Caroline av Brunswick är en av Englands mest kontroversiella drottningar, och hade hennes make fått sin vilja fram hade hon aldrig gått till historien som drottning. Hade han fått som han ville hade han aldrig gift sig med henne alls!

 

Det fanns bara en orsak till att prinsen av Wales, mad king George äldsta son, gick med på att gifta sig med Caroline, och det var att parlamentet och kungen lovade att de skulle utöka prinsens underhåll om han gifte sig, de trodde att ett giftermål skulle få ordning på den trilska prinsen och göra honom till en bättre människa. Det gick inget vidare. Men i alla fall delar av skulderna på totalt 630 000 pund betalades.

 

Det var inte det att George var korkad. Han var charmig och kulturell och kallades för Englands första gentleman. Han var mycket konstintresserad, och var en av de viktigaste initiativtagarna till National Gallery. Han anlitade de bästa arkitekterna för sina slott. Han var också klädintresserad och, trots sin föga lämpade kroppsform, uppmuntrade han dandyismen. Detta är tiden för Mr Darcy, Beau Brummell, Röda Nejlikan och Lord Byron, stil och kläder var viktiga markörer även för män. Prinsen personifierade på sätt och vis hela denna era. Men han var ointresserad av politik och han förstod sig inte på hur han skulle få folket på sin sida. Han bidrog till att sänka anseendet för kungahuset, och var ett ständigt föremål för karikatyrer och satirteckningar. Hans sätt att hantera sin kronprinsessa gjorde inte saken bättre.

 

Caroline var född prinsessa av Brunswick, en liten stat i det tyska riket. Hennes mor var syster till Englands kung George III, och Caroline var därmed kusin med prinsen av Wales. Caroline hade ingen större utbildningen men hon pratade både engelska och franska.

 

Caroline beskrevs som attraktiv med lockigt ljust hår. Hon var redan 26 år gammal när hon och prins George förlovades 1794. Han var 32 år gammal. Förlovningen ägde rum utan att parterna träffades. Deras första möte skedde i april 1795, när Caroline kom till England. Hon togs emot av sin nya Lady of the Bedchamber Frances Villiers, grevinna av Jersey, och tillika prins George älskarinna. George reaktion på det första mötet med sin blivande fru var att begära in ett glas brandy. Han var besviken på hennes bordsskick, utseende och på att hon så tydligt ogillade hans älskarinna. Hon ansåg att prinsen var fet och inte alls så tilltalande som porträtten av honom hade lett henne att tro. Hon var också besviken på att han favoriserade Frances Villiers över henne.

 

Parets relation blev inte bättre av att George var full på deras bröllop, eller av att han ansåg att Caroline inte tvättade sig så ofta som hon borde och inte bytte underkläder tillräckligt ofta, kritik han inte var ensam om. Caroline ansågs också sakna takt och decorum. George hävdade senare att paret bara fullbordade sitt äktenskap tre gånger, två gånger den första natten och en gång natten därefter. Caroline å sin sida menade att George var så full den första natten att han ramlade ur sängen och ner på golvet, och där lät hon honom ligga. Hur som helst så blev Caroline gravid och bara nio månader efter bröllopet föddes deras enda barn, prinsessan Charlotte.

 

Bara dagar efter Charlottes födsel skrev George ett nytt testamente i vilket han lämnade hela sin förmögenhet till ”Maria Fitzherbert, my wife”. Till Caroline lämnade han en shilling. Maria Fitzherbert var på sätt och vis George fru. De hade gift sig redan 1785, ett år efter att de först träffats. Giftermålet skedde i hemlighet eftersom de båda var medvetna om att ett giftermål mellan en katolsk ofrälse änka och Englands kronprins var emot The Royal Marriage Act från 1772, eftersom de inte hade kungens godkännande. Att George ansåg sig vara Marias make hindrade dock inte att han hade bl.a. Frances Villiers som älskarinna, eller att han gick med på ett giftermål med Caroline. Han återkom dock flera gånger till Maria Fitzherbert under åren och bad att bli begravd med hennes eye-miniature (en liten bild av en älskads öga, mycket populära objekt under den georgianska tiden) bredvid sig.

 

George ville definitivt inte bli begravd med Caroline. Efter prinsessan Charlottes födsel separerade George och Caroline. I augusti 1797 flyttade Caroline in i ett eget residens. Hon var relativt omtyckt av folket, som tyckte synd om henne.

