Under den svarta klädnaden kliade tagelskjortan. Cecily visste att det inte lönade att klia, det gjorde bara saken värre. Hon knäppte händerna framför sig som om hon skulle be, men det kom ingen bön. Hon visste att hon snart skulle dö, hennes tid var snart slut. Hon hade haft ett långt liv, det var så mycket hade hon varit med om. Nu när tiden för slutet närmade sig kom paniken allt oftare över henne. Det var rädslan som fått henne att börja bära en nunnas dräkt, och även om hon inte tagit de officiella löftena var hennes liv nu mer likt en helig systers liv än en hertiginnas och en kungamoders. Det var rädslan som fick henne bära den obekväma tagelskjortan, trots att den lämnade långa rivmärken och infekterade sår över hela hennes överkropp. De få tillfällen hon tog den av sig var huden röd, sprucken och sårig. Men tagelskjortan och nunnedoket kunde inte hålla rädslan borta.

Vad skulle hända när hon drog sitt sista andetag? Hennes liv hade varit gott, men det hade innehållit så många sorger. Hon var rädd för vilka av de nära hon inte skulle få återse i himmelriket. Så många hade gått före henne, och hon visste inte var de var idag. Skulle hon få återse dem, eller var deras själar förlorade? Hon visste inte, och det gjorde henne rädd. Kanske skulle tagelskjortan och hennes böner kunna hjälpa några av hennes älskade barn närmare det eviga riket.

Det var inte de små hon oroade sig för, inte kunde Jesus och Hans Moder förneka de små en plats i himlen. De små som hade dött vid födseln eller bara fått andas några timmar. Hon visste exakt hur många de var, hon mindes dem alla. De hopp hon haft för dem, sina egna hjärtskärande tårar när de legat där stela och kalla. Nej, det var inte dem hon oroade sig för, det var de som levt hon var orolig för.

Inte heller oroade hon sig för de av hennes nära och kära som dött i strid. Gud skulle säkerligen straffa de som mördat hennes make och hennes son Edmund, de som halshuggit dem och förnedrat både Cecily och ätten York genom att låta deras tjärdoppade huvuden ruttna på pikar. Hon rös fortfarande när hon tänkte på det. Tack och lov hade hon själv sluppit se just det grymma skådespelet. Hon hade befunnit sig i andra änden av riket, och det tackade hon alla helgon för. Hon hade besparats synen av unge Edmunds vackra huvud, knappt en man vorden, spetsad uppe på muren. Men Cecily hade sett tillräckligt många andra huvuden sitta på samma sätt för att veta hur hennes vackre sons blonda huvud måste ha tett sig. Cecilys knäppta händer spändes och hon viskade en innerlig bön till Guds Moder för sin sons oskyldige själ. Hon var säker på att få återse honom i himlen.

Men de tre som levt till vuxen ålder. Där visste hon inte vad hon skulle tro. Hon hade varit så stolt när hennes äldste, Edward, tagit kronan från den svage kung Henry. Edward hade sannerligen varit en vacker kung. Gudabenådad, en ung Herkules. Hon hade trott att alla hennes bekymmer var över när kronan väl satt säkert på hans huvud och Henry var i fångenskap och hans drottning i exil.

Men när de yttre fienderna var färre, hade de inre rest sig i dess ställe. Som demoner som blev fler ju fler man drev ut tänkte hon. George, hennes lilla George, hade svikit sin bror som Jakob svikit Esau, och försökt lura honom på arvet. Nesligt hade George inte bara vänt sig mot sin bror. Han hade försökt få det att framstå som att Cecily hade varit otrogen sin make. Som att Edward var oäkta, och George den rättmätige kungen. Det var då hon börjat bära en nunnas dräkt. De flesta trodde det var ett sätt att komma undan beskyllningen och visa sig heligare än hon var. Men så var det inte. Med George svek hade Cecily insett att hon inte längre hade någon makt över sina söner. De gick sin egen väg, tog sina egna beslut. Allt hon kunde göra för dem var att be för deras själars salighet. Hon hade trott att Edward, trots sina krig och sina utsvävningar, var säker, men kunde Gud förlåta brodermord? För det var så det slutat, med att Edward avrättade George för hans svek. Cecily snyftade vid tanken på George uppsvullna kropp, förnedrad och dränkt.

