Under hela sitt liv stod Cecily Neville precis vid sidan om makten, hon betraktade och styrde sin man och sina söner till de högsta positionerna i landet. Hon såg dem lyckas och misslyckas, hon såg dem leva och dö, hon fanns alltid där men utan att själv sträcka sig efter makten. Hennes sätt var mer finstilt än flera av hennes samtida kvinnliga motparter, Margaret Beaufort (Henry Tudors mor), Elizabeth Woodville (Edward IV drottning) och Margaret av Anjou, men knappast mindre inflytelserikt.

När Cecily föddes, 1415, satt hennes kusin, Henry V, hjältekungen, på tronen. Henrys far Henry IV och Cecilys mor, Joan Beaufort var halvsyskon. När Henry V dog och lämnade tronen till sin nyfödde son, Henry VI, var Cecily en sjuårig adelsflicka i sin fars borg Raby. Två smeknamn bar hon med sig genom historien. Det ena var the rose of Raby, efter hennes födelseort, och det andra proud Cis sägs komma från hennes envishet och stolthet. Hon var liksom många andra under den här tiden medveten om sitt ursprung och om sin närhet till tronen. Hennes far trolovade henne med sin egen skyddsling, Richard, hertig av York, när hon var nio år gammal och han var tretton. Giftermålet dröjde till 1429, när Cecily var fjorton år gammal. Då hade mycket skett i hennes värld. Hennes far hade dött, och England hade förlorat stora delar av sitt inflytande i Frankrike, som Henry V vann bl.a. genom slaget vid Azincourt 1415. Missnöjet med de som styrde landet i den unge kung Henry VI namn jäste.

Cecily och Richard började långsamt skapa ett liv tillsammans. Deras äktenskap tycks ha varit lyckligt. Deras första barn föddes efter nästan tio års äktenskap, men därefter kom barnen tätt, totalt tretton stycken under drygt sjutton år. Av dem överlevde sju stycken till vuxen ålder. Richard fick i början av 1440-talet en post som kungens representant i Frankrike och både han och Cecily flyttade till Rouen. Under sitt liv tjänstgjorde Richard på många olika plaster och Cecily verkar ofta ha följt med honom, deras barn är födda på olika platser, och så tätt att paret måste ha bott tillsammans större delen av tiden. I Rouen föddes Edward, parets äldsta överlevande son. I en senare tid, när Rosornas krig var i full gång, skulle Cecilys yngre son, George och hennes brorson, greven av Warwick (Richard Neville, son till Cecilys bror, och även kallad the Kingmaker), hävda att Edward var resultatet av en otrohetsaffär mellan Cecily och en namnlös man. Det är dock inte troligt att så var fallet. Edwards snabba och informella dop, som ofta anges som bevis, kan lika gärna ha berott på att man inte trodde han skulle överleva.

Efter Edward föddes ytterligare tre söner, Edmund, George och Richard. Sedan tidigare fanns en dotter, Anne, och ytterligare två, Elizabeth och Margaret, föddes i mitten av 1440-talet.

I mitten av 1450-talet var tålamodet med Henry VI och hans rådgivare på upphällningen. Den franska kronan var förlorad, och med den hade många adelsmän, bland dem Richard och Cecily, förlorat både land och titlar i de franska territorierna. Fraktionsstriderna vid hovet blev allt djupare. Kungens formidabla drottning, Margaret av Anjou, såg det som sin uppgift att styra där kungen inte hade kapacitet, och de engelska adelsmännen såg på henne med misstänksamhet. En av Margarets största motståndare var Cecilys make, Richard, hertig av York, som i mitten av 1450-talet började använda sig av efternamnet Plantagenet för att understryka sin närhet till tronen. Liksom så många andra var han direkt nedstigande ättling till en av Edward III många söner. Genom ett ingifte hade han faktiskt blod från två av Edwards III söner. Hans barn hade, genom Cecily, blod från tre! Inte undra på att Cecily var stolt över sin börd och att paret började anse sig ha mer rätt till tronen än den svage kungen och hans utländska drottning.

När kungen kollapsade 1454 utsågs Richard till protector, tills kungen var frisk igen. Margaret hade helst sett att positionen gick till henne, särskilt som hon nu äntligen var gravid med kungens son. Många hade sett en troföljare som omöjlig i äktenskapet, men när Margaret slutligen blev gravid var glädjen i landet stor, även Cecily skrev till drottningen om hur glad hon var för hennes skull. Margaret och Cecily verkar överlag ha haft en bra relation.