 

Caroline gjorde nu lite som hon själv ville. Hon adopterade ett antal barn som placerades ut hos grannar och vänner, en liten pojke tog hon själv hand om. Hon hade också relationer med manliga vänner som eventuellt inte var helt kyska. 1806 anklagades hon för otrohet och en hemlig kommission tillsattes för att utreda anklagelser om otrohet och oäkta barn. Kommissionen kom fram till att det inte fanns fog för klander av prinsessan, men hela historien läckte givetvis ut i pressen. Relationen till George var usel och Caroline kom allt mer att isoleras, särskilt efter att George blev Regent 1811, då hans far kung George III ansågs mer eller mindre permanent galen. Caroline fick nu knappt se sin dotter, och var exkluderad från stora sammankomster vid hovet.

 

Till slut fick Caroline nog, hon förhandlade med Rådet och gick med på att lämna landet om hon fick ett årligt underhåll. Det var en enkel lösning för alla inblandade och 1814 lämnade Caroline England. Hon gjorde en Grand Tour genom Europa och slog sig sedan ner vid Comosjön i Italien. Caroline levde livet och gjorde långa resor, bl.a. till Nazareth, Konstantinopel och Jerusalem. Det ryktades också att hon hade ihop det med en tjänare, som hon gjorde till stormästare i en egentillverkad orden. Han var italienare och med henne på hennes resor. De besökte t.ex. påven tillsammans, vilket var en allvarlig sak, en protestantisk gift kronprinsessa som besökte påven med sin gifta katolska älskare! Hela Europa, inklusive Lord Byron, skvallrade och tisslade om skandalen.

 

George och Caroline kommunicerade inte alls med varandra, och George vägrade till och med att meddela Caroline när deras enda dotter Charlotte dog i barnsäng 1817, en stor tragedi för hela landet eftersom Charlotte var den enda arvingen till tronen och mycket populär. Hon sågs som en nystart efter de dekadenta kungarna, men nu var hon borta, och med henne hoppet om en ny era!

 

George försökte skilja sig från Caroline, som kunde tänka sig detta om hon fick bra betalt, livet i Italien var inte billigt, och liksom sin make hade hon dragit på sig skulder! Tyvärr erkände inte lagen skilsmässa genom ömsesidig överenskommelse, ena sidan måste erkänna eller överbevisas om äktenskapsbrott, och det vägrade Caroline. Innan man kom fram till en överenskommelse av något slag dog George III 1820 och Regenten George blev kung George IV. Caroline var plötsligt drottning, och den titeln var hon inte beredd att släppa så lätt.

 

George vill för allt i världen inte dela sin tron med Caroline och krävde att hans ministrar skulle ordna en skilsmässa. Dessa vägrade dock dra in kungen i en offentlig rättegång där båda parternas kärleksliv skulle granskas i detalj. Den nya kungen var inte populär och en sådan process kunde helt stjälpa tronen. Detta utspelade sig i en tid när revolution var en högst realistisk utveckling. När Caroline återkom till England fick hon också radikala gruppers stöd, men trots oroligheter både här och där gjordes på högsta nivå en granskning av Carolines affärer i Italien. Man kom fram till att skilsmässa var det enda möjliga eftersom Caroline ansågs överbevisad om otrohet. Överhuset godkände akten men den släpptes aldrig till underhuset, läget var för osäkert. Caroline var helt enkelt för populär, en miljon namnunderskrifter samlades ihop för hennes skull av folket. I slutänden godtog dock Caroline en överenskommelse som gav henne 50 000 pund om året.

 

Hon tänkte dock gå på George kröning, i juli 1821, som drottning och krävde att själv bli krönt. George var inte road och när Caroline dök upp vid Westminster Abbey på den stora dagen stängdes dörrarna för henne. Hon vägrades inträde, trots att hon försökte vid flera olika dörrar. Till slut gav hon upp. Kanske gav hon också upp allt vid det tillfället. Det var en enorm förnedring för henne, och hon förlorade mycket av sitt folkliga stöd på sitt tilltag. Bara några veckor senare dog hon, kanske av cancer, även om det gick rykten om att hon blivit förgiftad. På egen begäran begravdes hon i Brunswick. 

 

Hon hade en till sista önskan, att hennes kista skulle prydas av inskriften Here lies Caroline, the Injured Queen of England, men detta ersattes med en mer politiskt korrekt skylt som enbart bar hennes namn.

 

Facebooktwitterlinkedin