Edward III hade en trasslig barndom. Hans far var en av de minst omtyckta kungarna i Englands historia, och hans mor konspirerade med sin älskare för att ta makten, först från sin make och sedan från sin son. Ur detta kaos reste sig den unge Edward och skapade ett hov där ära och heder var ledorden, där drömmen om förlorade områden i Frankrike levde och frodades, och där Strumpebandsorden grundades. Under Edwards långa regeringstid vändes kaos och uppror till hundraårskrig och framtidshopp. England blev en tydligare nation, St George en symbol och bågskytten en hjälte. Edward hade en långt och lyckligt äktenskap med många barn, hans äldste son var en mytomspunnen riddare, övriga söner och döttrar var ingifta i den engelska och europeiska eliten. Så varför var Edward III början till slutet för ätten Plantagenet?

 

Vi tar det från början. En medeltida kung hade två basuppgifter, den ena var att upprätthålla lag och ordning, den andra var att utkämpa krig och försvara, och helst utöka, territoriet han styrde över. Edward III:s farfar krigarkungen Edward I, mer känd som Edward Longshanks, eller the Hammer of the Scots, var framgångsrik inom båda dessa områden. Han utvidgade landet genom att inkorporera Wales, och han utkämpade lyckosamma krig mot Skottland. Han reformerade även det administrativa systemet och lagarna. Han hade många söner, och Englands historia hade sett mycket annorlunda ut om någon av de tre äldsta sönerna hade ärvt tronen efter honom. Men ödet ville att det blev Edwards namne och fjärde son som tog över tronen.  

 

Edward I dog just när han skulle krossa skottarna för, vad som hade kunnat vara, för gott, och hans son lyckades inte följa upp faderns ambitioner. Han övergav kampanjen mot skottarna, och återkallade sin landsförvisade favorit Piers Gaveston till landet. Han misslyckades kapitalt med båda sina uppgifter, eftersom hans beroende av olämpliga favoriter gjorde att stormännen ansåg att landet inte styrdes med lag, utan med godtycke. Edward II, innan han blev kung känd som Edward av Caernarvon, gifte sig med en fransk prinsessa, Isabella av Frankrike, men det var alltid Piers Gaveston som var Edwards nummer ett. Piers fick till och med huvudrollen på drottning Isabellas kröning.

 

Äktenskapet mellan Edward och Isabella var olyckligt, och det dröjde fyra år innan deras första barn, Edward av Windsor, den blivande Edward III, föddes  år 1312. Isabella var dock till en början trogen sin man. Hon försökte skapa stabilitet i riket genom att använda sin roll som drottning, och balansera ut Edwards totala fokus på Piers. Situationen i landet var till slut så infekterad att landets adelsmän inte såg något annat val än att se till så att Piers försvann, för gott. Tyvärr gjorde inte detta mycket för att hjälpa situationen, Piers ersattes snart med en annan favorit, Hugh Despenser den yngre, och Edward II visade sig vara långsint och tålmodig. Han väntade flera år på sin hämnd mot de som avrättat, eller mördat, Piers. Till slut fick till och med Isabella nog och lämnade England för för sitt fädernesland Frankrike, officiellt på ett kort diplomatiskt besök, men väl ute ur landet vägrade hon återvända. Med list lyckades hon också få sin son, Edward av Windsor, över till Frankrike och bort från sin far och hans favoriter.  

 

Nästa steg var uppror, Isabella och hennes son, och deras falang opererade nu från Frankrike. Till Isabellas trogna hörde Roger Mortimer, mannen som gått till historien som Isabellas älskare. Han hade lett ett engelskt uppror mot Edward II och Despenser och befann sig nu i landsflykt. Greven av Hainault (ett grevskap på gränsen mellan dagens Frankrike och Belgien) ställde sig på drottning Isabellas sida och finansierade trupper som gjorde en invasion av England möjlig för drottningen och hennes anhängare. Greven av Hainault ställde upp på villkor att hans dotter Philippa förlovades med Englands tronarvinge, Edward av Windsor. När drottningen och hennes trupper landsteg i England övergav de flesta kungen och Edward II tvingades avsäga sig tronen till förmån för sin son.  

 

Makten låg nu hos Isabella och Mortimer. Tyvärr styrde de inte så väl, och Isabella verkar ha fallit i samma fällor som sin make, Mortimer och andra favoriter fick alldeles för mycket inflytande och alldeles för många viktiga positioner.  En opposition för att återinsätta Edward II började bildas. Lägligt nog dog den före detta kungen i september 1327, lite drygt ett halvår efter hans förlust av tronen. Exakt hur han dog är inte klargjort, men naturliga orsaker verkar inte troligt.

