Det är min tur nu, var Petronillas enda tanke, det är min tur nu.

Budet hade kommit för bara en liten stund sedan, hon hade tagit emot honom i stora salen, som det anstod en dam. Hon hade lyssnat på hans ord utan att röra en min, så som hon fått lära sig att göra. Han hade talat länge och omständigt, och Petronilla hade lyssnat allt mer otåligt. När han till slut hade kommit till slutet på sitt budskap hade hon tackat honom, och gett sina tjänare order att se till att budbäraren och hans följe fick mat och sovplats. Hon hade långsamt, med små steg, gått ut genom dörren och lämnat de andra kvar i salen. Så fort hon kommit runt dörrposten hade hennes självbehärskning släppt och hon hade rusat mot torntrappan. Med klänningen upplyft hade hon fort tagit sig alla våningar upp i tornet och ut på den krenelerade plattformen högst upp. Hårslingor hade rymt ur den lösa flätan på ryggen och lockade sig runt ansiktet där svetten efter ansträngningen gjort håret fuktigt, och klänningen hade skrynklat sig där hennes svettiga händer hållit upp den under språngmarschen uppför trappan.

Där hon nu stod, högst upp i sina anfäders borg, och såg ut över det landskap som var hennes hemland och det enda hon kände till, malde tanken i huvudet, det är min tur nu. Hon kunde se budbärarens följde långt där nere. De trötta hästarna som fick vatten efter den långa ritten från Paris, och fick känna en borste genom pälsen för första gången på flera dagar. Det myllrade av folk där nere, folk hon känt hela sitt korta liv, folk som hon snart skulle lämna bakom sig.

Petronilla skulle till Paris, hennes syster hade äntligen skickat efter henne. Systern som inte bara ärvt faderns hertigdöme utan även fått Frankrikes prins att komma och hämta henne. Det hade alltid varit Eleanor först, och Petronilla sedan, Eleanor som fick hertigdömet, prinsen och kungariket. Men nu skulle det bli ändring på det, Petronilla var kallad till Paris och väl där skulle hon kunna skapa sitt eget öde. Det var hennes tur nu.

Skulle hon någonsin komma tillbaka, se Akvitaniens berg och andas dess luft igen? Hon brydde sig inte, men kunde inte låta bli att känna ett styng i hjärtat för sitt hemland, tänk om det inte alls blev som hon tänkt sig. Tänk om det inte fanns någon man för henne, tänk om det inte fanns någon plats för henne vid det franska hovet, tänk om hon bara skulle bli Eleanors lillasyster, för resten av sitt liv?

Petronilla slog bort tankarna, hon var minst lika stark som Eleanor, och kunde Eleanor så kunde hon. Hon skulle bli någon. Det var hennes tur nu.

Det var bra några dagar kvar innan samma hästar som nu borstades på borggården nedanför henne skulle ta henne på den långa vägen till Paris. Petronillas hår blåste till bakom henne, en vindpust fick henne att vackla till. Hon fnittrade, fortfarande uppspelt av budbärarens ord Er syster önskar er närvaro vid hovet. Hon skulle minsann visa dem på närvaro, hon skulle få alla männens hjärtan att svälla, alla damers självförtroende att sjunka. Hon skulle vinna dem alla, och hela världen skulle prata om henne. Det var hennes tur nu!

- - -

En annan tid, en annan borg. Petronilla var inte längre så snabb uppför torntrappan som hon varit i sin ungdom. Numera fick hon stanna och vila på var och varannan trappavsats. Men det var över nu. Hon var högst upp i tornet och såg ut över landskapet.

Hon visste inte varför hon fortfarande envisades med att ta sig upp hit. För var gång tog det henne allt längre tid, och utsikten var ändå alltid densamma för henne. Det hade hon lärt sig med åren. Utsikten från en borg var alltid densamma. Det spelade ingen roll om borgen låg hemma i Akvitanien, eller i Paris, eller som här, på den engelska landsbygden. Det ögonen såg var olika, men utsikten ändå densamma. Det fanns både en uppgivenhet och en bitterhet i denna kunskap, tänkte hon. Så många trappor hon gått uppför i sitt liv, bara för att mötas av samma utsikt. En borggård, murar, och en omgivning där alla träd huggits ner.

