Otto Wilhelm von Königsmarck föddes den 5 januari 1639 i Westfalen. När han föddes hade det trettioåriga kriget redan pågått i tjugo år, Charles I av England var mitt i sin regeringstid och i Frankrike hade den efterlängtade tronarvingen, den blivande Louis XIV, Solkungen, fötts året före, 1638.

 

Otto Wilhelm var fjärde barnet till Hans Christoff(er) von Königsmarck och Agatha von Leesen. Hans far var en av det trettioåriga krigets profitörer, som efter att ha tjänat som page till hertigen av Braunschwig-Lüneburg och i den habsburgska kejserliga armén i Italien, gick i svensk tjänst år 1630. Han var då drygt 30 år gammal. Han var så framgångsrik i svenska armén att han 1652 introducerades på Riddarhuset, hans nya grevliga ätt fick där nummer 14. Redan året innan förlänades han titeln greve och fick Västervik och Stegeholm i Småland som förläning.

 

Hans Christoff(er)s yngsta son, Otto Wilhelm, ärvde liksom sina bröder titeln greve. I Sverige är alla söner till en greve automatiskt grevar, om ätten är introducerad före 1809. Greve Otto Wilhelm följde i sin fars fotspår och gjorde krig till sitt yrke. Det fanns inte så många yrken att välja på för andra generationens invandrade adelsmän, i princip kunde de välja på att gå i krig och att jobba inom administrationen, handel var t.ex. borgarståndets uppgift och i princip stängt för adeln. Otto Wilhelm valde en blandning av krig och administration. Han var inte bara krigare, han var även vad vi skulle kalla diplomat.

 

Otto Wilhelm hade en blandad och grundlig utbildning, först i Stade, som ätten von Königsmarck härstammade från, och sedan på utbildningsresor i Europa. Han studerade vid flera universitet och verkar ha gjort det med gott resultat. Som 21-åring fick han sin första hovposition, som överkammarherre hos den nyblivna Karl XI. Han skickades dock nästan omedelbart till England som representant för det svenska hovet. Hans uppdrag var att gratulera Charles II till tronen. Charles II hade just återvänt från sin exil i Frankrike, efter Oliver Cromwells maktövertagande och avrättning av hans far, Charles I, år 1649.

 

Efter dessa första uppdrag fortsatte Otto Wilhelms karriär både som krigare och som diplomat. Han varvade krigiska uppdrag som deltagande i kriget mot Bremen 1665, med diplomatiska uppdrag som den ambassad han ledde till Paris 1666, med uppgift att vinna Frankrikes stöd i Bremenfrågan. Även om Otto Wilhelm officiellt innehade titeln överste för livregementet till häst och regementschef i svenska armén fram till 1672, så gick han i praktiken redan 1668 i fransk tjänst och deltog i krig med värvade regementen för fransk räkning. Otto Wilhelm lyckades faktiskt kombinera en post i den franska armén med att vara Sveriges ordinarie ambassadör i Paris under två år, 1672-74!

 

Detta hoppande mellan olika länders tjänst var inget unikt för Otto Wilhelm. Han och hans likar var i mångt och mycket rika legoknektar som styrdes mer av chansen till större rikedom än av pliktkänsla mot en ännu obefintlig nationalstat. Nationernas gränser ändrades med varje krig och med varje generation eller giftermål, likaså ändrades många adelsmäns lojalitet med äktenskap och krig. Med början under 1500-talet spelade också religionen roll för ländernas gränser, och för vilken sida en adelsman stödde i en konflikt.

 

1675 återvände Otto Wilhelm till svensk tjänst, och skickades runt på olika uppdrag i Europa, men han blev allt mer besviken över kungens agerande i krig och kände sig sviken av krigsledningen. Han ansåg också att andra svenska krigsherrar, som Carl Gustaf Wrangel, hade gjort ett dåligt jobb vid fronten, och han kritiserade sina kollegor öppet. Otto Wilhelms bror Conrad Christoff var för övrigt gift med Carl Gustaf Wrangels syster Marie Christine. Carl Gustaf Wrangel var också en av dessa rika militärer, mest känd som den som lät bygga Skoklosters slott, där arbetet avstannade, och aldrig återupptogs, när ägaren dog 1679.

 

Otto Wilhelm själv gifte sig 1682 med Catharina Charlotta de la Gardie, kungens egen kusin. Hon var dotter till kung Karl X Gustafs syster Maria Eufrosyne och Magnus Gabriel de la Gardie. Catharina Charlotta var ett riktigt kap för Otto Wilhelm, och deras äktenskap, liksom hans svärfaders giftermål med Maria Eufrosyne visar hur viktiga de nya krigsherrarna var för staten.

 

1685 hade Otto Wilhelm helt tröttnat på den svenska krigspolitiken och gick, med kungens godkännande, i kejsarens tjänst för att slåss mot turkarna i nuvarande Ungern. Han hade också förlorat en stor del av sina gods under Karl XI:s olika reduktioner. Under 1600-talet hade det Osmanska riket expanderat upp i Europa och 1683 ockuperade turkarna Wien. Även om kejsardömet till slut vann striden om Wien fortsatte kriget mot turkarna ytterligare ett antal år.  1686 fick Otto Wilhelm det smickrande kejserliga uppdraget att leda republiken Venedigs armé mot turkarna.

 

Otto Wilhelm var lyckosam i sitt uppdrag och året efter, 1687, befann sig hans armé i Aten. Ett av de områden som turkarna hade befäst i Aten var Akropolis, där templet Parthenon ligger. Parthenon byggdes c 450 f.Kr. som en hyllning till Pallas Athena. Nästan tusen år efter att det byggts blev Parthenon en kristen kyrka och delar av templet byggdes om. 1456 när det Osmanska riket erövrade Aten blev Parthenon moské, och vissa mindre ombyggnader gjordes. Delar av byggnaderna revs också för att bygga upp t.ex. försvarsvallar. Byggnaden användes också som krutförråd. Detta blev Otto Wilhelms olycka. När hans trupper besköt Akropolis träffades också Parthenon, och krutförrådet antändes. Delar av Parthenon exploderade.

 

Otto Wilhelm vann slaget om Aten, men dog året efter i pest. Republiken Venedig var dock så nöjd med hans insats att de lät uppföra en staty i marmor utanför arsenalen i Venedig. Catharina Charlotta, som hade följt sin make i krig, hade bland annat använt sin tid i Grekland för att utföra arkeologiska undersökningar. Det är oklart vad hon tyckte om att maken sprängde Parthenon i luften.

 

Facebooktwitterlinkedin