I Sverige har vi haft grevar sedan Erik XIV kröning år 1561. Då infördes det kontinentala system av grevar och friherrar med tillhörande territoriella förläningar som vi idag förknippar med adelskap. Innan dess lydde adeln under Alsnö stadga från 1280, där den som kunde ställa upp med rusttjänst, alltså vapen och folk och hästar i strid, var skattebefriade och utgjorde det världsliga frälset. Den som inte hade råd att fortsätta hålla manskap och vapen i skick förlorade sitt frälsestånd och blev skyldig att åter betala skatt. Alsnö stadga är nertecknad 1280 men den stadfäste bara ett system som redan fanns på plats, och som till vissa delar funnits på plats sedan järnåldern. Under medeltiden blev frälset mer och mer formellt och kungen började dela ut frälsebrev, ett slags kvitto på skattebefrielsen. Adeln delades också in i klasser, riddare och svenner. Med tiden blev det också en helt ärftlig institution, där adelskapet ärvdes i generationer, oavsett insats.

 

År 1625 grundades Riddarhuset och adeln fick tre klasser; herreklassen, dvs grevar och friherrar; riddarklassen, som bestod av ättlingar till gamla riddar- och riksrådsätter; och slutligen svenner, helt enkelt alla övriga lägre adelsmän. Herreklassen hade under 1600-talet monopol på högre ämbeten och växte sig rik och stark på de andra klassernas bekostnad. Genom de många krigen ökade de också sin rikedom och ett litet antal släkter dominerade samhället. Mot slutet av 1600-talet hade staten blivit så fattig, och vissa adelsmän så rika, att kronan beslöt om reducering av gods. I korthet betydde det att staten tog tillbaka stora delar av de gods man tidigare delat ut till adeln, och vars inkomster under ett antal år gått till adeln istället för till kronan. Tanken var att godsen tillhörde kronan men innehades, lånades, av adeln och det kungen delat ut kunde han ta tillbaka.

 

En av de många ätter som introducerades på riddarhuset under 1600-talet var Königsmarck, som blev den fjortonde grevliga ätten i Sverige, när Hans Christoffer von Königsmarck gjordes till greve av Tjust år 1651. Liksom många andra av de högadliga under den här tiden var han invandrad till Sverige och vann sin grevetitel på slagfältet, genom att ställa upp för Sverige i trettioåriga kriget. Han deltog t.ex. i stormningen av Lilla sidan i Prag 1648, och tog med sig stora krigsbyten, både till sig själv och till drottning Kristina.

 

I Sverige bär som regel alla manliga medlemmar i en grevesläkt titeln greve, om ätten introducerats på Riddarhuset före 1809, då ändringar gjordes i reglerna. Det kan alltså finnas flera grevar av samma ätt samtidigt. Även dottern till en greve kan kalla sig grevinna, i egen rätt. Detta gjorde att Hans Christoffer von Königsmarcks sonsöner, Philip (greven i garderoben) och Carl Johan, kunde kalla sig grevar och hans två sondöttrar, Amalia och Aurora, kunde kalla sig grevinnor.

 

I England fungerar det inte på samma sätt, där liksom i de flesta andra länder är det bara den äldsta sonen som ärver faderns rang. Det finns därmed bara en greve samtidigt. Huvudmannen i släkten tar allt. Det finns några ätter där även döttrar kan ärva titeln men annars går arvet bara på manssidan, en grevedotter är alltså inte en grevinna.

 

De flesta länder i Europa har ett namn för greve som antingen är etymologiskt släkt med vårt svenska ord (t.ex. tyska Graf), eller med det latinska comes (engelska count, italienska conte). I England används dock bara ordet count för utländska grevar. Inhemska grevar kallas för earlEarl är ett anglo-saxiskt ord som kommer från det nordiska jarl, som i Birger Jarl. Innan vikingarna kom till England användes ordet ealdorman för den person som administrerade ett län (shire) eller en provins åt den kungen. Under den tid vikingaättlingar styrde landet kom earl att bli det dominerande ordet, och det behölls när normanderna invaderade år 1066. Med tiden blev positionen alltmer ärftlig.  