Men det var över nu. Hon kände det i kroppen när hon tog de sista stegen fram till kreneleringen och det kraftiga trästaket som blockerade den del av tornmuren som rasat ner för några år sedan. Det störde henne att ingen åtgärdat det. Det var som att den delen av tornet symboliserade hennes liv, tänkte hon. Ofullständigt.

Det hade inte blivit som hon hoppats, inget hade blivit rätt. Eleanor hade också haft sina svårigheter tänkte hon, men hon hade gift sig med kungar och fått stora starka söner. Hon skulle bli ihågkommen genom historien. Själv var Petronilla på sin höjd en fotnot. En av alla de där som ingen skulle minnas, som inte skulle få sin historia berättad framför brasorna under kalla vinterkvällar. Hennes historia skulle alltid bara vara ett bihang till hennes systers. Men det var över nu.

Bitterheten i hennes tankar matchade den grå vårdagen. Hon antog att solen fanns där någonstans, bakom molnen, men den skulle inte komma fram idag, den skulle inte värma hennes ansikte här uppe i tornet. Inte idag. Hon tänkte på Akvitanien, där solen värmde så skönt, där både kroppen och sinnet värmdes upp. Hon skulle aldrig mer se sitt barndomsland, det var en barnslig dröm att återvända nu, när hon var gammal och trött. Hon hade inget där att hämta nu.

Petronilla hade mött sin drömprins, för länge sedan, när hon var ny i Paris. Han hade varit greve, och nära släkt med Eleanors make. Hon hade fallit för hans charm, trots alla varningar. Han hade varit gift, men det hade hon inte brytt sig om. Hon hade varit så ung, tänkte hon, så ung och så dum. Hon hade trott att hela världen låg för hennes fötter, och tillsammans hade hon och greven trotsat alla, kungen, påven, till och med Eleanor. Petronilla log för sig själv. Ett bistert och skadeglatt leende. För en gång skull hade hon visat samma styrka och envishet som Eleanor verkade kunna frambringa i alla situationer.

Det blåste till, men inte ens den kalla vinden kunde skingra dessa förbannade moln. Petronilla drog manteln tätare om sig. Hon var fortfarande svettig efter ansträngningen att ta sig upp genom tornet, och vinden gav henne rysningar där den träffade hennes fuktiga klänning och den tjocka flätan som hon trotsigt bar hängande över ryggen, och inte uppsatt på huvudet. Hon såg sig inte som gift, inte längre.

Den gången, för länge sedan, hade hon nästan startat ett inbördeskrig. Hon och greven hade varit utstötta ur kyrkan, han hade lämnat sin fru för henne, men när motståndet försvann, när de tilläts gifta sig och allt lugnade ner sig omkring dem, hade de snart tröttnat på varandra. Petronilla tänkte, som så många gånger förr, att det enda de haft gemensamt var kampen mot de andra. De hade skilts åt och han hade funnit någon ny. Hon hade återgått till att vara Eleanors skugga. Eleanors lillasyster.

Hela hennes liv hade varit i Eleanors skugga. Hon sparkade på en lös sten nära trästaketet och såg den falla ner mot marken nedanför. En pojke ryktade en häst där nere. Både häst och stallpojke hoppade till när stenen landade bara någon meter från dem. Petronilla betraktade scenen, hon såg hur stallpojken flög som en vante när den skrämda hästen bockade och försökte slita sig från väggen där den var bunden. Det tog pojken flera minuter att lugna hästen. Ljudet av kampen hördes inte upp till tornet, vinden satte stopp för det.

