Kungar har alltid haft älskarinnor, ibland i hemlighet, ibland öppet. En del kungar har förnedrat sina drottningar genom att alltför öppet föredra sin älskarinna framför henne, och andra har varit noga med att inte ge älskarinnorna någon makt. Men ingenstans har man tagit den kungliga älskarinnans roll på så stort allvar som i Frankrike under de tvåhundra åren mellan 1550 och 1750. Under den tiden fanns en titel att tävla om för hugande älskarinnor, maîtresse-en-titre, vilket i princip betyder ”offentlig älskarinna”. Med positionen följde bl.a. en egen lägenhet. Det var en semiofficiell position, det var inte en titel härolden ropade ut, men alla kände till vem som innehade den, och den var absolut inget att skämmas för. Det var en maktposition, och en av de högsta en kvinna kunde inneha.

I kungaskapet finns många rituella plikter, som kräver både en kung och en drottning. Faktum är att regentskap egentligen är en bättre term än kungaskap, eftersom rollen krävde både en kung och en drottning och i vissa fall även favoriter av olika slag för att fungera. En ensam kung eller drottning kunde inte uppfylla hela spektrat av roller som krävdes för ett fullt fungerande regentskap. Kungens roll är att vara stark i strid, en klippa och en rättvis men också dömande figur. Drottningens roll är att vara kungens mjukare sida, genom att falla på knä framför kungen och be för en adelsman som gjort uppror kunde drottningen beveka kungen att förlåta denne. Detta kunde givetvis ha varit kungens avsikt från början, men de rituella rollerna gjorde att kungen kunde behålla momentum och inte visa sig svag. Drottningen stod för fred och mildhet, kungen för krig och makt. Båda rollerna krävdes dock för att styra ett land. Detta är en orsak till att ett barn på tronen historiskt komplicerat, liksom en ensam kung eller drottning.

Få kungar och drottningar valde sin make eller maka. Man fick stå ut med den man fick, hur dåligt man än passade ihop. Det är här som älskarinnan kommer in i bilden. Genom älskarinnan, den kungliga mätressen, kunde kungen välja en person han älskade, eller trivdes med. Det var svårare för drottningarna, även om det finns en del fall där även drottningar tagit sig älskare, dock oftast senare i livet. Eftersom älskarinnan delade kungens säng och var en person han tyckte om kunde hon få ett stort inflytande på kungen. Det kunde därför vara en bra idé att ställa sig in hos mätressen för att få låna kungens öra, direkt och indirekt.

Den ritualiserade mätressen, enligt franskt mönster, hade också andra fördelar, även för drottningen. Det gav drottningen en chans att vara just drottning. Det skapade ordning och struktur åt ett regentskap som annars kunde ryktas falla isär. Den officiella mätressen kunde inte ta drottningen plats, och var därför inte ett hot mot samhället på samma sätt som en hemlig älskarinna. Även den officiella älskarinnan visste sin roll i det rituella spelet. En god maîtresse-en-titre visste sin plats och gjorde sig inte till ovän med drottningen. Istället kunde de komplettera varandra.

Mest känd av alla officiella mätresser är troligen Jeanne Antoinette Poisson som blev Ludvig XV maîtresse-en-titre 1745. Under de år hon innehade posten var hon inte bara kungens älskarinna. Hon agerade också som hans chefssekreterare, och hade kontroll över hans schema, hans möten och vilka han träffade. Hon var en värdefull rådgivare och medhjälpare. Hon var också om inte vän med drottningen, så i alla fall inte öppet ovän med henne. Hon hade en officiell ställning även i drottningens hov, en hög ställning därtill. Samtidigt gav hon sig själv och sina närstående goda poster och inkomster, så som det förväntades av en kunglig mätress. Hon hade ett gott sinne för både politik och intriger och var den som i kungens ställe tillsatte t.ex. statssekreterare. Kungen var själv ointresserad av politik. Hon var en stor beskyddare för konstnärer och arkitekter, och för filosofer som t.ex. Voltaire.

Jeanne Antoinette Poisson föddes 1721, och från en tidig ålder förbereddes hon för att bli älskarinna åt kungen, som var elva år äldre än henne. Hon fick en god utbildning i en skola men sjukdom gjorde att den blev kortare än tänkt. Ett besök hos en spådam sägs ha gett henne orsak att tro att hon en gång skulle lyckas som mätress, men det krävde mer än bara tur. Efter besöket hos spådamen undervisades hon i hemmet av de bästa lärarna i teckning, musik, dans och skådespel. Vid nitton års ålder gifte hon sig med en man som hon lovade att aldrig lämna, förutom för kungen själv! De fick två barn som båda dog tidigt.

Hennes introduktion i salongerna i Paris ledde till att kungen så småningom hörde talas om henne, faktum är att hon verkar ha arbetat målmedvetet för att komma nära kungen. När de väl möttes sa det klick, och eftersom kungens älskarinna nyligen dött var positionen ledig för Jeanne Antoinette Poisson!

Hon behövde dock en titel för att kunna verka vid hovet, och medan kungen skaffade henne en titel skaffade Jeanne Antoinette sig en skilsmässa från sin make. Med sin nya titel, markisinna av Pompadour, installerades hon i våningen direkt ovanför kungen i Versailles.

Jeanne Antoinette Poisson var smart, vacker och väl skolad för sin roll. Hon ansträngde sig för att visa respekt för drottningen och aldrig ta över hennes uppgifter vid hovet. Hon var politiskt intresserad och navigerade väl i den snåriga franska politiken. Det gick inte alltid väl, men hon stöttade också ministrarna som inför de skattereformer som med tiden gjorde Frankrike till Europas rikaste nation, och hon stöttade många av upplysningens stora projekt, som Diderots Encyclopédie.

Hon hade många fiender. Det var dock inte främst det faktum att hon var kvinna som retade kungens andra rådgivare, utan det att hon var född utanför aristokratin. Hon ansågs inte höra hemma vid hovet, eller i kungens närhet. I detta störde hon tingens ordning vid hovet, och det var också därför det var så viktigt att hon fick en titel av kungen innan hon tog sin roll i anspråk.

Efter några år övergick Madame de Pompadour från att vara mätress till att vara kungens särskilda väninna. Deras sexuella relation upphörde, men de fortsatte vara nära vänner och hon behöll sitt inflytande fram till sin död i tuberkulos 1764, fyrtiotvå år gammal. Det sägs till och med att kungen höll henne sällskap under de sista dagarna i livet.

Madame de Pompadour visar hur rollen som maîtresse-en-titre kunde skötas, och hon har gjort ett stort intryck i historien. Fler känner till hennes namn, eller titel, än kungens och ännu färre känner drottningens namn.

 

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: EuropaMäktiga kvinnor