 

I England är greven den mittersta av fem adliga titlar, under hertig och markis, men över viscount och baron. En greve innehar traditionellt ett grevskap, i England används såväl ordet county (efter det latinska ordet för greve, comes), det äldre ordet shire, och ordet earldom. Orden shire och county motsvarar i princip varandra, och används parallellt, idag finns shire mest kvar i olika namn. Ordet county följde med den normandiska invasionen 1066, och ersatte shire i den nya organisationen som normanderna införde. Resultatet blev en lustig blandning, county används för enheten, men earl för titeln. En grevinna är en countess, äldsta sonen till en greve tituleras ofta viscount, som en hederstitel, övriga söner får nöja sig med The Honourable, döttrar får titeln Lady framför för och efternamnet. Det finns flera liknande blandningar i språket, där det ango-saxiska ordet används för en aspekt och ett normandiskt ord för en annan aspekt (anglo-saxiska calf för djuret kalv, men normandiska veal för kalvkött t.ex.). Man kan tänka sig att earl var en mer jordnära titel som påverkade folket mer, eftersom greven representerade kungen och hade den praktiska makten i grevskapen, och att det anglo-saxiska namnet därför behölls, medan enheten (county) och grevinnan var mer distanserade från folket, mer av skrivbordsprodukter och därför fick normandiska namn.

 

Orsaken till att äldsta sonen ofta tituleras viscount är att de flesta grevar (och andra adelsmän) har flera titlar, och då kan sonen använda en titel som ingår i arvet så länge den inte är på samma nivå som faderns. Eftersom viscount kommer efter greve i rang så finns ofta en sådan titel att tillgå i familjen.

 

Den greve som har den högsta rangen i England idag, det vill säga den greve som har den äldsta linjen, är greven av Shrewsbury. Titeln kreerades 1442 åt John Talbot, och innehas idag av den 22 greven, Charles Henry John Benedict Crofton Chetwynd Chetwynd-Talbot.

 

Grevens av Shrewsbury arvtagare bär titeln viscount Ingestre. Familjen innehar tre grevetitlar, men dessa kan bara bäras av släktens huvudman eftersom de är av samma rang. Kvar blir då en viscount-titel. Viscount Ingestres son bär titeln Lord Talbot.

 

Hertigen av Devonshire var fram till sin fars död markis av Hartington och hans son i sin tur  är greve av Burlington eftersom han av någon anledning valt att inte ta titeln markis när hans far upphöjdes till hertig 2004. Titeln greve fick han när hans far var markis, och hans farfar innehade huvudtiteln.

 

Läser man engelsk historia är ofta en av utmaningarna att hålla reda på titlarna, samma person kan ha samma namn som flera andra i släkten, men bära olika titlar vid olika tillfällen. Richard Neville, en av de stora under delar av Rosornas krig är ett exempel. Richard gifte sig till titeln greve av Warwick under 1400-talet, och är känd under den titeln. Hans far, som bar samma namn, var greve av Salisbury (en titel han gifte sig till) fram till sin död, därefter gick titeln till hans son, som dock alltid omtalas som Warwick. Lillebror John använde den lägre titeln Lord Montagu, eftersom Warwick inte hade några söner (John blev senare markis Montagu i egen rätt), innan han valde fel sida i inbördeskriget och förlorade både livet och titeln i striden vid Barnet 1471. Hans bror Warwick dog i samma strid. Titeln greve av Warwick gick till Warwicks dotterson, Edward Plantagenet. Salisbury-titeln återgick till kronan.

 

Ett annat exempel som ofta dyker upp är Elizabeth I favorit Robert Dudley, som ofta omtalas som greve av Leicester, men den titeln fick han relativt sent, 1564, och den skapades för honom. Före dess var han som yngre son till hertigen av Northumberland, John Dudley, som även innehade titeln greve av Warwick och viscount Lisle, bara känd som Lord Robert Dudley. De lägre titlarna bars av Roberts äldre bror, John, och senare av en annan äldre bror. När hertigen satte sin svärdotter Lady Jane Grey på tronen och därpå förlorade makten till Mary I, blev han av med både livet och titeln. Hans söner, även Robert, hamnade i Towern och fick stanna där tills Mary ansåg det säkert att släppa dem. Janes make avrättades. John junior fick behålla titeln greve av Warwick men ärvde inte sin fars hertigtitel, som drogs in till kronan, tillsammans med hela familjens förmögenhet som låg i de gods som följt med titeln. Robert fick därmed skapa sin egen förmögenhet, och sina egna titlar. Hans enda son, som dog ung, bar hans andra titel Lord Denbigh

 

Facebooktwitterlinkedin