Deras möte hade föregåtts av ändlösa små meddelanden, skickade med tjänare och vänner de hoppades att de kunde lita på. En del hade varit nedskrivna, insmusslade innanför en kvinnas klänning eller instoppad i en mans stövel, men de flesta hade varit muntliga. Risken för upptäckt hade hängt alltför tungt över dem, de hade inte kunnat skriva ner mer än det som var absolut nödvändigt. De visste alla tre hur lätt det var att bli upptäckta, hur lätt rykten om en konspiration tog fart runt det kungliga hovet. De visste hur misstänksam kungen var, och hur han behandlade de som han trodde var emot honom. Deras höga ställning skulle inte rädda dem om kungen blev misstänksam.

Men det var just bristen på möten som gjorde det så nödvändigt att de sågs denna enda gång, ansikte mot ansikte, alla tre. För att se varandra i ögonen och försäkra sig om att de alla var med på det som skulle hända. Alla tre hade något att vinna, men också mycket att förlora.

Det var självklart att det var Cecily som skulle ta till orda först, även om hon väntade tills alla tjänare och uppvaktande damer var utom hörhåll. De tre damerna hade samlats i den bortersta delen av salen, bredvid den dånande eldstaden, där deras ord förhoppningsvis skulle gå förlorade i ljudet av brasan, och där det fladdrande ljuset från lågorna skulle göra det svårt för de andra i salen att se deras ansiktsuttryck. De var tvungna att tala med varandra, de måste bekräfta överenskommelsen.

Cecily var äldst av dem, men det var inte därför hon fick ta till orda först. Det var inte heller hennes höga rang som gjorde det självklart att hon fick äran att börja. Cecily var änka efter en hertig och mor till både den tidigare och den nuvarande kungen, men en av de yngre kvinnorna trumfade henne i rang. Änkedrottning Elizabeth var Cecilys svärdotter och den av damerna som stod högst i rang. Det var istället Cecilys nuvarande position bland de tre damerna som gav henne rätten att öppna deras informella sammanträde.

Det var Cecilys son som deras konspiration riktade sig mot. Det var hennes son som de alla var överens om att avsätta från tronen. Med största sannolikhet skulle han dö, de var alla medvetna om att det var så det borde sluta. Måste sluta. I alla fall om deras plan gick som det var tänkt och männen omkring dem gjorde sin del av arbetet. Så det tillkom Cecily att ta till orda först.

Är vi överens? Hennes blick såg från den ena till den andra av kvinnorna vid brasan, och hennes mörka ögon gick rakt igenom de två yngre damerna. De drog båda efter andan och sträckte på sig, änkehertiginnans blick var inte att leka med, det visste de båda två sedan tidigare.

Lågorna fick dem alla tre att svettas en aning, särskilt Elizabeth som hade ryggen mot brasan, kunde känna svetten rinna nerför ryggraden. Hon kände hur linnesärken närmast huden långsamt blev allt fuktigare, och ansiktet började blossa. Hon tog ett steg åt sidan för att komma ifrån den värsta av värmen och svarade sin svärmor. I en liten improviserad dans tog den tredje kvinnan Elizabeths plats närmast elden, medan Cecily hamnade så att hon inte längre hade ryggen mot salens ingång. Elizabeth hade hamnat i skuggan, där det var svårt för de andra att se hennes drag, trots att de stod så nära varandra. Salen var mörk, i den här änden fanns inga fönster, och bara eldstaden lyste upp damerna.

Ja, sa Elizabeth tyst och kunde inte låta bli att nicka samtidigt. Hon visste att det var onödigt, men under sin svärmors blick blev hon som alltid den unga kvinna som först mött Cecilys blick när hennes make presenterade dem för varandra. Cecily hade varit rasande den gången, och deras relation hade aldrig riktigt återhämtat sig. Cecily hade accepterat henne, och stod nära de barn äktenskapet producerat, men de två hade alltid varit på sin vakt mot varandra. Elizabeth var medveten om att det bara var det faktum att kung Richard, Cecilys son och hennes egen svåger, just hade förlorat sin egen son, som gjorde att Cecily nu stod på hennes sida i den kommande striden. Så länge unge Edward levt hade Cecily hellre sett honom på tronen än Elizabeths barn.

Cecily hade offrat så mycket för kungatronen genom åren, sin make, tre söner och två sonsöner. Nu var hon på väg att offra sin sista son också, tänkte Elizabeth. Frivilligt, för tronens bästa. Men inte förrän det var sista utvägen. Det fanns en bitterhet i hennes tankar, hennes svärmor hade varit tyst när Elizabeths söner försvann. När hennes son såg till att de försvann.

Cecily flyttade sin genomträngande blick till den tredje kvinnan, Margaret. Margaret var inte rädd för änkehertiginnan, men de var knappast vänner. De var båda ambitiösa, drivna av att främja sina egna närmaste. För Margaret fanns bara en att kämpa för, Henry. Hon besvarade Cecilys blick med en säkerhet hon inte riktigt kände. Ja, svarade hon också, vi är överens. Min son tar tronen och gifter sig med din äldsta dotter. När hon sa det sista vände hon blicken mot Elizabeth.

