Henry visste att hästen under honom var döende, den skulle inte hålla ut länge till. Men det var försent att stanna upp nu, hästen skulle dö i alla fall, dess hjärta höll på att sprängas av ansträngningen. Det var inte långt kvar till slottet nu, och han hoppades att hästen skulle hålla hela vägen. Om den störtade innan han kom fram fick han gå sista biten. Det hade hänt förr. Uppvaktningen hade han lämnat långt bakom sig, när han satt av i galopp tidigt på morgonen. Några av hans hovmän hade försökt hålla samma tempo men efter bra några timmar hade de saktat av, rädda som de var om sina hästar och om sina ömmande rumpor. Henry hade bytt häst två gånger sedan dess och bara stannat för detta, inte för att äta eller dricka eller för att uträtta sina behov. Fast det nu var kvällning, och mörkret började trycka undan dagsljuset, hade han inte brutit förra nattens fasta. Han kunde äta när han kom fram. Han kunde vila när han kom fram.

Hästen andades tungt under honom, kanske var det övermodigt av honom att tro att den skulle överleva hela vägen till slottet, det var trots allt någon fjärding kvar. Han kände igen vägen, och funderade över om det fanns några genvägar att ta här. Men det var nog bäst att låta bli, han tvivlade på att hästen skulle kunna ta sig fram i terrängen utanför den smala stig han red på. Han drog lätt i tyglarna för att få hästen att minska takten en aning, kanske skulle det hjälpa honom hela vägen in i mål.

På slottet där framme väntade de honom inte förrän tidigast imorgon, och Henry visste att han skulle ställa till stor oreda genom att dyka upp redan idag, men det roade honom att hålla befästningen på tårna. Han visste att de muttrade bakom hans rygg, han hade sett många göra korstecken i smyg när han passerade. Han plötsliga uppdykande nu, utan uppvaktning och före angiven tid skulle säkert föranleda nya muttranden och fler korstecken.

Det var hans arv som skrämde dem. Arvet efter Melusina, djävulens dotter. Och Henry visste hur han skulle utnyttja deras rädsla. Han log bistert, han hade Melusina att tacka för mycket. Melusina och sin egen ambition. Ryktena sa att det bara var Melusinas blod i hans ådror som gjorde att han kunde ta sig fram så fort, som gjorde att han kunde dyka upp där man minst väntade sig honom, som gjorde att han vann sina slag. Att det var Melusinas blod som fått honom att gå emot sin ärkebiskop och Melusinas blod som lett till samme ärkebiskops död, där vid högaltaret. Att Englands kung bar det farliga arvet från Melusina, liksom hans far och farfar före honom, och liksom hans söner skulle göra efter honom, hur många korståg de än deltog i och hur många gånger de än kröp på knä i säck och aska inför kyrkan. Englands tron var i händerna på djävulens avkomma.

Men Henry var inte rädd, inte för sitt arv eller för sin uppgift. Han var född till kung, och som kung fick han spela de kort han hade till hands. De snabba förflyttningar som hans undersåtar antog var djävulens verk, var bara envishet och rastlöshet. Det var inte till priset av hans själ, bara till priset av ett antal goda hästar och en stel kropp och värkande rygg och rumpa. Och en viss hunger. Hans mage kurrade nu, efter nästan ett dygn utan mat, men Henry ignorerade signalerna, han var snart framme och då kunde han äta. Och vila. Och vänta in sin uppvaktning, som nog inte skulle dyka upp före nästa kväll.

Melusina, tänkte Henry, skulle nog vara stolt över honom. Till skillnad från henne hade han inga problem med att genomleva mässan, men han ogillade när den var för lång. När den tog tid från annat. Han tänkte på sin mor, Mathilda, som först berättat om Melusina för honom. Hon hade alltid understrukit att hans fars släkt, angevinerna, var våldsamma och okultiverade. De mördade präster och kunde inte föra sig vid ett elegant hov. Det hade tagit Henry många år att inse att hans mor inte hade helt rätt, men heller inte helt fel. Han hade tidigt bestämt sig för att utnyttja sitt angevinska arv, Melusinas arv.

