Englands vanligaste kunganamn är Henry och Edward, båda med åtta kungar var. Tätt därefter kommer namnet George som burits av sex kungar. England räknar sina kungar från år 1066 (William I), vilket gör att Edward the Confessor (1003-1066) inte räknas in bland de åtta kungar som burit namnet Edward. Edward I dyker inte upp förrän i slutet av 1200-talet.

 

Sverige har haft fjorton Erik, sex Gustav och vi är nu inne på vår sextonde Karl. Hur kan det komma sig att vi får ihop 36 kungar med de tre vanligast namnen, när England bara har fått ihop 43 regenter totalt, generöst räknat, på 1000 år?

 

Mycket enkelt, vi har fuskat!

 

Vi räknar inte våra kungar från medeltid eller ens från vikingatid. Vi räknar våra kungar från de verkligt fornstora dagar då Noas sonson Magog var vår första kung! Magog var son till Noas son Jafet och regerade i Sverige från 2259 före Kristi födelse. Vår första kung med namnet Erik dök upp redan 1990 före Kristus och vår förste Karl regerade från Oden I död 1866 f. Kr. till 1695 f.Kr. då han efterträddes av Björn I.

 

Vid tiden för Jesu födelse regerade Erik III, men det är inte förrän vi kommer fram till sen vikingatid som det går att hitta namn som är kända av den bredare publiken, och av den nutida historievetenskapen. En av de första svenska kungarna som vi vet något, om än inte mycket, om är Erik VII, mer känd som Erik Segersäll. Han har nummer 110 i regentlängden och levde i slutet av 900-talet. Han räknas ofta som grundare av staden Sigtuna. Det vi vet om honom kommer från de isländska sagorna, från den danska krönikören Saxo Grammaticus och från Adam av Bremen. Ingen av dessa källor är problemfri, och historien om Erik Segersäll rör sig mellan propaganda, historia och saga.

 

Dessa källor är dock mer sanningsenliga än den kungalängd vi använder för att numrera våra kungar. Dess första del är nämligen helt påhittad. Inte förrän vi kommer till slutet av 900-tal övergår det rent påhittade i tradition, saga och sägen, och inte förrän vi kommer till slutet av 1000-tal och början av 1100-tal har vi bättre historiska källor för våra kungar. Detta hänger ihop med utbyggnaden av kyrkor och kloster som förde annaler. Vår äldsta bevarade handskrift på svenska, äldre västgötalagen, kommer troligen från Skara domkyrka och innehåller bl.a. en konungalängd som börjar med Olof Skötkonung, som var son till Erik Segersäll. Olof var också den första kung att prägla mynt i landet.

 

Den kungalängd som sträcker sig från Magog till Gustav Vasa, och tar upp 142 kungar och en drottning (Margareta), skrevs i mitten av 1500-talet av vår sista katolska ärkebiskop Johannes Magnus (Magni).  Han levde sitt liv mitt i den svenska reformationen och utnämndes till ärkebiskop 1523, men påven bekräftade inte valet förrän tio år senare, och då var Johannes redan i exil i Rom och en ny protestantisk ärkebiskop var installerad i Uppsala. Istället ägnade sig Johannes åt historisk forskning, teologi och genealogi och 1554, tio år efter hans död, gav hans bror ut Johannes Magnus mästerverk Historia de omnibus Gothorum Sveonomque regibus, på svenska ungefär Alla göta- och sveakonungars historia (olika svenska titlar förekommer). Verket fick stor uppmärksamhet och trycktes i flera upplagor. Det användes också friskt både historiskt och politiskt i Sverige under andra halvan av 1500-talet och under stormaktstiden.

 

Johannes argumenterar i verket för att Noas sonson Magog kom till Sverige och grundade ett kungarike här, med sig själv som kung. Han ska ha kommit till landet 88 år efter syndafloden och hans fem söner ska ha varit ursprung till både svear och götar. Göterna kom senare att identifieras med goterna. Medeltida källor menade att Noas tre söner skulle vara ursprung till de tre olika kontinenter man kände till under medeltiden, Jafet kopplades ihop med Europa, Ham med Afrika och Sem med Asien. Det är för övrigt härifrån begreppen semitiska och hamitiska språk kommer. En annan medeltida teori var att de tre sönerna representerade de tre samhällsklasserna, Jafet var krigarnas anfader, Sem var prästernas och Ham var böndernas. Johannes Magnus lyckades med sin bok bygga en teori där Jafet både kunde tolkas som Europas anfader och som krigarfolkens (goternas) anfader.

 

Johannes Magnus och Gustav Vasa var inte de bästa vänner och Johannes verk kritiserar kungen, men är samtidigt dedikerad till hans söner. De i sin tur hade inga skrupler när det gällde att använda innehållet i Historia de omnibus. Erik tog namnet Erik XIV som kung, och båda hans bröder bläddrade i längden och räknade bakåt när de blev kungar. Johan blev den tredje och Karl fick nummer nio. Och på den vägen är det fortfarande! Ingen kung efter vasasönerna har frångått vår påhittade kungalängd. Så sent som 1974 valde vår nuvarande kung att anta namnet Karl XVI Gustaf.

 

Historia var, då som nu, politisk och högst subjektiv, och Johannes Magnus idéer fanns redan i det svenska samhället, som under denna tid också behövde positionera sig mot Danmark. Det var därför inte konstigt att kungarna under 1500-talet, och under stormaktstiden använde den av Johannes Magnus givna möjligheten att stärka sina anspråk på tronen. Man ska komma ihåg att Vasaätten inte på något sätt var självklar på Sveriges tron. Krigarkungarna Karl (X, XI och XII) stärkte också sina anspråk med hjälp av sina höga nummer, inte bara på Sveriges tron utan även sina anspråk på att härska över andra delar av Europa. Var det inte bara logiskt att Magogs ättlingar, de mäktiga goternas efterföljare härskade över en stormakt? Historien om Sveriges ursprung växte med åren och med början i slutet av 1670-talet gav Olof Rudbeck ut verket Atlantican (Olf Rudbeks Atland eller Manheim dedan Japhetz afkomne slechter ut till hela werlden utgångne äro), som beskriver hur Platons Atlantis egentligen låg i Sverige, och hur de gotiska stammarna, som härstammade från Magog, utgått från Sverige för att sedan erövra hela Europa. Vilket givetvis även legitimerade, eller till och med uppmanade, den nuvarande kungen att göra samma sak!

 

För den som tycker att vi bör återta några namn från äldre tid kan nämnas att fram till medeltid var Björn (5), Attil (4), Göthar (4), Tord (3), Alrik (3), Håkon (3) och Östen (3) de mest populära kunganamnen i Johannes Magnus kungalängd. Kanske något att fundera på för nuvarande kungafamiljen inför kommande namngivningar. Blir det en prins Björn tro?

 

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: Historiska namnSverige