Min dotter kommer vara redo, nickade Elizabeth. Med henne kommer ätten York leva vidare på tronen. Cecily såg efterforskande på de båda andra i ytterligare några sekunder. Så nickade även hon. Det måste bli så, sa hon tyst och kände hur ögonen fylldes av tårar, hon vred på huvudet för att de andra inte skulle se, och blinkade ursinnigt för att få bort vätskan. Hon var på väg att offra sin sista son, sin minsting, sin lilla Richard som hon så länge hållit trygg medan de äldre slogs och dog i inbördeskrig efter inbördeskrig. Men det måste bli så, det fanns ingen annan lösning, Richard hade själv drivit fram detta. Hon tänkte på sina två sonsöner, Elizabeths pojkar. Hon visste inte vad som hänt med dem, men liksom alla andra utgick hon från att de var döda, och att det var Richards fel.

De båda andra såg taktfullt åt ett annat håll. Margaret, närmast brasan, såg nu in i den med ett bestämt litet leende, hennes son skulle få tronen, om han kunde slå kungen i det slag som med all säkerhet skulle komma. Hon måste prata med sin make, han fick inte stå på kungens sida när det kom till slutstriden. Hennes make var en av de som kunde förstöra det hela. Men hon kände sig säker på att hon kunde tala honom till rätta, få honom att se hur de tre matriarkernas plan var den enda rätta.

Elizabeth såg först ner på golvet, och sedan upp på väggen bredvid brasan. Hon lät blicken följa mönstret på den stora tapet som satt på väggen. Den rörde sig lite i den dragiga salen. Hennes fuktiga linnesärk gjorde att hon huttrade lite, nu när hon inte längre kände den intensiva hettan från brasan. Hon hade också förlorat så mycket, sina två söner med kungen, sin ena son från sitt tidigare äktenskap och en bror, alla till Richard. Trots det var hon kanske den som var mest tveksam till detta. En gång hade Richard varit en liten pojke, rädd på natten som hennes egna söner varit, som de säkert varit den där sista natten i livet, när den nu hade varit. Men det här var enda chansen för hennes dotter att bli drottning, för ätten York att behålla tronen, om än via en kvinna. Enda chansen att hela landet.

De tre såg på varandra igen, Cecilys ögon var åter torra. De var alla överens. Ni vet vad ni ska göra, skar Margarets hårda röst genom ljudet från brasan. De två andra nickade bara. Cecily lämnade salen först, tätt följd av Elizabeth. Margret stod kvar vid brasan, hennes son skulle bli kung, och hon skulle bli kungens moder. Om bara någon månad skulle allt vara över, historien ändrad för alltid.

Historisk not

Richard, hertig av York, hade fyra söner med Cecily Neville. Richard, tillsammans med en av sina söner, dog under Rosornas krig, inbördeskriget som rasade i omgångar under 1400-talet, mellan de två ätterna Lancaster och York. Cecilys äldsta son Edward blev så småningom kung under namnet Edward IV. Edward gifte sig med Elizabeth Woodville, änka och mor till två barn. Elizabeth hade en högadlig mor men hennes far nådde inga större höjder innan Elizabeths äktenskap med Edward. De flesta var besvikna över att kungen gifte ner sig, istället för att skapa en välbehövlig allians genom att gifta sig med en utländsk prinsessa.

Elizabeth och Edward fick två söner och ett flertal döttrar, äldst av dem var Elizabeth av York. När Edward plötsligt dog i fyrtioårsåldern lät Cecilys yngste son Richard fängsla de två små prinsarna, och de försvann inte långt därefter i Towern. Exakt vad som hände med dem vet vi inte men det troliga är att Richard lät mörda dem för att kunna utropa sig till kung. Cecilys tredje son, George, hade några år tiigare avrättats av sin bror för uppror mot kronan.

Samtidigt var Margaret Beauforts enda son Henry Tudor i exil i Burgund. Margaret var släkt med John av Gaunt, ätten Lancasters grundare, vilket gjorde att Henry på avvägar kunde hävda rätt till tronen. Margaret hade levt vid hovet under flera kungar, men hade knappt sett sin son sedan han var. Bakom ryggen på Richard III skapades en plan där Henry Tudor skulle möta Richard III på slagfältet och efter en vinst, som var långt ifrån säker, skulle han cementera sin rätt till tronen genom att gifta sig med Elizabeth av York, äldsta dottern till den tidigare kungen. Vid Bosworth den 22 augusti 1485 vann Henry Tudor kungakronan och Cecilys yngste son Richard III stupade. I januari 1486 stod bröllopet mellan Henry och Elizabeth av York och en ny kunglig ätt, Tudor, grundades.

Facebooktwitterlinkedin