Hon hade följt Eleanor till England när hennes syster bytte en kung mot en annan. Hon hade lämnat sina små barn bakom sig och hade aldrig sett dem igen. Två av dem var döda nu, den tredje var visst gift med sin fjärde greve nu. Det fanns inga barnbarn att glädja sig åt heller, när det var över för Petronilla var hennes gren av släkten utdöd. Ingen skulle minnas henne. Eleanor däremot hade barn och barnbarn. Starka söner som skulle föra hennes arv vidare, döttrar att placera i Europas alla hov. Det var klart att hon var avundsjuk, hon hade hoppats så mycket på livet när hon var ung!

Så många år hade hon tillbringat här i England, instängd i den här miserabla borgen på landsbygden. Och det bara för att Eleanor försökt sätta sin make på plats. Hon fann en viss glädje i att Eleanors uppror mot maken hade misslyckats. Att Eleanor också kunde misslyckas. Att Eleanor fått se sig instängd och slagen. Men det var också över nu. Kungen död och Eleanors son på tronen. Eleanor fri att göra vad hon ville igen. Bitterheten välde upp i bröstet på Petronilla. Hon kunde inte hindra det. Hon tog ett djupt andetag och bad en snabb bön till jungfru Maria.

Hon gick försiktigt närmare kanten och höll sig fast i staketet av trä, hon nästan hasade fram längs de lösa stenarna. Därnere på borggården hade stallpojken lett bort hästen hon skrämt tidigare. Borggården var tyst och lugn. Hon såg ut över det vidare landskapet bortom borgen, men fann som vanligt inget av intresse att vila blicken på. Hon slöt ögonen och vände sig åter i en bön till jungfrun, innan hon suckade, sträckte på ryggen och öppnade ögonen igen.

Det var över nu.

Historisk not

Petronilla var Eleanor av Akvitaniens lillasyster. Petronilla var några år yngre än sin syster och när deras bror dog vid fyra års ålder stod Eleanor som arvinge till hertigdömet Akvitanien som utgjorde en stor del av kungariket Frankrike. Eleanor giftes snabbt bort med den franske kungen och Petronilla följde med sin syster till Paris där hon gjorde skandal genom att inleda ett förhållande med den redan gifte greven av Vermandois. När de slutligen fick tillstånd att gifta sig hade de nära nog orsakat inbördeskrig i Frankrike.

Äktenskapet producerade tre barn, men höll inte länge. Paret skiljde sig 1151, och några år senare följde Petronilla med sin syster till England där Eleanor gifte sig med den engelske kung Henry, efter att ha fått igenom en skilsmässa med den franske kungen. Petronillas barn verkar ha blivit kvar i Frankrike. Deras far hade dött året efter skilsmässan och sonen hade ärvt titeln greve av Varmandois.

Det är troligt att Petronilla lojalt stannade i Eleanors skugga resten av sitt liv, även under den tid Eleanor satt inspärrad av sin make för att tillsammans med sina söner ha gjort uppror mot kungen. Hon gifte aldrig om sig. Det är oklart när hon dog. Efter 1189, när kung Henry dog och Eleanor, och därmed även Petronilla, släpptes fri, finns ingen direkt information om henne. Eventuellt dog hon av feber på väg tillbaka till Akvitanien.

I vuxen ålder gick Petronilla under namnet Alix.

Hennes tre barn fick inga arvingar som överlevde föräldrarna. Sonen Ralph hade lepra och hans äktenskap kunde därför aldrig fullbordas. Han dog i tjugoårsåldern. Äldsta dottern Elisabeth, som blev grevinna av Vermandois när brodern dog, levde olycklig i sitt äktenskap, och hade inga barn. När maken fick reda på att hon hade en affär med en annan man slog han ihjäl älskaren och tog kontroll över grevedömet. Hon dog tidigt. Den yngre dottern Eleanor var gift fyra gånger men hennes enda dotter dog tidigt. Hon verkar dock vara den enda av barnen som levde ett någorlunda lyckligt liv. När systern dog blev hon grevinna av Vermandois. Grevedömet drogs in till kronan vid hennes egen död.

Facebooktwitterlinkedin