Stockholm hade vid början av 1800-talet drygt 70 000 invånare. Hundra år senare bodde där ca 250 000 personer. Den enorma befolkningsökningen berodde dels på industrialismen som tog fart under andra halvan av seklet, dels på de svåra förhållandena på landsbygden som drev folk att söka lyckan i staden. Befolkningsökningen ledde till att det Stockholm vi känner började växa fram. En ny stadsplan togs fram under 1800-talet, efter mönster från Paris och London. De nya räta gatorna och stora alléerna började ta form. Nya stadsdelar togs i anspråk för stenstaden, den kvartersbaserade staden med flervåningshus av sten eller tegel, som ersatte de tidigare trähusen och rucklen på de organiskt framväxta gatorna på t.ex. Kungsholmen, Norrmalm och Södermalm. 

 

På det nya Östermalm, som tidigare dominerats av glesa slumkvarter byggdes under andra halvan av 1800-talet inte bara lyxiga stora lägenheter för de rika, utan även nya moderna kaserner för Svea och Göta livgarde (1888 respektive 1890). Armén utgjordes under den här tiden av en blandning av indelta, värvade och värnpliktiga soldater, eftersom landet just genomgick en förändring från indelta soldater till värnpliktiga.

 

En av dem som flyttade in på Östermalm 1896 var Josef från Östergötland. Han tog värvning vid Svea livgarde, och bytte livet som statare och dräng mot en gardistuniform. För första gången i sitt liv fick han bo i ett nybyggt hus. Militärerna var inte alltid väl sedda, de var ofta bråkiga och fulla och störde den civila befolkningen. Liksom Josef var de ofta unga män från landet, de hade lämnat familj och vänner och hela sitt sociala sammanhang, och kommit till en storstad där alla slogs för sin överlevnad.

 

Det Stockholm Josef kom till var en stad i extrem förändring. Järnvägen hade gjort sitt intåg på 1860-talet, tågen söderut gick från Stockholm Södra och norrut från Stockholm Norra, Norra Bantorget. 1871 invigdes sammanbindningsbanan som knöt ihop dessa två och gav staden en centralstation. Det var det dyraste järnvägsprojektet på sin tid, tjugo gånger dyrare per kilometer än andra järnvägsprojekt! 

 

Staden hade hästdragna spårvagnar och bussar, och elektricitet till en del hus. Snart skulle också spårvagnarna börja drivas av elektricitet. Telefonen hade gjort sitt intåg. De första vattenverken var byggda, även om Stockholm var sent ute med detta. När Josef flyttade in täckte vattennätet större delen av Norrmalm, Östermalm och en del av Södermalm. Det vanligaste var dock att du fick hämta vatten på torget, ledningarna drogs inte in i alla hus. 1872 kom också de första nergrävda avloppsledningarna, men utvecklingen var långsam. Staden stank mer ju större den blev, och de som kunde flyttade på sommaren ut från staden. Överklassen byggde sina sommarparadis i skärgården, Saltsjöbaden och på Mälaröarna. Vattentoaletterna började införas runt sekelskiftet 1900, men blev inte vanliga förrän avlopp och vattenledningar var mer allmänt utbyggda. De sista torrdassen i innerstaden försvann inte förrän i samband med de stora rivningarna på 1960- och 70-talen. Latrinmannen var en vanlig syn långt in på 40-talet.

 

Nordiska kompaniet (NK) grundades 1902, och flyttade in i nuvarande lokaler 1915. I slutet av 1890-talet hade Paul U. Bergström (PUB) i princip affärer kring hela Hötorget. Walter och Wilhelmina von Hallwyl flyttade in i sitt palats på Hamngatan 1898. Arkitekten som greveparet von Hallwyl anlitade, Isak Gustaf Clason, ritade också Nordiska museet som började byggas 1888. Tanken med Nordiska museet och Skansen, båda grundade av Arthur Hazelius, var att rädda den folkkultur man trodde var på väg att gå förlorad i den nya moderna tiden, då så många lämnade landsbygden.

 

Staden var också full av fattiga människor, medellivslängden var låg och barnadödligheten hög. Många bodde trångt och i osunda bostäder. Stora delar av Stockholm var slum. Från mitten av 1800-talet var kolera, tbc och andra sjukdomar vanliga. Arbetena vid industrierna var ofta tunga och farliga.

