som titulerades fullmäktiga fru och rätta husbonde och uppträdde som en kung) var särskilt fast förankrad i Sverige och uppror eller mummel i leden var vanliga.

En av de vars mummel ledde till öppet uppror hette Engelbrekt Engelbrektsson. Han var en bergsman från Norberg. Det innebar att han vid sidan av sitt jordbruk också bedrev gruvdrift för att utvinna järn. Bergsmän arbetade ofta i lag, bergslag, en form av kollektiv och hade en stark ställning. De räknades som bönder men blev med tiden mer och mer av ett skrå. Malmen var viktig för landets ekonomi och gick till stor del på export till övriga Europa. Hansan hade också stora intressen investerade i bergsbruken. Hansan och Margaretas efterträdare, Erik av Pommern, låg i krig med varandra under första halvan av 1400-talet, Eriks mål var att bryta Hansans makt över handeln. Det är oklart hur mycket Hansan uppmuntrade ett svenskt uppror mot kungen.

Engelbrekts förfäder kom från Tyskland, men hade bott i Bergslagen i några generationer. Som bergsman var han en del av allmogens högre skikt, men han var också lågadlig och hade vapensköld. Han stod därmed någonstans mitt i samhället, högst bland allmogen och lägst bland adeln. Att han blev talesman för allmogen var därför inte konstigt.

Vi vet i princip ingenting om hans barndom, uppväxt eller liv innan upproret. Han föddes troligen på 1390-talet, men vi vet inte vilket år. När han träder in på scenen har han uppenbara kunskaper i administration och militär taktik, och det är möjligt att han fick dessa under fälttåg i unionskungens, Erik av Pommern, armé. Han anges ibland vara väpnare. Han var uppenbart en stark personlighet som fick andra att lyssna och att följa.

Engelbrekts uppror 1434 var lokalt, han och hans allmogehär hade egna personliga mål och begav sig mot Västerås där deras närmsta fogde fanns. Upproret spred sig eftersom den högre adeln valde att ta tillfället i akt och göra gemensam sak med Engelbrekt. Adeln var missnöjda med Eriks sätt att styra landet. De ansåg att han genom det s.k. kröningsbrevet tog sig alltför stora friheter. Kungen var sällan i landet och utövade istället sin makt genom sina slottsfogdar. Landet var indelat i olika slottslän, som styrdes  av fogdar, som stod under kungens kontroll. Till fogdar utsåg kungen gärna danskar, vilket stack i ögonen på den svenska adeln, som dels gick miste om positionerna för sig själva, dels fick böja sig för danskt styre. Därtill tvingades adeln till rusttjänst utanför Sveriges gränser. Allmogen var inte heller nöjda, fogdarna var de som drev in skatterna, och de var många. Skatten skulle betalas i mynt, vilket bönderna inte hade, här gällde ofta byteshandel. Bönderna tvingades därför värdera sina varor hos fogdarna, för att få mynt. Fogdarna var kända för att undervärdera varorna och lägga mellanskillnaden i egen fick. Engelbrekts lokala uppror blev, när även riksrådet klev in på upprorsmännens sida, ett nationellt uppror mot kungens sätt att styra.

Fogden i Västerås, också han relativt välbekant för den som läste historia i skolan, hette Jösse Eriksson, eller Jens Eriksen Lykke. Han var dansk, men ingift i en norsk-svensk adelssläkt. Med sitt tredelade ursprung var han en av de män som kungen, som försökte skapa ett enat rike, för att ersätta unionen, gärna såg som sina företrädare. Som fogde var han varken bättre eller sämre än sina kollegor, men i svenska historia har han fått bära hundhuvudet för allt som var fel med de utländska fogdarna.

Engelbrekt fick först förtroendet att åka till Köpenhamn för att klaga på fogden, men insåg snart att det inte var en framkomlig väg. Istället utsågs han av allmogen i Bergslagen att vara deras hövitsman, eller militäre ledare, när allmogehären tågade mot Västerås 1433. Efter att flera adelsmän vädjat om fred återvände hären hem, men redan året efter var det dags igen. På bara drygt tre månader tog Engelbrekts trupper över Sverige. Kungen förklarades avsatt. Givetvis var det till stor del rådsmännen och adeln som ledde upproret, utan deras aktiva stöd hade upproret inte fått det nationella genomslag det fick. Engelbrekt hade dock reell makt.

