Den 18 maj 1152 stod Eleanor brud för andra gången, nu i sin hemstad Poitiers. Hon var 28 år, hennes nya make var bara nitton år gammal. Henry FitzEmpress var vid den tiden hertig av Normandie (han hade också efterträtt sin far som greve av Anjou vid dennes död året innan). Han var son till Matilda (genom sitt första äktenskap kejsarinna av Tyskland, därav Henrys suffix FitzEmpress – son till kejsarinnan), som i sin tur var sondotter till Wilhelm Erövraren. Matilda var sin fars, Henry I, utvalda arvinge till tronen, men istället för att ikläda sig rollen som drottning fick hon utkämpa ett 20 år långt inbördeskrig mot sin kusin Stephen. I slutänden kompromissade man, Stephen erkändes som kung av Mathilda och hennes anhängare, på villkor att Mathildas son Henry fick efterträda honom. Denna överenskommelse var dock inte klar när Eleanor och Henry gifte sig. Den energiska Henry verkar dock ha varit det självklara valet för Eleanor, Henry hade stridserfarenhet efter kriget i England, han hade land som gränsade till Eleanors i Frankrike, och han hade strålande framtidsutsikter. Han ska också ha sett bra ut!

 

På sin fars sida härstammade Henry från djävulen. I alla fall om man tror på myten om grevarnas av Anjou släktled. Legenden om djävulen användes både av Henrys vänner och av hans fiender, bl.a. som en förklaring till hur han kunde ta sig så snabbt mellan olika delar av riket. Henrys far, Geoffrey av Anjou, kallades också för Geoffrey the Fair, och det fanns rykten om att Eleanor och Geoffrey skulle haft en affär i Paris ett antal år tidigare. Om det var sant hade det självklart gjort det omöjligt för Eleanor och Henry att gifta sig, blodsbanden hade varit alldeles för nära. De var redan som det var släkt inom de förbjudna grader som hade fått Eleanors första äktenskap annullerat.

 

Gud verkade dock inte ha något emot partiet, för bara två år efter giftermålet mellan Eleanor och Henry, dog kung Stephen och Henry blev kung av England. Han hade nu kontroll över England, Akvitanien, Normandie och Anjou. 1153 föddes parets första barn, en son till den franske kungens irritation. Detta barn, som inte överlevde mer är tre år, följdes av ytterligare fyra söner (Henry, Richard, Geoffrey och John) och tre döttrar (Matilda, Eleonor och Joan) som alla överlevde till vuxen ålder. Under dessa år var Henry upptagen med att styra sina riken, och Eleanor var upptagen med nästan konstanta graviditeter. Henry och Eleanor befann sig ofta på olika platser i sitt stora rike. Henrys närmsta rådgivare under dessa år var inte hans fru, utan hans mor, Mathilda (kejsarinnan).

 

Barnen växte dock upp, och efter Johns födelse 1166,tog Eleanor åter en mer aktiv roll i styret, särskilt när det gällde Akvitanien. Henrys och Eleanors äktenskap hade alltid varit stormigt, de var båda mycket starka personligheter, men efter 1166 verkar det ha gått utför med förhållandet. Henry hade alltid haft älskarinnor, men hans affär med Rosamund Clifford verkade störa Eleanor mer än de tidigare, kanske för att hon själv började känna sig gammal och sliten (efter minst tio graviditeter är det inte så konstigt). Barnen började också ställa till rejäla problem. 

 

Henry gjorde ett försök att dela upp sina territorier mellan sönerna, Sonen Henry kröntes 1170 till titulärkung, eller medregent, av England, efter det franska mönstret att kröna efterföljaren redan under faderns levnad. Han gick därefter under namnet Henry the Young King. Han hade tidigt förlovats med Eleanors ex-makes dotter i hans andra äktenskap, Marguerite, och 1172 gifte sig det unga paret. 1169 hade Richard förlovats med Marguerites syster Alys (Alice) som en del i ett fredsavtal mellan Frankrike och England. Av den förlovningen blev det dock aldrig något äktenskap, stackars Alys fick leva ogift vid det engelska hovet tills Richard slutligen gav henne på båten 1191 (förlovningen bröts aldrig officiellt, men upphörde i och med att Richard då gifte sig med Berengaria av Navarra). Det gick också rykten om att Alys var Henrys älskarinna. Alys var en viktig spelpjäs, hon var grevinna av Vexin, ett område mellan områdena under den franske kungens kontroll och områden som kontrollerades av Henry. Hon var därmed för värdefull för Henry att släppa ifrån sig, även om han aldrig hade tänkt att Richard skulle gifta sig med henne. Alys gifte sig så småningom  med en fransk adelsman, och blev genom sin dotterdotter Eleanor of Kastilien, drottning till Edward I (Longshanks), trots allt en del i det framtida engelska kungahuset!