 

Josef lämnade Svea livgarde år 1900. Han flyttade till Sibyllegatan 35 nära Östermalmstorg. Huset som står där idag är byggt 1908 och föregicks troligen av ett lågt hus i sten som när Josef flyttade in bör ha varit nergånget och rivningsfärdigt. Östermalm var under dessa år en blandning mellan ny bebyggelse och slumkvarter. Ett tillhåll för prostituerade kvinnor verkar ha funnits i kvarteret, att döma av en anmälan som kom in till prostitutionspolisen. Två gånger under tiden han bor här tvingas han söka läkare men vad han drabbats av finns inte angivet. I början av 1903 tog Josef ut ledighetsbetyg för giftermål, han har träffat sin blivande fru, Anna Sofia. Hon var piga och bosatt i Klara församling. Hon hade också en oäkta dotter, som bodde hos morföräldrarna i Småland. Lysning och giftermål mellan Josef och Anna Sofia skedde i Klara församling, men paret bosatte sig i Katarina församling på Södermalm.

 

Parets första barn föds knappt tre månader efter giftermålet, vilket inte var ovanligt. Paret hade ändå valt att gifta sig och inte leva i det som kallades för stockholmsäktenskap, det vi idag kallar samboskap. En av orsakerna till stockholmsäktenskapens popularitet bland de fattigare i staden var att det var svårt att få skilsmässa, och många par kände knappt varandra när de flyttade ihop, ofta på grund av en oplanerad graviditet. Andra orsaker var att giftermål medförde utgifter som många inte hade råd med, och krävde intyg från kyrkan och släkten, som kanske bodde kvar på landsbygden. Stockholm under industrialismen innebar att många unga människor hade lämnat sina familjer, och de trygga släktförhållandena på landsbygden, för att pröva lyckan i staden. Där fanns dock inte de skyddsnät som landsbygden erbjöd och den sociala kontrollen var låg. För kvinnor som hade egna inkomster i staden kunde det också vara mer fördelaktigt att inte gifta sig, de förblev då myndiga. En gift kvinna var omyndig fram till 1920 då lagen ändrades. De utbildningar som öppnade för kvinnor under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet var dessutom bara öppna för ogifta kvinnor.

 

Efter en kort tid i Brännkyrka, där Josef arbetar som kusk återvänder familjen till Södermalm och Maria Magdalena församling, och därefter flyttar de till Kungsholmen. Under tiden i Brännkyrka hamnar Josef i polisens register. Det är dock oklart vad han gjort sig skyldig till. Polisen fotograferade misstänkta och straffade personer från 1871 och framåt. På bilderna angavs personuppgifter och tidigare straff, liksom signalement. Josef anges ha Oscar II namnchiffer tatuerat på båda underarmarna, kanske en rest från tiden som gardist. Tatueringar var inte vanliga och förknippades med samhällets undre skikt. De första tatueringssalongerna öppnade i Sverige runt sekelskiftet.

 

De kommande åren föds ytterligare två barn i familjen, en son och en dotter. Tragiskt nog dör sonen bara ett år gammal av lunginflammation, på Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn. Här vårdades främst barn till fattiga föräldrar, de kunde få vårdplats gratis. Sjukhuset drevs med donationer från rika som kunde köpa en ”friplats” som gavs till fattiga.

 

På Kungsholmen bodde familjen åter i en del av staden som ännu inte fått del av nybyggnation eller de framväxande moderniteterna som rinnande vatten och avlopp. Garvargatan, som var Josefs hem innehöll på den tiden fortfarande garverier, även om den närliggande Norr Mälarstrand hade påbörjat sin omvandling till paradgata.

 

Under 1913 skiljer sig Josef och Anna Sofia, vilket var ovanligt, och visar att förhållandet dem emellan måste ha varit mycket dåligt. Det var svårt att få skilsmässa före 1915, men det framgår inte av skilsmässobeviset vad som hänt i just detta fall. Ett sätt var att maken reste utomlands en tid för att visa att han övergett familjen, men det finns inget som tyder på att Josef och Anna Sofia gjorde på det sättet. Josef flyttar efter skilsmässan från Stockholm och återgår till lantbruksarbete. Staden hade inte visat sig vara bättre än landsbygden för honom. Det är oklart om han någonsin återsåg sina barn.

 

Anna Sofia arbetade efter skilsmässan som fabriksarbeterska och prässerska för att försörja sig och sina två barn. Hon bodde kvar på Kungsholmen fram till 1926 då hon, liksom så många andra fattiga, dog i tbc.

 

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: Sverige