Henry IV (Henry Bolingbroke) följdes av sin son Henry V. Henry V är fortfarande idag Englands store hjälte. Henry IV fick kriga för sin tron, det fanns alltid en osäkerhet kring legitimiteten i hans kungatitel. Henry V raderade för en tid alla tvivel. Han var en lyckad kung på alla områden, både internt och externt. Han vann slaget vid Azincourt 1415, och satte därmed de engelska långbågarna på kartan för all framtid. Segern vid Azincourt har fått en närmast mytisk status, även om den bara var en del i det pågående Hundraårskriget mellan England och Frankrike.

 

I början av 1419 gav staden Rouen upp och i augusti samma år stod de engelska trupperna utanför Paris. Fransmännen tvingades förhandla. Ett halvår senare gift sig Henry med den franske kungens dotter, och blev också erkänd som den franske kungens arvinge. Det engelska målet var nått, Frankrike var nu i princip engelskt. Ännu bättre såg det ut att bli, Henry V var ung, den franska prinsessan (nu engelsk drottning) var gravid och svärfar Charles VI, kallad både den galne och den älskade, blev allt mer galen och såg inte ut att överleva länge till.

 

I december 1421 föddes näste Henry i raden, Henry av Windsor. Han är den enda engelska kung som någonsin krönts som kung av Frankrike. Hans tillträde till tronen skedde dock långt tidigare än någon hade hoppats, möjligen med undantag av Charles VI son, som genom sin fars avtal med Henry V blivit av med sin arvsrätt till den franska tronen. Henry V dog oväntat under ett fälttåg bara 36 år gammal, hans lille son var bara nio månader gammal. Charles VI dog drygt två månader senare.

 

Åter satt ett barn på tronen. Även den här gången fanns det farbröder, närmare bestämt två stycken, den tredje, Thomas, dog strax före sin storebror Henry. Kvar fanns John, hertig av Bedford, och Humphrey, hertig av Gloucester. Henry IV hade i sitt testamente gjort John till regent i Frankrike, och Humphrey till Lord Protector för sin sons räkning i England. Efter Johns död 1435 försökte Humphrey bli regent (med visst stöd i Henry V testamente) men i den kampen hade han motstånd i biskop Henry Beaufort, son till Humphreys farfar John av Gaunt (Henry IV var halvbror till Henry Beaufort), och han fick inte igenom sin önskan.

 

Under de första åren av den unge Henry VI liv fungerade arrangemanget med en farbror som ansvarig i Frankrike och en som ansvarig i England bra, alla la sina egna ambitioner åt sidan i väntan på att barnet skulle bli man. Men i slutet av 1420-talet började kriget i Frankrike gå dåligt, områden som vunnits under Henry V förlorades nu under hans bror. Charles VI son kallade sig nu kung, i strid med avtalet med engelsmännen, och kröntes i den franska kröningskyrkan i Reims. Han fick stöd från oväntat håll, Jeanne d´Arc ställde sig på hans sida och hennes visioner gav Charles och hans anhängare den kick deras kampanj behövde. Engelsmännen svarade med att kröna Henry till kung i London 1429, och 1431 i Paris. Kriget fortsatte dock att gå dåligt, trots att engelsmännen 1431 fångade och brände Jeanne d’Arc på bål i Rouen.

 

Henry VI växte upp och 1437 ansågs han gammal nog att styra landet i eget namn. Men han var inte som sin far. Han var ingen krigare, han var en from man som i princip gjorde som han blev tillsagd. Om han fick flera förslag kunde det hända att han sa ja till alla, även om de motsade varandra. Henry VI misslyckades också med sin uppgift att hålla ordning i landet. Antalet fejder mellan olika adelsmän ökade, utan att kungen ingrep. Henrys oförmåga att säga nej var också ett problem, 1437 påbörjades en fejd mellan två släkter efter att Henry gett ansvaret för att sköta (och ta in skatt) för hertigdömet Cornwall, som tillhörde kronan, till båda släkterna samtidigt. Fejden pågick under mer än ett decennium, och innebar inte bara dödsoffer utan även belägringar och privata arméer. I norra England pågick liknande fejder t.ex. mellan de två mäktiga släkterna Percy och Neville.

 

Henry var olämplig att styra ett rike i krig, och runt omkring honom växte konflikterna. Två fraktioner bildades under 1430-talet. Den ena stödde kungen, som ville ha fred med Frankrike. På den sidan fanns Henry Beaufort, numera kardinal, och greven (senare hertigen) av Suffolk, William de la Pole, samt kardinalens brorson, Edmund Beaufort, greve (senare hertig) av Somerset. Den andra sidan leddes av kungens farbror Humphrey och Richard, hertig av York. Många andra adelsmän valde också sida.

