Alienor, vanligen i den engelska formen av namnet, Eleanor, av Akvitanien, är en av de stora profilerna i europeisk historia. Hon var hertiginna av Akvitanien i egen rätt, drottning av Frankrike och England genom sina äktenskap, mor till tre krönta kungar och två drottningar. Få kan sägas ha haft ett mer turbulent liv än Eleanor. Hon följde med kungen av Frankrike på korståg till heliga landet, och hon deltog i sina söners uppror mot kungen av England. Hon satt sexton år i husarrest, men återkom till makten som sina söners rådgivare. 76 år gammal red hon över Pyrenéerna för att välja en av sina dotterdöttrar som brud åt den franska tronarvingen, vars farfar hon själv varit gift med.

 

Eleanor föddes i det mäktiga hertigdömet Akvitanien 1124. Akvitanien upptog en stor del av södra Frankrike och innefattade bl.a. Bordeaux, Poitiers och Limoges. Eleanor var äldsta dotter till det blivande hertigparet.  När hon föddes styrdes riket fortfarande av hennes farfar. Eleanor hade en lillasyster, Petronilla, och en bror som troligen dog vid födseln, tillsammans med flickornas mor, Anor, vars namn Eleonor förde vidare. Eleanor betyder ”en ny Anor”. När Eleanor var tretton år gammal dog hennes far, som då blivit hertig, på väg hem från en pilgrimsfärd och Eleanor stod plötsligt som ensam arvinge till hertigdömet. Att arvingen var i det närmsta ett barn var en komplikation, att arvingen dessutom var en kvinna gjorde saken än mer komplicerad. På 1100-talet gällde att alla härskare måste kunna genomdriva sin vilja, annars tog någon annan över, och Akvitanien, en stor och viktig pusselbit i det franska riket, var inget undantag. Den franska kungens inflytande i alla regioner utom Ile de France (området runt Paris) var svagt. Alla hertigar och grevar svor kungen trohet, men gjorde sedan i princip som de ville. Här skiljde sig Frankrike stort från t.ex. England, där kungens makt över de olika grevskapen var mycket större.

 

Den franske kungen agerade fort, han gifte bort Eleanor med sin egen son och arvinge, Louis. Som överhuvud över Akvitanien hade han den rätten, även om han var tvungen att vara först till kvarn för att kunna hävda den. Louis var redan krönt till kung enligt den franska traditionen att en kronprins kröntes redan under sin faders levnad. Knappt hade Eleanor blivit hertiginna innan hon alltså även fick titeln drottning. Och bara några dagar efter sin kröning blev hon drottning på allvar då hennes nye svärfar dog i dysenteri. Den 8 augusti 1137, i Eleanors hemstad Poitiers, i grevskapet Poitou, kröntes den sjuttonårige Louis och trettonåriga Eleanor åter till kung och drottning av Frankrike.

 

Akvitanien hade en stark bardtradition och dess befolkning ansågs vara hetblodig och ha en mer lössläppt attityd till sex och samlevnad än övriga Frankrike. Eleanor var därmed uppväxt i en helt annan tradition och kultur än Louis, som spenderat många år i kloster och som var djupt troende och from till sin läggning. Orsaken till att den nye kungen fostrats i kloster var att han först som elvaåring uppgraderats till tronarvinge, när hans äldre bror dog efter en tragisk olycka. 

 

Under sina år som fransk drottning kritiserades Alienor gång på gång för sitt uppförande, och bland kritikerna fanns bl.a. hennes svärmor, den mycket inflytelserika abbot Suger och den karismatiske och asketiske munken Bernard av Clairvaux, grundaren av cistercienserorden. Bakom kritiken döljer sig inte bara en kulturkrock, utan även en hel del politik. Och en viss del sanning. Eleanor var både viljestark och smart. Hon stod upp för sig själv och sina egna åsikter, och hon vägrade att vara en galjonsfigur utan inflytande.

 

Eleanor å sin sida var heller inte nöjd med sin make, hon ska en gång ha sagt att han var mer munk än kung, och troligen syftade hon inte bara på regeringsdugligheten utan även på att hon för det mesta fick sova ensam! Några barn föddes inte förrän efter åtta år, och några söner blev det inte för den franske kungen och hans drottning. Två döttrar, Marie och Alix, var det enda resultatet av Louis och Eleanors femton år långa äktenskap.

 

Under julhelgen 1145 deklarerade Louis att han skulle bege sig till det heliga landet på korståg, dels på grund av påvens begäran att de europeiska härskarna skulle ställa upp och rädda de kristna i det heliga landet undan katastrof, men också som botgöring för ett krig som delvis utkämpats kring Eleanors syster Petronilla, och delvis kring utnämnandet av en ny ärkebiskop. Vem som hade rätt att utse kyrkliga ämbeten var en återkommande stötesten i den medeltida Europa, och Louis var inte den enda som hamnade i trassel med påven av den orsaken. Eleanor chockade sin omgivning genom att deklarera att även hon tänkte ta korset och följa med sin make på korståg. Hon insisterade också på att göra det som ledare för sina egna akvitanska vasaller, i egenskap av deras hertiginna, och inte som Frankrikes drottning.