Tagelskjortan hade hon, med darriga armar och med gråten i halsen, för första gången dragit över sin gamla kropp den dag hennes yngste son, Richard, kröntes till kung. Den dagen hade hon inom sig vetat med säkerhet att hennes två små sonsöner, Edward och Richard, var döda. För deras farbror skulle inte våga låta sig krönas om de var i livet. En deklaration från parlamentet om att Edward och hans drottning Elizabeths äktenskap var ogiltigt och att deras barn därför inte kunde ärva tronen kanske lurade gemene man, men Cecily visste bättre. Richard hade inte vågat kalla sin mor hora, som George hade gjort, men han hade hittat ett annat sätt att svika sin storebror. Den bror han så länge följt troget. Cecily vred sina händer. Det var kallt i hennes kammare. Den senaste tiden hade hon börjat förneka sig själv lyxen av en brasa. Kylan fick hennes fingrar att stelna och spricka, det var knappt hon kunde greppa en spolten längre, och att brodera var omöjligt. Men kylan kunde hon uthärda denna sista tid i livet.

Kylan var för hennes egen själs skull. Den sista gången hon låtit tända en brasa var den dag det sista dödsbudet nått henne, att Richard var död på slagfältet. Den sista av henne söner var borta. Och hon, hans mor, hade sett till att blev så. Hon hade stöttat kuppen mot honom, hon hade gått med på att låta uppkomlingen Henry Tudor få tronen, mot att han gifte sig med hennes sondotter. Det hade varit hennes val, liksom det var hennes val att nu avstå från lyxen av värme, hennes uppoffringar skulle kanske göra Gud mer välvilligt inställd till hennes familj.

Cecily var inte döende, inte än. Hon skulle leva här i kylan, i en nunnan dräkts och med tagelskjortan under, ytterligare någon tid. Med böner och fasta skulle hon göra sin sista plikt och försöka få så många av sina söner till himmelriket som möjligt.

Historisk not

Cecily Neville befann sig mitt i smeten för en stor del av rosornas krig. Hon var maka till Richard, hertig av York, som påbörjade upproret mot kung Henry VI, tillsammans med Cecilys bror Richard Neville . Efter makens död fortsatte Cecilys son Edward kriget, och blev kung (Edward IV), i nära samarbete med Richard Nevilles son, ytterligare en Richard Neville, mer känd som Warwick the Kingmaker.

George, Cecilys tredje son, gjorde uppror mot sin bror, tillsammans med Warwick. George gifte sig med Warwicks ena dotter, och anklagade sin egen mor för att ha varit otrogen vilket gjorde hans äldre bror till oäkta. Edward tvingades till slut avrätta sin egen bror. När Edward dog tog hans yngste bror, Richard III, gift med Warwicks andra dotter, över makten och avsatte sin brorson. Edwards två unga söner försvann, troligen mördade av sin farbror.

I slutet av sitt långa liv, Cecily blev drygt 80 år, levde Cecily under nunneliknande förhållanden, vilket inte var ovanligt för änkor under medeltiden. Hon gifte aldrig om sig, och var en stor influens för sina söner, även om de inte alltid levde upp till hennes förhoppningar. När hon dog, 1495, satt Henry Tudor, som dödat Richard III i strid, på tronen, gift med Cecilys sondotter, Elizabeth.

Cecily var känd för sin skönhet, sin stolthet och sin fromhet. Hon var en stark kvinna som levde ett långt liv i maktens mitt.

Facebooktwitterlinkedin