 

Richard av York var sonson till Edward III fjärde son Edmund av Langley, och var därmed kusin med Henry V. Richards far hade dessutom gift sig med Ann Mortimer, syster till den Edmund Mortimer som varit Richard II utsedda arvinge. Richard av York kunde därmed hävda att han hade starkare rätt till tronen än Lancasterätten. För att förtydliga sina anspråk kallade hans sig senare för Richard Plantagenet, den förste person som någonsin använde Plantagenet som efternamn.

 

Kardinal Beaufort och greven av Suffolk arrangerade 1445 ett äktenskap åt Henry VI, med Margaret av Anjou. Margaret var avlägset släkt med den franske kungen (Charles VII – nu i princip erkänd som kung av Frankrike). Problemet var att även om de såg en fördel i äktenskapet, gjorde ingen annan det. Margaret kom dessutom utan hemgift, istället skulle engelsmännen lämna över ytterligare territorier till Frankrike för att äktenskapet skulle komma till stånd. Margaret visade sig snart vara den som bar byxorna i förhållandet. Kungen avgudade henne, och gjorde ofta som hon ville, vilket ökade adelsmännens oro. Margaret hade växt upp i en familj med starka kvinnor, och kvinnor som styrde, och hon utgick från att detta var gångbart även i England. Det var det inte, särskilt inte för en utländsk drottning som kostat landet stora områden, som engelsmän blött och dött för bara några år tidigare.

 

De tidigare fraktionsstriderna fortsatte. Några år senare anklagades Humphrey, hertig av Gloucester, för förräderi och dog i fångenskap. Han hade dragit sig tillbaka från det politiska livet redan 1441, då hans fru anklagades för häxeri. Richard av York skickades till Irland för att styra i kungens namn. En fin titel, men alla, inklusive han själv, visste att det var för att bli av med honom.

 

Kungens, och än mer drottningens, parti hade nu förarsätet i konflikten. Endast en sak saknades, ett barn, en arvinge att ersätta Richard av York, som trots allt var Henrys närmaste arvinge. 1447 hade folket fått nog av förluster i Frankrike och vad man såg som en nedgång av lag och ordning i landet. England fick under dessa år fick ta emot mängder av flyktingar från de förlorade territorierna i Frankrike, som krävde ersättning för sina förluster av staten. Det var engelsmän som flyttat till franska områden som England ockuperat under lyckligare tider, och som nu blev av med sina egendomar. Suffolk fick klä skott för mycket av kritiken, och kungen tvingades landsförvisa honom. Han mördades på vägen ut ur landet. Samma år dog kardinal Beaufort. Kvar i drottningens lag fanns Somerset, som ledde trupperna i Frankrike.

 

1452 var drottningen äntligen gravid, men Henry kunde inte njuta av sin efterlängtade son, Edward. Han fick ett mentalt sammanbrott och var fullständigt borta för omvärlden i över ett år. Richard av York, som strax innan återkallats från Irland blev protector of the realm under kungens sjukdom, mycket till Margarets ilska. Det var en roll hon ansåg att hon, som mor till den nye prinsen mycket väl kunde fått. Somerset skickades till Towern.

 

När kungen återfick medvetandet uppstod ett problem. Richard av York kunde inte längre regera i hans namn, han tvingades lämna ifrån sig posten som protector. Drottning Margaret och Somerset var tillbaka i sadeln. Men nu gällde striden inte bara poster i rådet eller titlar, nu gällde konflikten själva tronen. Richard av York hade fått smak för att styra på allvar.

 

I den nära kretsen kring Richard av York ingick nu även dennes svärfar greven av Salisbury (Richard Neville) och Salisburys son, greven av Warwick (också Richard Neville). Släkten Neville var mycket rik och inflytelserik i norra delen av landet. Richard av York krävde först regentskapet och sedan kronan, och hävdade inte bara sin överlägsenhet som styresman, utan även en renare arvslinje från Edward III. Och det är här Rosornas krig börjar. Med en misslyckad kung, en stark men osmidig drottning och en nyfödd kronprins på den ena sidan. Och med en stark krigare med många släktband till mäktiga adelsmän och stor rikedom på den andra sidan. Och i mitten den omstridda kronan som ingen sida kunde hävda var självklart deras!

 

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: Rosornas krig