Kung Knut var den siste riktige vikingakungen i England. På gränsen mellan vikingakrigare och modern statsman började han sitt liv runt år 995 i Danmark och avslutade det fyrtio år senare i England. Knuts far var Sven Tveskägg och hans farfar var Harald Blåtand, två av de mest kända vikingarna i historien, så Knut växte upp med en rejäl språngbräda från Danmark till England. Englands krona blev Knuts år 1016, efter ett för tiden typiskt krångligt maktövertagande som involverade både arv och erövring. Två år senare fick han den danska kronan och ytterligare tio år senare även den norska. Han var därmed kung över Danmark, Norge och England. Inget av tronövertagandena skedde dock utan konflikt och Knut fick tillbringa mycket tid med att bevisa för sina motståndare att de tre kronorna tillhörde honom och ingen annan. De stora avstånden gjorde att han tillsatte regenter i både Norge och Danmark och tillbringade största delen av sin tid i England.

Som kung av England såg han till att skydda landet mot andra vikingahövdingar, en del av dem under hans eget befäl. För att säkra tronen såg han också till att snabbt göra sig av med de tänkbara lokala konkurrenterna till tronen. Dessa bestod av företrädare för den tidigare, lokala, kungadynastin. Några dog, några flydde utomlands. Bland de som flydde fanns den tidigare kungens, Ethelred, son Edward (senare känd under namnet Edward Bekännaren). Edwards äldre halvbror Eadwig mördades mördades. Kung Knut gifte sig med Emma av Normandie, änka efter kung Ethelred, och mor till Edward.

Som kung av England reste Knut bl.a. till Rom, eventuellt två gånger. Han deltog i kröningen av den romerske kejsaren Konrad II år 1027, och påbörjade arbetet med att standardisera mynten i England och Danmark, och att anpassa dessa länder i Europas utkant till den större europeiska marknaden som fanns i Frankrike, Tyskland och Italien. Överlag är Knut ihågkommen i positiva ordalag, kanske delvis för att han var positivt inställd till kyrkan, och det var de som skrev ner historien. Faktum är att han i England kallas för Knut den Store. Med tanke på att han även lät döda en motståndare inne i en kyrka, lät mörda sina engelska rivaler och fortsatte ta ut den så kallade Danagälden ur England, kan man diskutera hur andra av hans samtida uppfattade honom. Hans relativt långa tid som kung i England innebar dock ett antal års relativ fred i ett land som levt under hot sedan de första vikingarna dök upp på 700-talet.

Ett annat tänkbart moraliskt dilemma för den kristne kung Knut var att han, när han ingick äktenskap med Emma, redan var gift, med Aelfgifu av Northampton. Hon hade också fött honom två söner, varav den ena, Harald Harfot, så småningom blev kung i England. Den andre blev kung i Norge, där Aelfgifu var regent för sin son, på Knuts uppdrag mellan 1030 och 1035. Knut var alltså gift med två kvinnor samtidigt, exakt hur detta fungerade är lite oklart, Aelfgifus ställning verkar inte ha förminskats av Knuts nya giftermål, kanske gjorde Knuts stora rike att Aelfgifu och Emma kunde ses som representanter för drottningämbetet i var sitt land. Både kungamakten och den kristna kyrkans inflytande var under utveckling. Bara några decennier senare skulle samma agerande vara otänkbart och snart skulle det vara omöjligt för en oäkta son att ärva en kungakrona. Men än var allianserna viktigare än kyrkans lära. Den här typen av dubbla äktenskap ger dock en del intressanta dynastiska problem.

I korthet efterträdde Aelfgifus son Harald Harfot sin far Knut som kung av England när han dog. När Harald dog några år därefter efterträddes han av Emmas son med Knut, Hardeknut, som sedan efterträddes av Emmas äldre son med Ethelred, Edward Bekännaren. Edward hade inga egna barn utan efterträddes av Harald Godwinson som var Edwards svåger. Harald förlorade sedan England till en släkting till Emma, William Erövraren, den senaste engelske kungen att födas utom äktenskapet.

Men då var Knut död sedan tjugo år, och ett annat kapitel i historien om honom hade påbörjats. På Knuts tid låg inte maktbasen i London, utan i en annan stad, Winchester. Winchester började som en romersk centralort, Venta Belgarum. När romarna lämnade landet fortsatte livet på sydkusten och Venta Belgarum blev med tiden Fort Venta, Wintan-ceastre på gammal engelska, vilket så småningom blev Winchester. Winchester var centrum för kungarna av Wessex, den ätt som var ledande i England och bland annat kan skryta med Alfred den Store.

Redan i mitten av 600-talet började man bygga en katedral i Winchester och i den begravdes alla viktiga personer fram tills Westminster Abbey tog över som Englands huvudhelgedom år 1066. En av de som begravdes i Winchester var därför kung Knut. I slutet av 1000-talet ersattes den första biskopskyrkan av en ny, och många av de prominenta gravarna flyttades över till denna nya helgedom, som idag är en av de största gotiska katedralerna i Europa, med sin längd på hela 170 meter. Till den nya kyrkan flyttades bl.a. kung Knut och hans drottning Emma (tyvärr vet ingen var Aelfgifu är begravd, eller ens när hon dog), nu i mindre metallkistor, liknande relikskrin.

Som de flesta gotiska katedraler har Winchesters katedral ett stort västfönster. Detta fönster var under medeltiden ett fantastiskt konstverk av färgat glas. I mitten av 1600-talet, under inbördeskriget, passade tyvärr Cromwells trupper på att slå sönder fönstret. Glasbitarna plockades dock upp av lokala entusiaster och efter att Charles II återtagit tronen år 1660 återbyggdes fönstret. Det blev dock inte samma mönster som tidigare, istället valde man att sätta upp glasbitarna utan mönster, i vad som påminner om en mycket modern mosaik av färgade glasbitar.

För att slå sönder fönstret använde Cromwells män ett aningen udda vapen. Benknotor. Man länsade helt enkelt de små metallkistorna med ben från de gamla kungarna och drottningarna. Dessa ben kastade man sedan på fönstret. Liksom glasbitarna plockades benen upp av Winchesters invånare och lades tillbaka i sina kistor. Tyvärr visste man inte riktigt vilka ben som hörde till vem, och därför vet ingen idag var kung Knut den Store, vikingen och statsmannen, vilar.

Idag får kung Knut och hans drottning och de andra prominenta tidigmedeltida personerna vars ben är hoprörda finna sig i att ha förlorat sin plats på första parkett. Till Winchesters katedral vallfärdar fortfarande många historie-entusiaster, men många av dem kommer för att se en annan grav, Jane Austens. Hon vilar under golvet i katedralens norra del, under en enkel gravsten som inte nämner hennes arbete som författare. I takt med att hennes böcker, efter hennes död, blev allt mer kända och lästa blev henne betydelse i katedralen större. Nu finns även en minnesplakett och ett motivfönster i färgat glas dedikerat till Jane. Än har ingen använt hennes ben för att slå sönder det.

Facebooktwitterlinkedin