I januari 1435 samlades ett antal högre ämbetsmän och rådsherrar i Arboga för att försöka lösa upp en del av det kaos som upproret skapat i landet. Ibland kallas detta för Sveriges första riksdag, men eftersom allmogen inte var representerad är det fel att kalla det för en riksdag. Vid Arboga möte valdes Engelbrekt till rikshövitsman, en form av militär ledare, eller överbefälhavare, en post han behöll fram till maj 1436, även om han vid valet 1436 fick tilltvinga sig titeln med vapenmakt. Valet hade egentligen vunnits av marsken Karl Knutson (Bonde).

Engelbrektsupproret präglas av aktion, på kort tid stormade Engelbrekt och de andra upprorsmännen runt i landet, belägrade och brände borgar, förhandlade med kungen, avsatte fogdar och avrättade dem. Jösse Eriksson, fogden från Västerås som flytt till Danmark, återkom 1436 till landet, med lejdebrev från Karl Knutsson (Bonde). När han kom till Vadstena kloster tog han skydd där från en uppretad bondehop, men de gick in i klostret, hämtade ut honom, förde hon till det närbelägna tinget i Motala där han halshöggs! Engelbrekt gav sig även på Blekinge och Skåne, som under den här tiden tillhörde Danmark.

I april 1436, under belägringen av Axevall, blev Engelbrekt sjuk. Han fortsatte ändå till häst mot Örebro slott, dit han anlände i slutet av april. Från Örebro påbörjade han resan mot Stockholm, där ett rådsmöte skulle hållas. Sällskapet åkte båt över Hjälmaren och stannade för natten på en holme nära slottet Göksholm. Där mötte han Måns Bengtsson (Natt och Dag), med vars far Engelbrekt hade en tvist. Exakt vad som hände vet vi inte men kvällen slutade med att Måns yxa hamnade i nacken på Engelbrekt. Det var den 4 maj 1436.

När nyheten om Engelbrekts död nådde Stockholm kallades adel, präster, borgare och bönder till ett möte i Uppsala. Redan i slutet av juli inleddes förhandlingar med kung Erik, och en uppgörelse kom snabbt till stånd. Kungen gick med på att styra tillsammans med riksrådet, som togs till nåder vid en offentlig ceremoni. Det är inte utan att man undrar om Engelbrekts död inte löste en svår knut för rikets herrar, rikshövitsmannen hade blivit för stor för sitt eget bästa. Han rubbade cirklarna för adeln som egentligen hade nått sina egna mål, de var inte emot unionen som sådan, bara att deras eget inflytande i den skulle öka. Intrycket ökas av det faktum att Måns Bengtsson aldrig straffades för mordet, han vistades tidvis utanför landet under de kommande åren men var också på plats i landet, år 1450 ingick han t.ex. i riksrådet.

Under de kommande åren, in på 1440-talet, användes Engelbrekt i den anti-danska propagandan. Engelbrektskrönikan författades bara några år efter hans död, och kom sedan att ingå i Karlskrönikan som handlar om Karl Knutsson (Bonde) som i sin egen väg till den absoluta makten gärna framhöll att han förde vidare Engelbrekts idéer. Det är dock oklart om Engelbrekt själv hade några politiska idéer. Genom Engelbrektskrönikan och t.ex.biskop Thomas frihetsvisa (frihet är det bäste ting som sökas kan all världen kring) som ingår ett krönikespel om Engelbrekt skrivet inför kröningen av Karl Knutsson (Bonde) till kung 1440, grundlades myten om Engelbrekt.

Engelbrekt begravdes i Örebro och snart började det gå rykten om att mirakel skedde vid hans grav. Uppgifter om detta finns nedtecknade i Vadstenadiariet. Engelbrekt blev ett lokalt helgon, vilket passade väl in i den politiska situationen.

Tanken om Engelbrekt som frihetshjälte har sedan levt kvar under århundradena, och togs upp på nytt under göticismen och romantiken på 1800-talet. Han framstår ofta som vår förste frihetshjälte, och ofta påläggs han idéer som är anakronistiska, som tanken på den nationella demokratin. Engelbrekt har ofta fått tjäna andras syften, allt från sin egen tid till våra dagar. Orsaken är antagligen att vi vet så lite om honom och att hans tid i rampljuset var så kort. Det gör att han lätt kan anpassas till andras idéer.

Engelbrekt är en viktig pusselbit i Sveriges historia under Kalmarunionens tid. Han ledde ett uppror som i förlängningen ledde till att Sverige lämnade unionen. Genom sin egen gärning, men också genom bilden av honom som skapades, ändrade han historien, det som hade gjorts kunde inte göras ogjort. Engelbrektskrönikan avslutas med de talande orden:

Swa munde hans regiment  sik ända

Nu skal man begynna, thär man förre wände

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: Stora mänSverige