En väderbiten hand tog tag i hästens betsel och änkedrottningen lät de broderade tyglarna falla ner mot gångarens hals. Handen som höll hästen i ett stadigt men vänligt grepp tillhörde en grönklädd man som log öppet och oblygt upp mot henne. Hon borde säga åt honom, men hon orkade inte bry sig. Äran att få hålla hennes häst tillföll egentligen någon med högre rang än walesaren som stod vid hennes knä.

Änkedrottningen lät en liten suck slippa ur munnen. Hennes make, kungen, hade säkerligen sett till att mannen visste sin plats, men nu när han var borta kände hon inte för att hålla på formerna längre, vad brydde hon sig om vem som höll hennes häst. Hon visste att mannen var kapabel och lojal, han hade levt i utkanten av hennes tillvaro sedan länge. Inte för att hon direkt lagt märke till honom tidigare, hon var drottning trots allt, med annat att bry sig om än detaljerna kring varje enskild undersåte. Hon hade förlorat sin make i nästan samma stund som hon fött sin son. Hennes uppgift som drottning var över, som mor hade hon inga plikter vid hovet, som änkedrottning ännu färre. Hon var fortfarande ung nog att gifta om sig men visste att det inte skulle bli så, vem dög som make åt kungens mor? Vem kunde någonsin fylla krigarkungens skor?

- Min fru, sa mannen och gjorde en rörelse som för att hjälpa henne ner från hästen. Men nu gick han för långt, även för änkedrottningen. - Ni ska tilltala mig ers majestät, sa hon med mer skärpa i rösten än hon egentligen tänkt, och, insåg hon, högre än hon tänkt. Hon såg greve Edmund komma med långa kliv över gårdsplanen.

Mannen i grönt fortsatte le, och sa med en sirlig och överdrivet hövisk ton, medan han samtidigt svepte av sig hatten och bugade djupt med ett ben framsträckt, i en stil som förde tankarna till de gamla hovidealen. - Ers kungliga majestät och min allernådigaste fru och ädelmodiga härskarinna, må jag assistera er ner från er högvälborna springare?

Han såg upp på henne igen, brett leende nu. Änkedrottningen kunde inte låta bli, ett leende svepte snabbt över hennes mun och för ett kort ögonblick nådde det hennes ögon och fick dem att gnistra till. Sedan var det åter borta, men han hade sett det, och han var nöjd. Han hade fått henne att le, han hade brutit igenom isen.

Edmund var nu framme vid hästen och han knuffade brutalt undan walesaren, som släppte greppet om gångarens betsel för att inte hästen skulle bli orolig. Edmund tog ett stadigt grepp om hästens mule, blängde på den andre mannen och bugade kort för änkedrottningen. Vid hennes erkännande blick sträckte han fram händerna och lyfte ner henne från gångaren. Han hade gjort det förr, och de samarbetade väl i den komplicerade manövern att få alla kjolar och persedlar rätt vid landningen. Edmund var en gentleman. Han var hennes vän, det närmaste hon hade en vän i dessa dagar, även om hon hade noterat att han ibland såg på henne med en blick som inte var så kysk som den borde vara. Han kunde aldrig ersätta kungen, vare sig öppet eller i tysthet, tänkte hon, och oavsett vilka lagar hennes svåger stiftade hade hon aldrig tänkt sig en djupare relation med Edmund. Där hade hennes svåger fel. Änkedrottningen tog Edmunds utsträckta hand och med stöd av den började hon gå mot borgtrappan.

- Min fru, sa walesaren bakom henne. Edmund stelnade till, släppte drottningens hand och vände sig mot honom med rasande blick. Den hand som nyss hållit hennes var ömsom öppen, ömsom knuten, som om han inte kunde bestämma sig för om han skulle ge den grönklädde mannen en örfil eller fälla honom till marken med ett knytnävsslag för hans oförskämdhet.

- Min fru, upprepade mannen, tänker ni rida igen imorgon? Änkedrottningen vände sig inte om, hon fortsatte istället några steg framåt innan hon svarade. - Om ni följer med mig, min herre!

Tystnaden föll över gården, även de som inte hört hennes ord uppfattade att något just hänt. Drottningen ansikte doldes av skuggorna från borgens torn när hon gick uppför trappstegen och in genom porten. Ingen såg att hon log, brett och med hela ansiktet, för första gången på flera år.

Historisk not

Catherine av Valois var Henry V drottning, och dotter till kungen av Frankrike. 1422 blev Catherine änka, efter bara två års äktenskap. Deras son Henry VI var då bara nio månader gammal. Catherines svåger var orolig att änkedrottningen skulle gifta om sig och skapa ett nytt maktparti. För att förhindra det stiftade han en lag som sa att drottningen bara fick gifta om sig med kungens tillstånd, och kungen måste vara myndig för att ge tillstånd. Åren gick och drottningen mötte Owen Tudor, en walesare i hennes tjänst som vann hennes hjärta och med vilken hon levde resten av sitt liv. De gifte sig, troligen, och fick minst två men troligen fler barn tillsammans. Äldste sonen Edmund blev far till Henry Tudor som tog över den engelska tronen 1485, efter att ha besegrat Richard III på slagfältet. Det har spekulerats i att Edmunds far egentligen var greve Edmund Beaufort, som stod drottningen nära.

Facebooktwitterlinkedin