 

Den nye kungen Edward III bevakades och gavs ingen reell makt av sin mor och Mortimer, och i takt med att han blev äldre växte spänningen mellan honom och Isabella och Mortimer. 1328 gifte sig Edward III med Philippa av Hainault och två år senare, 1330, föddes deras första son, Edward av Woodstock. Med hjälp av några trogna vänner lyckades Edward överlista Mortimer och i oktober 1330 överraskades Mortimer och Isabella i Nottingham Castle. Kuppen involverade enligt traditionen klättrande i hemliga tunnlar och en drottning som på sina bara knän i sovkammaren bad sin son skona Mortimer. Det gick inget vidare, Mortimer avrättades och Edward III tog makten i riket på allvar. Han behöll den sedan i nästan femtio år, fram till sin död 1377. Det ger honom en sjätteplats i listan över de monarker som regerat England längst.

 

Under de femtio år han satt på tronen påbörjades hundraårskriget (1337-1453) med Frankrike, ett krig som egentligen var en rad olika konflikter som resulterade i över hundra år av nästan ständiga krig. En av konflikthärdarna var den franska tronföljden. Edward III mor, Isabella, hade tre bröder som alla blev franska kungar, men ingen av dem hade söner som kunde ärva tronen. Istället gick titeln till Isabellas kusin, vilket skapade en möjlighet för Edward att kräva den franska kungakronan, som en direkt avkomling till den gamle kungen av Frankrike. Av tradition kunde den franska tronen inte ärvas av kvinnor, eller genom kvinnor, men Edward började ändå kalla sig kung av Frankrike, och gick i krig för att få landet som tillhörde titeln.

 

Ett av krigets stora slag under Edward III tid var Crecy 1346, där de engelska långbågsskyttarna presenterade sig på allvar. Slaget vanns av engelsmännen, som hade både Edward III och dennes son, Edward, The Black Prince, på plats. På den andra sidan fanns bl.a. den franske kungen och Johan den Blinde av Böhmen. Myten om Crecy säger att Johan den Blinde (som var blind på grund av en sjukdom) under striden fick höra att hans son stupat. Johan bad att till häst få anfalla fienden och dö på samma plats som sin son. Hans medhjälpare hjälpte honom och satte hästen i rätt riktning, och Johan föll. Hans son var dock inte död, utan blev så småningom tysk kejsare. Edward III:s sonson Richard gifte sig med hans dotter, Anne av Böhmen. Få hade möjlighet att vara långsinta under den här tiden, och allianserna varierade ständigt.

 

Under Edward III:s tid slog pesten till på allvar, och decimerade den engelska befolkningen, och gjorde att krig inte var att tänka på under några år. England hanterade krisen förhållandevis bra men den stora befolkningsförlusten gjorde att samhället under andra halvan av 1300-talet ändrades, det fanns inte längre lika stor tillgång på arbetare som tidigare, och de som fanns kunde kräva bättre betalt. Det ledde till stora demografiska och sociala förändringar, och till en hel del spänningar i samhället under andra halvan av 1300-talet.

 

Strumpebandsorden, fortfarande Englands främsta riddarorden, grundade Edward III åren före eller efter slaget vid Crecy, exakt år är inte känt, även om många gissar på 1348. Bara kungen, prinsen av Wales och max 24 riddare kan inneha orden samtidigt, vilket gör den väldigt exklusiv. Med strumpebandsorden började man också fira skyddshelgonet St George på allvar i England, Strumpebandsordens festdag är just St George-dagen den 23 april. St George-korset började också användas bredvid det kungliga baneret och blev så småningom Englands officiella flagga. Det fanns också planer på att skapa ett riddarna kring runda bordet, i en anspelning på Arthurlegenden. Detta blev aldrig av, men delar av tankarna inkorporerades i Strumpebandsorden.

 

Under Edwards styre stärktes det engelska folkspråket i England. År 1363 öppnades det engelska parlamentet för första gången på engelska, och året innan kom ett dekret (komiskt nog skrivet på franska!) som innebar att engelska skulle användas i domstolarna. Inte långt därefter skrevs Canterbury Tales, ett av de första stora verken på engelska. Det kan diskuteras om Chaucer följde trenden och skrev på engelska eller om trenden startades av honom. Folkspråket fick hur som helst ett rejält uppsving under andra halvan av 1300-talet, delvis på grund av kriget med Frankrike och den nationalistiska ton som Edward III satte.

 

När Edward III låg på sin dödsbädd 1377 kunde han se tillbaka på ett halvt århundrade där han hade lyckats väl med båda sina uppgifter som kung. Han hade skapat en nationalkänsla och stärkt det engelska folket genom att vara en rättvis kung som styrde i enlighet med lagen, hans stormän var lojala, och han hade utvidgat landet genom krig. Han kunde vara nöjd med sitt värv, England var starkare och i bättre skick än när han tog över det. Det var efter hans död som problemen började…

 

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: EnglandStora män