Richards officiella politik, både i opposition och som protector var hela tiden att göra sig av med kungens dåliga rådgivare, och ersätta dem med bättre, t.ex. han själv. Det gjorde inget om de dåliga rådgivarna dog. Så fort kungen åter vaknade från sitt sammanbrott tog Margaret sin hämnd, Richard sparkades ut från hovet, liksom de personer han hade tillsatt.

Efter ett första slag vid St Albans, där Margarets Lancastertrupper besegrades av Yorks styrkor, och där flera av hennes närmaste befälhavare stupade, återfick Richard sitt inflytande över makten i landet. Ett av de förslag han lanserade var att Henry VI skulle få sitta kvar på tronen men att den därefter skulle ärvas av Richards son Edward. Margaret vägrade självklart, förslaget gjorde hennes son arvlös. Det var för övrigt samma typ av uppgörelse som Henry V hade gjort med den franske kungen och som i förlängningen lett till att engelsmännen förlorade Frankrike, eftersom den franske kronprinsen inte var överlycklig över att göras arvlös.

Cecily höll sig under den här tiden till stor del på slottet Ludlow i Wales. Hon stannade där medan hennes make hade makt, när hans makt dalade och han tvingades fly via Irland till kontinentala Europa. Hon stannade där när han kom tillbaka och befann sig på slottet under striden vid Ludford Bridge som hennes make förlorade. Han flydde, tillsammans med deras äldsta son Edward och Cecilys bror och brorson, båda med namnet Richard Neville. Cecily och hennes två yngre söner vandrade genom den plundrade staden utanför slottet, och hoppades på att ingen skulle attackera en hertiginna och hennes barn. De plockades upp av Lancasterarmén och skickades till husarrest hos Cecilys syster Anne. Eftersom hennes make kallades förrädare förlorade Cecily både sin titel och sina inkomster då deras gods drogs in till kronan. Hon lyckades dock få en personlig inkomst att försörja sig och sina barn på, eftersom barnen inte hade gjort något ont och därför inte förtjänade att svälta! Margaret av Anjou hade troligen del i detta beslut. Cecilys syster, Anne, var gift med hertigen av Buckingham som dödades av systrarnas brorson, Warwick the Kingmaker med an Cecily befann sig i husarrest hos sin syster! Detta var ett typexempel på tidens politik, där släktband var viktiga men inte tilläts stå emellan när tronen låg inom räckhåll. Cecily skulle uppleva mer av den typen av politik under sitt liv.

Cecilys make återkom i triumf 1460 och Richard erkändes genom en parlamentsakt som tronarvinge. Cecily var plötsligt blivande drottning! De gjorde ett strålande intåg i London, med resta svärd framför sig – som om de redan var kung och drottning. Landet hade dock redan en drottning, och Margaret av Anjou hade fler kort att spela. På årets näst sista dag 30 december 1460, förändrades spelplanen igen. Slaget vid Wakefield var en personlig katastrof för Cecily. Hon förlorade sin make, sin bror och sin näst äldste son, Edmund. Hon förlorade också hoppet om framtiden. Hennes äldste son Edward var på flykt och hon kände sig tvingad att skicka sina yngre söner, George och Richard, till hovet i Burgund för att de inte skulle drabbas av Lancastersidans hämnd. Cecily var åter utan titel och utan pengar.

Redan 1461 vände allt igen. Edward, med Warwicks hjälp, återvände till England och tog makten. Cecily var plötsligt kungens moder. Hennes inflytande över den unge kungen var stort, i alla fall på det personliga planet. Hon bodde i drottningens våning på de olika slotten, när Edward gifte sig fick den nya drottningen en ny drottningvåning, Edward lät sin mor bo kvar. Cecily var inte nöjd med sin sons val av hustru, Elizabeth Woodville var av allt för låg börd för henne. Cecily kallade sig själv för den riktige arvtagarens hustru, kungens moder, hertiginna av York i brev från den här tiden. På sätt och vis satte hon standarden för Henry Tudors mor Margaret Beaufort som senare styrde sin son från en liknande position.

