Den 22 augusti 1485 vann Henry Tudor, kungakronan från sin rival Richard III på ett öppet fält vid Bosworth. Richard dödades och kronan sattes omedelbart på Henrys huvud. Det var nu han blev kung, som Henry VII, men slug som han var räknade han sin regeringstid från dagen före slaget, alltså från den 21 augusti. Det innebar att han tekniskt var kung innan han slog Richard, och att han därmed också kunde räkna Richard som en fiende mot kronan.

Nästa strategiskt viktiga beslut var vem han skulle gifta sig med. Han hade sedan tidigare en överenskommelse med Elizabeth Woodville, änka efter gamle kungen Edward IV, Richard III storebror, om att gifta sig med hennes äldsta dotter Elizabeth av York. Detta skulle i mångas ögon göra honom till legitim arvinge till tronen, eftersom ingen annan direkt arvinge fanns till Englands krona efter de långa inbördeskrigen under 1400-talet. Ett giftermål med Elizabeth skulle innebära att hennes arvsrätt till tronen flyttades över på hennes make. Men det var inte bara arvsrätten som skulle flyttas, utan ätten Yorks lojalitet, och den var av största vikt för Henry Tudor.

Henry hedrade sitt avtal, men giftermålet kom inte direkt efter segern vid Bosworth. Istället fick Elizabeth vänta till den 18 januari 1486 innan hon och Henry gifte sig. Henry valde nämligen att låta kröna sig själv i oktober, utan en drottning vid sin sida. På det sättet gjorde han klart för landet att den nye kungen inte ansåg sig vara kung genom giftermål utan att han ansåg sina egna anspråk, och sin seger över Richard III, vara starka nog. Han visade helt enkelt att han inte behövde Elizabeth för att vara legitim kung. Men vilka var hans anspråk? Vad gjorde denna enkla walesare som levt större delen av sitt liv i fattig landsflykt till kung i sin egen rätt? Vad fick stora delar av adeln att följa denna fattige greve i strid mot en krönt kung?

Henrys ärvde sina anspråk på tronen från sin mor, Margaret Beaufort. Hon giftes som trettonåring bort med den dåvarande Lancaster-kungen Henry VI halvbror, Edmund Tudor. Trots Margarets unga år fullbordades äktenskapet, vilket på sätt och vis var tur för historien, för Edmund Tudor hamnade i fångenskap efter en strid mellan Lancaster och York, och dog i fångenskap ett drygt år efter att äktenskapet hade ingåtts. Margaret var då gravid i sjunde månaden. Sonen Henry, hennes enda, föddes två månader senare. Margaret, en mycket stark kvinna, ägnade resten av sitt liv åt att slåss för sin sons framtid, och utan hennes kraft hade han aldrig blivit kung.

Margaret själv var enda barnet till John Beaufort, hertig av Somerset. Ungefär när hon föddes gav sig John av till Frankrike för att försvara kungens landområden där, och han fick kungens ord på att om han dog skulle hans fru, Margaret Beauchamp, få vårdnaden om dottern. Kriget i Frankrike gick uselt, på sikt förlorade kung Henry VI hela sitt landinnehav i Frankrike, och den franska krona han ärvt gick till den tidigare franske kungens son. Hertigen av Somerset kom tillbaka till England utan ära och dog kort därefter. Vårdnaden om Margaret gavs inte till hennes mor, utan till hertigen av Suffolk, även om Margaret fick stanna hos mor.

Vem som fick vårdnaden av det lilla barnet var viktigt för Margaret hade inte bara anor från kung Edward III, hon var också mycket rik. Den som hade vårdnaden kunde bestämma vem hon gifte sig med och fick förvalta inkomsterna från de extensiva landområden som flickan innehade. Det handlade alltså oftast inte om den fysiska vårdnaden om ett barn, utan om förvaltningen av gods.

Margarets far, hertigen av Somerset, hade blivit rik på två sätt. Det ena var genom krig, både i sin egen tid och genom tidigare generationers strider, och genom arv. Hans arv kom från hans egen far, ytterligare en John Beaufort, och från hans mor Margaret Holland (som i sin tur var ättling till Edward I). Genom sin far hade han också ärvt ett anspråk på den engelska kronan, för hans far var son till John av Gaunt, hertigen av Lancaster. Johan av Gaunt var i sin tur tredje son till den store kungen Edward III. Via sin mor var Henry Tudor alltså släkt med Edward III.

Detta hade inte betytt mycket om det inte varit för att John av Gaunts äldste son i första äktenskapet, Henry Bolingbroke, år 1399 avsatt sin kusin Richard II, från tronen och utropats till kung under namnet Henry IV. Men Henry IV uppstigande på tronen innebar att ätten Plantagenet som styrt England sedan slaget vid Hastings 1066, nu var splittrad, en junior gren, Lancaster, hade tagit kronan från den seniora grenen, och därmed skapat ett farligt prejudikat för framtiden. Under Henry IV och hans son Henry V regeringstid var detta inget större problem, krigen mot Frankrike gick bra och inga större orosmoln fanns. Men när Henry V dog ung och efterlämnade ett spädbarn på tronen i form av Henry VI, och krigen samtidigt gick sämre och sämre uppstod frågan om det verkligen var självklart att ätten Lancaster skulle inneha kronan. Än värre blev det när Henry VI även som vuxen visade sig vara en rätt oduglig och svag kung. Hade man avsatt en kung kunde man göra det igen. En annan gren York, som utgick från två andra söner till Edward III ansåg sig nu ha mer rätt till tronen, och ett långdraget och lågintensivt inbördeskrig utbröt.