 

Kung Henrys idé var att Henry the Young King skulle ärva kungadömet England, Richard (Lejonhjärta) utsågs till arvinge i Akvitanien. Geoffrey skulle genom sitt äktenskap med Constance av Bretagne bli hertig av Bretagne efter sin svärfar. Förlovningen mellan Geoffrey och Constance skedde 1166 och de gifte sig 1181. John var för ung för att räknas med, och han blev vid denna första utdelning utan land. Och det är så han gått till historien, som Johan utan land (John Lackland, Jean Sans Terre). Till slut fick John Irland och kunde titulera sig Lord of Ireland. Han var dock inte den enda som var missnöjd. Alla bröderna ville ha mer.

 

Henry the Young King såg med avundsjuka på hur hans yngre bröder skolades in i makten och fick ta del i styret av sina territorier från tidig ålder. Kung Henry hade däremot inga planer på att lämna ifrån sig någon makt till sin äldsta son. Han var kung enbart till namnet. Istället drev han omkring på tornerspel och muckade gräl med sina bröder. Allt medan den nye unge franske kungen (Eleanors ex-makes efterlängtade son Philippe, född i hans tredje äktenskap), såg på och stödde än den ena än den andre av Henry och Eleanors söner. Han var periodvis mycket nära vän med dem alla.

 

1173 gjorde Henry the Young King, med support från den franske kungen, uppror mot sin far. Med sig fick han sina två yngre bröder, Richard och Geoffrey, och sin mor. Eleanor hade då spenderat de senaste fem åren i Akvitanien, år som gav upphov till legenden om kärlekens hov i Poitiers. Det är oklart om det finns någon sanning i legenden, men kanske satt Eleanor till doms över kärleksaffärer mellan riddare och ädla damer.  Mer troligt är att hon lade sin tid på att styra det alltid lika oroliga hertigdömet. Upproret mot Henry misslyckades, och sönerna slöt fred med sin far året därpå. Han förlät dem, men inte sin fru. Eleanor skickades till England, där hon spärrades in i ett slott, och hon blev inte fri förrän Henry dog 1189.

 

År 1183 dog Henry the Young King i dysenteri, medan han ledde ytterligare ett uppror, ännu en gång ivrigt påhejad av den franske kungen, tillsammans med sin bror Geoffrey. Denna gång var upproret mot fadern och brodern Richard, som nu styrde Akvitanien i sin mors namn, och genom vars land unge Henrys trupper plundrade sin väg. På sin dödsbädd ska Henry the Young King ha bett att få se sin far för att få hans förlåtelse, men Henry misstänkte att sonen smidde ränker och vägrade se honom. Efter Henry the Young Kings död kallade kung Henry Eleanor till Normandie där hon stannade i sex månader. Efter detta hade hon större frihet, och reste ofta med Henry runt om i riket. Hon var dock långt ifrån fri.

 

Geoffrey hade 1181 gift sig med Constance av Bretagne, de hade två döttrar och Constance var gravid för tredje gången när Geoffrey dog 1186, troligen av skador han fick på tornerspel. 1187 födde Constance en son, Arthur, arvinge till Bretagne.

 

Richard och John var nu de enda kvarvarande sönerna, men Henry vägrade utse Richard till sin efterträdare, aldrig mer skulle en son krönas till medregent i England. När Henry dog 1189 var det dock Richard som tog över som kung. Ett av hans första beslut var att frige sin mor. 

 

Nu började en ny fas i Eleanors liv, den som rådgivare åt sina söner. Richard, som alltid varit sin mors favorit, lät henne styra England i hans namn, och ta emot folkets trohetseder för hans räkning. Richard hade ögonen på ett korståg till det heliga landet, och i hans frånvaro var Eleanor regent i England. Hon stannade dock inte i England utan begav sig till Navarra för att hämta Richards brud, Berengaria, och rida med henne till Sicilien, där bröllopet stod, innan Richard begav sjövägen till det heliga landet. När Richard på sin väg tillbaka efter korståget blev tillfångatagen och hamnade i den tyske kejsarens våld var det Eleanor som, på plats, förhandlade fram villkoren för hans frigivning. Tillbaka i England arbetade hon sedan hårt för att samla ihop pengarna som behövdes för kungens lösensumma. Under tiden ska Richards lillebror John ha erbjudit den tyske kejsaren en stor summa pengar för att behålla Richard som fånge! Eleanor vann dock och Richard släpptes.