Den som tror att Cecilys prövningar var över har fel, Edward var omtyckt som kung men hans val av drottning alienerade många, bland dem Warwick. Warwick ville gifta bort sin ena dotter med Edwards bror George men Edward gick inte med på det. Det är nu dessa två börjar sprida ryktet om att Edward är oäkta och därmed inte har rätt till tronen. Den borde istället gå till George. Det måste ha varit hårt för Cecily att bli förtalad på det sättet av sin egen son, och att se honom försöka störta sin bror. Situationen gick så långt att George och Warwick gjorde uppror, och tog Edward till fånga. När han släpptes gick Warwick, fortfarande med George i släptåg, samman med Margaret av Anjou i Frankrike, och lyckades för en tid avsätta Edward och återinsätta Henry VI på tronen. Edward var dock snabbt tillbaka, George rättade in sig i ledet, och Warwick som hade gift bort sin andra dotter med Margarets son, dog på slagfältet. Det gjorde även Margarets son. Därmed var ätten Lancaster slut. Cecily var fortfarande kungamoder, men snart hade hon bara två söner kvar. George fortsatte att skapa problem och tillslut hade kungens tålamod tagit slut. Cecily ska ha protesterat mot en offentlig avrättning, vilket ledde till att han istället dränktes i en tunna vin inne i Towern. Den okonventionella avrättningsmetoden ska ha varit George eget val.

1483 dog Edward plötsligt och allt för tidigt, 1483. Edwards söner, prinsarna i Towern, åsidosattes av Cecilys enda kvarvarande son, Richard. Han valde att inte kalla sin bror oäkta, även om han först hintade åt det hållet, han gav sig istället på äktenskapet mellan Edward och Elizabeth Woodville, som han kallade ogiltigt. Därmed var också hans söner oäkta och inte arvlösa. George son hade förlorat sin plats i tronföljden när hans far avrättades. Kvar fanns bara Richard. Cecily var inte på plats för att se sin yngste son krönas till kung.

Richard III tid räckte bara ett par år, och efter slaget vid Bosworth tog Henry Tudor, släkt med Cecily via Beaufort-linjen, över tronen. Av Cecilys barn återstod nu bara två döttrar, Elizabeth gift med John de la Pole, hertig av Suffolk och Margaret, gift med hertigen av Burgund.

Både Margaret och Elizabeth, med sina familjer, spelade en stor politisk roll under Henry Tudors tid. Cecily höll sig i bakgrunden, fortfarande en samlingspunkt för problem för den nye kungen. Om han hade trott att han skulle vinna legitimitet genom att gifta sig med Cecilys sondotter (Edwards äldsta dotter, Elizabeth av York), hade han fel.

I mitten av 1480-talet dök den förste av två bedragare som krävde tronen upp. Lambert Simnel hävdade att han var George son. Att det var uppenbart falska påståenden, George son bodde i Towern, under Henrys uppsikt, spelade ingen större roll. Margarets son, John de la Pole, gjorde uppror i hans namn. Stöd i form av trupper kom från Burgund, där Elizabeth styrde. Upproret slogs ner, John de la Pole dog på slagfältet och Lambert Simnel fick jobb i kungens kök!

Några år senare var det dags igen. Perkin Warbeck dök upp från ingenstans och hävdade att han var Richard, den yngre av de två prinsarna i Towern. Här fanns inget sätt för Henry Tudor att motbevisa påståendet, ingen visste säkert vad som hade hänt prinsarna. Warbeck hade även han stöd från Elizabeth i Burgund. I det långa loppet vann Henry Tudor även den striden och Warbeck avrättades, tillsammans med George son, Henry Tudors tålamod var slut.

Cecily Neville fick inte uppleva Perkin Warbecks uppror, hon dog samma år som han la fram sina anspråk på tronen. De sista åren levde hon ett religiöst liv, som benediktinsk nunna (det var vanligt att äldre aristokratiska kvinnor levde som nunnor, i sina egna hem de sista åren av sina liv), men hennes hushåll hade nära kontakter med de som var inblandade i både Simnels och Warbecks uppror mot Henry Tudor. Det är inte troligt att detta skedde utan den stora matriarkens medgivande.

När Cecily dog begravdes hon bredvid sin make, Richard. Deras många barn borde inneburit en stor släkt, men tidens oroligheter gjorde att de flesta av dem redan var borta innan hon själv dog. Många av dem hade fallit för sina egna släktingars makthunger och misstänksamhet. För Cecily hade Englands krona verkligen en ihålig klang.

Facebooktwitterlinkedin