Men det hände att han faktiskt undrade själv, var kom drivkraften ifrån? Var kom de ständiga familjekonflikterna ifrån? Var kom hans ointresse för de kyrkliga frågorna ifrån, och vad skulle de leda till hos hans söner? Skulle, Henry, Geoffrey, Richard och John någonsin lyckas skaka av sig arvet och regera sina områden som gudfruktiga, kultiverade män, eller skulle Melusina synas även hos dem? Skulle Englands krona förbli i händerna på djävulens avkomma?

Som hans mor berättat sagan hade en av de tidigaste grevarna av Anjou gift sig med den vackra Melusina utan att närmare fundera över hennes bakgrund. De var lyckliga och hon födde honom fyra söner, men greven blev alltmer fundersam över hennes relation till Gud. Hon gick sällan i mässan och lämnade alltid före nattvarden delades ut. En dag lät han sina män binda henne när hon försökte lämna kyrkan. Hon blev då så arg att hon förvandlade sig till en drake, mitt i kyrkan, snappade åt sig två av sina söner och flög ut genom ett hål i kyrktaket som hon skapade genom att sätta eld på kyrkan. Varken hon eller de två sönerna sågs någonsin till igen.

Då och då funderade Henry över sagans likhet med hans eget liv. Hans drottning, Eleanor, hade fött honom fyra söner, men dragit tre med sig i uppror mot honom. Han hade vunnit striden och fått sina söner tillbaka, men deras uppror lurade alltid precis under ytan, och han visste att hans älskade Eleanor alltid funderade på nya planer, trots att hon satt inlåst i slottet som han nu skymtade på andra sidan ängen.

Det var Eleanor som var orsaken till hans hastiga ritt den här dagen. Han såg fram emot att se henne, även om det skulle sluta i gräl. Det gjorde det alltid. Hästen flåsade nu så tungt att Henry var säker på att den inte skulle orka mer än någon minut till. Det fanns inget att göra åt saken, han skulle få gå sista biten och fåglarna i skogen skulle få kalasa på hans häst här i skogen. Det skulle vara en makaber syn för hans följe när de red förbi imorgon. De skulle göra korstecken och muttra än en gång om Melusina. Henry log, samtidigt om han kände hur hästens ben vek sig under honom. Han kastade sig åt sidan för att inte hamna under hästen, och var snart uppe på benen igen. Han sträckte på sig, stel efter de många timmarna i sadeln. Han öppnade och knöt händerna några gånger och kände efter om han hade skadat något när hästen störtade. En blick på hästen sa att den redan var död, och han gav den en snabb klapp på halsen innan han började gå den sista biten mot slottet.

Historisk not

Melusina dyker ofta upp i medeltida europeisk historia. Det finns många berättelser och sagor om henne och hon är omväxlande en älva, djävulens dotter eller någon form av demon. Hon är ofta en formskiftare som döljer sitt riktiga jag under masken av en vacker kvinna som lockar en hög man att gifta sig med henne.

I engelsk historia är Melusina viktig eftersom hon sägs ha inflytande på kungaätten Plantagenet och dess efterföljare. Hon kommer in via den angevinska ätten, när Geoffrey av Anjou gifter sig med kejsarinnan Mathilda och skapar ätten Plantagenet. Melusina får ofta förklara den angevinska ättens brist på hyfs och dess relativa grymhet. Geoffrey och Mathildas son, Henry II (pappa till Richard Lejonhjärta och Johan utan land), använder effektivt myten för att understryka sina snabba förflyttningar i sitt rike och sin strategiska skicklighet.

En annan av Europas furstehus, Luxembourg, räknar också sin härstamning från Melusina, men i den berättelsen är Melusina en sjöjungfru. När Englands kung Edward IV (äldre bror till Richard III) gifter sig med Elizabeth Woodville kommer även denna version av myten om Melusina in i det engelska kungahuset, som alltså har dubbla anspråk på historien om Melusina.

Facebooktwitterlinkedin