Ätten Beaufort hade dock ingen arvsrätt till tronen. John av Gaunt var gift tre gånger, de två första äktenskapen var dynastiska, och gav bl.a. John hertigdömet Lancaster och sonen Henry. Det var ett lyckligt äktenskap, som slutade med hans hustrus, Blanche av Lancaster, allt för tidiga död. Äktenskap nummer två var lika olyckligt som det första varit lyckligt, och gav John en dotter som blev drottning av Kastilien. Det tredje äktenskapet var lite av en skandal. Katherine Swynford var nämligen Johns älskarinna sedan lång tid tillbaka. De gifte sig 1396, när alla deras fyra gemensamma barn redan var födda sedan länge. Kungen legitimiserade i efterhand alla barnen, tre söner och en dotter, och de gavs efternamnet Beaufort. Efter 1397 räknades de alltså som barn födda inom äktenskapet och med full arvsrätt tillsammans med Johns övriga barn, på alla punkter utom en. De hade inte arvsrätt till tronen. I slutet av 1300-talet var detta inte en fråga som upprörde någon, särskilt inte Beaufort-linjen själva, de stod ändå så långt ner i imaginär tronföljd.

Några generationer senare var detta dock en viktig fråga, för år 1485 när Margarets son Henry gjorde sig redo för strid fanns inga andra ättlingar på Lancasters sida. De många krigen, om tronen och i Frankrike hade barskrapat landet på arvingar. Henry IV, hade bara haft bröder med efternamnet Beaufort, och av hans fyra söner var det bara Henry V som hade legitima barn. Henry VI var enda barnet och hans egen enda son var död.

På York-sidan var det inte mycket bättre. Richard III enda son hade dött ung, och hans brors två söner, prinsarna i Towern hade försvunnit och var troligen dödade av Richard. Hans bror George hade en son och en dotter, men de hade inte arvsrätt till tronen eftersom George hade avrättats för högförräderi. Kvar fanns Edward IV döttrar, med Elizabeth i spetsen. Richard III själv hade utsedd sin systers son greven av Lincoln till sin arvinge, så få arvingar fanns det. I England kunde arvsrätt till kronan föras vidare via en kvinna, men det anspråket räknades som svagare.

Så kom det sig att Henry VII kunde hävda egen arvsrätt till kronan, trots att hans anspråk gick via Beaufort-klanen och via hans mor. Han ansåg sig själv vara den rättmätiga kungen, både genom arv och genom sin seger på slagfältet. Med sin drottning Elizabeth blev dock hans anspråk än mer legitima och även Henry insåg vikten av detta. Det fanns många som såg honom som en uppkomling, och han fick under sin regeringstid slå ner uppror från bl.a. greven av Lincoln.

För att visa att hans ätt var början på en ny era skapade han ett nytt emblem, Tudorrosen, där vita och röda kronblad ska symbolisera sammansmältningen av de två stridande ätterna. Via sin walesiske farfar hävdade Henry även släktskap med den näst intill mytiske kungen Cadwaladr, vars tecken ansågs ha varit den drake som Henry nu använde som eget tecken (och som fortfarande syns på Wales flagga). Enligt myterna (där även Merlin figurerar) ska den röde draken vinna och ena hela Britannien. För att ytterligare understryka hur han och Elizabeth enade landet och hur han var den rätte kungen, utvald att ena, gav han sin förstfödde son namnet Arthur. Ödet ville dock att det var hans andre son, Henry (VIII), som skulle efterträda honom, och cementera ättens rätt till tronen. Senare skulle även Shakespeare hjälpa ätten Tudor med rättfärdigandet, genom en rad historiska pjäser. I en av dem understryker han Henry Tudors anspråk genom att låta kung Henry VI (Henry Tudors fars halvbror som har en egen levande son vid denna tidpunkt) säga:

Come hither, England’s hope.
If secret powers
Suggest but truth to my divining thoughts,
This pretty lad will prove our country’s bliss.
His looks are full of peaceful majesty,
His head by nature framed to wear a crown,
His hand to wield a sceptre, and himself
Likely in time to bless a regal throne.
Make much of him, my lords, for this is he
Must help you more than you are hurt by me.

Så blev den landsflyktige greven Englands kung, den som enade riket efter inbördeskriget och förnedringen i slutet av hundraårskriget mot Frankrike. Med Henry Tudor började England om, och Shakespeares insmickrande ord ser i efterhand ut som en sanning!

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: EnglandRosornas krigStora män