 

Korståget i sig ledde inte till några större hjältedåd, men i berättelsen om Eleanor är korståget en viktig del. Det var nu den franska drottningen nådde sin status som femme fatale. Ett korståg var en manlig paradgren, därmed inte sagt att kvinnor inte följde med, men de förväntades ha en underordnad roll och inte störa det heliga uppdraget för männen. Det finns en berättelse om att Eleanor och hennes damer skulle ha klätt sig som lyxamasoner och ridit som män ( med ett ben på var sida om hästen), och det finns krönikörer som skrev att sällskapet uppträdde högst olämpligt och okyskt. Vad som är fakta och vad som är propaganda är svårt att veta 900 år senare. Kungen och drottningen red i olika sällskap, och delade inte kvarter under vägen till det heliga landet. Louis hade, som många andra, tagit ett kyskhetslöfte under resan. Det finns inga källor som berättar om Eleanor också hade gjort det.

 

Efter en tre veckor lång paus i Konstantinopel begav sig den franska armén mot Antiokia, där Eleanors farbror Raymond styrde. Eleanor och hennes trupper red i spetsen av armén och ignorerade en dag de tidigare uppgjorda planer på var man skulle slå läger, den bakre delen av armén, där kungen fanns, trodde att de snart var framme vid nattens läger och tog det lugnt. De visste inte att den främre delen av armén valt att fortsätta en bit till. Armén var därför farligt utsträckt. Fienden anföll och stora delar av bagaget förlorades, liksom ett antal soldaters liv. Eleanor fick delvis skulden för misslyckandet, även om hon knappast tagit det operativa beslutet.

 

Väl framme i Antiokia ryktades det snart att drottningen och hennes farbror hade en affär, de ansågs vara lite för intima med varandra och ryktet flög snart över hela Europa. En konflikt mellan Raymond och den franske kungen om var de franska trupperna var till störst nytta, där Eleanor stödde sin farbror, spädde ytterligare på ryktena. Grälet eskalerade och Eleanor annonserade att hon ville annullera äktenskapet med Louis. Hon var trött på att leva i ofrivillig kyskhet med en munk till man! Mellan henne och hennes farbror var det troligen inget annat än kysk tillgivenhet och ryktena resultatet av en kulturkrock av Guds nåde. Händelsen skulle dock leva kvar i minnet hos alla inblandade, och återberättas i Europa under många år. Louis tog mot hennes vilja med sig Eleanor när armén lämnade Antiokia, och om annullering sades det inget mer just då.

 

På våren 1149 begav sig Eleanor och Louis hemåt. Att ta sig hem var dock lika svårt som att ta sig till det heliga landet. Det äkta, men nu inte särskilt vänskapligt sinnade paret, valde att ta sig hemåt med båt. De reste på olika fartyg. Båda attackerades först av bysantinska kapare, och sedan slog stormar till. Skeppen skiljdes åt och det tog flera månader innan någon av dem såg en trygg hamn igen. I Frankrike ryktades det att kungen och drottningen båda var döda, men så dök Eleanor upp på Sicilien, och Louis i Kalabrien. De återförenades, och tog vägen förbi påven på vägen hem mot Frankrike. Eleanor ville fortfarande ha en annullering av äktenskapet, men Louis (eller i alla fall hans rådgivare) var emot detta, inte främst för att de högaktade Eleanor (som de vid det här laget antagligen ansåg vara en riktig ragata), men för att utan henne var Louis inte längre hertig av Akvitanien, en stor bit av Frankrike skulle slinka honom ur händerna om äktenskapet upplöstes. Den delen skulle istället gå till den som Eleanor gifte sig med nästa gång. Akvitanien var viktigare för kungen än den husliga lyckan.

 

Påven var också emot en annullering, och han fick paret att dela en särskilt iordningställd säng i hans hus, och se, efter nio månader föddes parets andra barn. Det första hade också fötts efter särskilda böner till Guds moder, framförda av Bernard av Clairvaux . Tyvärr var det nya barnet ännu en dotter, Alix, och nu började även Louis och hans rådgivare bli lite desperata. Det fanns fortfarande ingen tronarvinge, och det såg inte ut som att Eleanor och Louis skulle få fler barn, påvens magi verkade inte fungera när paret var tillbaka i Frankrike. 1152 gav kungen upp, han och Eleanor enades om en annullering av äktenskapet, på grund av det som kallas konsangvinitet, blodsband.

 

Konsangvinitet var ett praktiskt kryphål i de kanoniska lagarna gällande äktenskap. I princip alla fick dispens av påven för att gifta sig inom de förbjudna graderna av släktskap, men om äktenskapen inte fungerade var detta en väg ut. Det ansågs vara en hedervärd utväg för båda parter, och vanligen fick de barn som fötts inom äktenskap som upplöstes av denna orsak behålla sin status som legitima, äktenskapet hade ju skett i god tro. Vanligen ansåg man att fyra leds släktskap var förbjudna (under Louis och Eleanors tid gällde dock sju led!), vilket gjorde att i princip hela den europeiska eliten var för nära släkt med varandra för att kunna gifta sig. En upplösning på grund av blodsband ansågs inte vara en skilsmässa utan en annullering, och båda parter var fria att gifta sig igen.

 

Många hade planerat vad som skulle hända när Eleanor och Louis slutligen fick sitt äktenskap upplöst. Flera adelsmän var redo att kidnappa den före detta drottningen och tvångsgifta sig med henne. Åter gällde det att vara först till kvarn för att få kontroll över Akvitanien. Bäst verkar dock Eleanor själv ha planerat. Så fort äktenskapet formellt var över begav hon sig till Poitiers (till häst och i rask takt) och bara åtta veckor efter annulleringen stod hon brud igen, efter att själv ha friat till en man som såg ut att ha hela världen för sina fötter, den blivande Henry II av England.

 

Facebooktwitterlinkedin