 

Eleanor drog sig tillbaka till Fontevrauds kloster i Anjou (där Henry vilade) 1194, efter att Richard återkommit från korståg och kidnappning. Hon var dryga 72 år gammal och ansåg sig förtjäna lite lugn och ro de sista åren i livet. Hon bevakade vad som hände i hennes värld men la sig inte i sina söners affärer, även om hon fortfarande gav dem råd. Lugnt blev det dock inte.

 

1199 dog Richard av ett infekterad pilskott i axeln. Eleonor hann till Richards dödsbädd, och han begravdes i hennes Fontevraud, dit hon återvände så fort hon kunde. Eleanor hade nu fått begrava fyra av sina söner, bara John återstod. Det fanns dock en utmanare till tronen i England och till ätten Plantagenets områden i Frankrike. Geoffreys son Arthur hade hyggliga anspråk att komma med, men John var vuxen och son till Henry. Eleanor stödde sin son i de konflikter som följde innan John säkrade tronen i England, och ättens områdena på kontinenten. Bara veckor efter Richards död ledde hon en armé söderut, eftersom John behövde henne som hertiginna av Akvitanien för att vinna den delen av riket, medan han själv tog hand om England.

 

Efter att ha ridit i princip ett helt varv runt sitt hertigdöme red hon norrut för att möta kungen av Frankrike (som självklart stödde Arthur av Bretagne) och förhandla med honom. Hon böjde också knä för honom och svor homage för Akvitanien, en mycket manlig sed och något både Henry och Richard tidigare gjort i hennes namn. Senare erkände hon John som sin arvinge i Akvitanien, och John svor henne trohet och erkände henne som sin domina. John och den franske kungen slöt därefter en vacklande fred, som skulle bekräftas av ett giftermål mellan franske kungens son och en av Eleanors dotterdöttrar. 

 

Eleanors dotter och namne var gift med kungen av Kastilien och hade två döttrar, Urraca och Blanca. Eleanor skickades i januari år 1200 att rida över Pyrenéerna till Kastilien och välja vilken av dotterdöttrarna som skulle bli drottning Frankrike. Till den titel Eleanor själv hade haft så många år tidigare valde hon den yngre av de två, Blanca, som hon tog med sig norrut, till Frankrike.

 

Eleanor hann, sin höga ålder till trots med ett sista äventyr. Hennes son John hade sommaren år 1200 valt att gifta sig med Isabella av Angoulême. Angoulême var ett av grevskapen i Akvitanien och ett giftermål med arvtagerskan var inte en helt dum idé. Johns nye svärfar lovade hålla ordning i och omkring Angoulême. Det fanns dock en hake och det var att den unga Isabella redan var förlovad med en annan mäktig man i området. Han var inte glad att kungen av England stal hans brud och hans allians, och det grevskap som äktenskapet med Isabella skulle fört med sig. Eleanor försökte lösa det hela med diplomati men när det inte fungerade begav hon sig åter från sin fristad i Fontevraud till sitt hertigdöme. På väg till Poitiers stannade hon till i slottet Mirebeau, när staden, och slottet, plötsligt omringades av trupper ledda av ingen mindre än Eleanors sonson Arthur.

 

John, som befann sig ca 13 mil norrut, där han försökte samla hop en armé, begav sig omedelbart när nyheten nådde honom söderut för att rädda sig mor. Det tog honom bara 48 timmar att nå Mirebeau, och tidigt på morgonen den 31 juli stormade hans trupper in i staden. Han hade rört sig så snabbt att Arthurs trupper inte hunnit få någon förvarning om att han var på väg och snart var Eleanor fri, och Arthur var Johns fånge. Eleanor tog sig tillbaka till Fontevraud, och gjorde inga fler offentliga framträdanden, trots att John nog hade behövt hennes hjälp, när han nu steg för steg förlorade sina områden i Frankrike, och trycktes tillbaka till England. Bara delar av Eleanors Akvitanien blev kvar i den engelske kungens makt. 

 

Eleanor spenderade sina sista år som nunna i Fontevraud och verkar inte ens ha haft något att säga om det faktum att hennes sonson Arthur försvann, troligen avrättad av John. Möjligen stod inte Arthur särskilt högt i gunst hos sin farmor efter händelsen i Mirebeau. Den 31 mars 1204 dog Eleanor, hertiginna av Akvitanien och drottning av både England och Frankrike, en av de mest inflytelserika kvinnorna i Europas historia. Hennes blod levde vidare i många av kungahusen i Europa, genom hennes barns giftermål i de högsta kretsarna. Även dagens engelska drottning kan med lite god vilja räkna sina anor tillbaka till Eleanor.

 

Facebooktwitterlinkedin