Den sista veckan i oktober kallas traditionellt för slankveckan. Det var under den veckan som statarna i Sverige kunde byta arbetsgivare. Skörden var avklarad och gårdarna kunde under en vecka klara sig utan den arbetskraft som valde att inte förlänga sitt arbetskontrakt, utan tog chansen att få det bättre på nästa gård. Statarna var i regel anställda på ett år i taget, från den första november till den sista oktober. Slankveckan var den enda semester de hade, och ofta kunde den bara utnyttjas av de som faktiskt flyttade till en ny plats. Vissa debattörer har menat att det bara var slankveckan som skilde statarna från trälarna. 

 

Statarna fanns i hela södra Sverige, men var sällsynta norr om Dalälven. Systemet växte fram från mitten av 1700-talet och var som mest omfattande i slutet av 1800-talet då det fanns drygt 35 000 statarfamiljer. Det var den stora befolkningsökningen (beroende på freden, vaccinet och potäterna som Esaias Tegnér lär ha sagt) under 1800-talet som gjorde systemet effektivt, tidigare hade det räckt med torparnas dagsverken på de större gårdarna, men nu krävdes mer arbetskraft. I takt med att industrialismen mekaniserade jordbruket och gjorde det mindre arbetsintensivt minskade behovet av statare en bit in på 1900-talet, men systemet avskaffades inte förrän 1944.

 

En av de många som under sin ungdom upplevde statarsystemet var Josef. Han föddes 1878 i Rönö socken i Östergötland. Familjen som välkomnade honom till världen bestod av hans far Axel, hans mor Maria och moderns oäkta dotter, Anna Kristina. Det var inte ovanligt med oäkta barn och många var gravida redan före vigseln. Graviditeten i sig tvingade i många fall fram ett äktenskap. I allmänhet hade man en praktisk syn på detta, även om det var ett stigma att vara inskriven som oäkta i kyrkoböckerna. Josefs föräldrar hade dock varit gifta i tre år innan han föddes. Fadern var arbetare och familjen bodde inhyses i Backstugan, vilket antyder att de befann sig långt ner i hierarkin, troligen var de ännu inte statare, för de kommande åren anges fadern som omväxlande arbetare (vilket i och för sig kan betyda statare) och daglönare i kyrkoböckerna. Inte förrän 1886 anges han som statardräng. Daglönare anställdes utan bostad och fick kontant betalt, men bara för de dagar arbetsgivaren, på landet vanligen en storbonde eller ett gods, behövde extra hjälp, som under skörden och sådden. Övrig tid på året kunde de kanske försörja sig på något hantverk. Att de bodde inhyses betyder att de inte hade någon egen bostad, utan fick bo hos någon annan, eller i detta fall troligen i någon form av fattigstuga. Namnet Backstugan användes ofta på socknens eller gårdens fattigstuga eller på en stuga utan tillhörig jord, och dit förpassades ofta de riktigt fattiga eller åldrande.

 

De flesta statare och daglönare flyttade ofta, i snitt vartannat eller var tredje år och Josefs familj följer det mönstret. De flyttar i princip varje år mellan 1879 och 1896. I likhet med de flesta statarfamiljer flyttar de inte långt utan rör sig mellan gårdarna i samma socken, eller mellan närliggande socknar. De ständigt återkommande flyttarna berodde på drömmen om ett bättre liv, kanske skulle bostaden vara bättre på nästa gård, kanske skulle arbetsförhållandena vara bättre. Lönen, staten, varierade inte mycket så det var ofta bostaden, och grannförhållandena, som drev flyttningarna. Statistiskt var det enklare för familjer med få barn att få ny anställning. Ju fler barn desto svårare var det, och Josefs familj som så småningom utökades med en bror och en syster var lagom stor att enkelt hitta ny anställning.

 

De flesta flyttarna skedde mellan de sämre gårdarna. Gårdar med bättre förhållanden hade mindre omsättning på sina statare. De sämre gårdarna blev ofta genomfartsgårdar dit familjerna flyttade bara för att inse sitt misstag och flytta vidare nästa år. Ofta flyttade man utan att ha sett sin nya bostad, om den bostad man hade var dålig tog man en chans och med en viss fatalism ansåg man att det knappast kunde bli sämre på nästa ställe. De många flyttarna i Josefs familj tyder på att deras förhållanden inte var de bästa och att de ständigt letade efter något bättre. Det fanns bara ett sätt för stataren att visa sitt missnöje, och det var att säga upp sig och flytta nästa gång oktober kom. Att det sällan blev bättre på nästa gård antyds av att familjen aldrig stannar kvar. En gång återvänder till en gård de bott på tidigare. Kanske insåg man att den gården trots allt inte varit den sämsta, eller så hade man inget val. Inte heller här skiljer sig Josefs familj från statistiken, det var inte helt ovanligt att en familj återvände till en gård de tidigare övergett.

 

Även bland statarna fanns en hierarki, det fanns kördrängar som utförde arbetet på åkrarna, fördrängar som ledde ett arbetslag, stalldrängar och kreatursskötare som företräddes av fodermarsk respektive lagårdsförman och olika typer av yrkesmän som kuskar, smeder, trädgårdsskötare och hantverkare. För det mesta anges Josefs far som statardräng eller arbetare vilket egentligen inte säger så mycket om vilket jobb han utförde. De allra flesta statare var dock kördrängar eller arbetade som kreatursskötare.

 

Bara gifta män kunde anställas som statare, som ogift fick du istället söka arbete som dräng eller daglönare. Det var en av flera orsaker till att statarna gifte sig tidigt, i snitt ett par år tidigare än andra samhällsgrupper. En hustru var en förutsättning för anställning. Det var mannen som anställdes men hustrun förväntades också arbeta på gården, ofta som mjölkerska. En duktig mjölkerska var eftertraktad av arbetsgivarna och ofta specificerades i arbetsplatsannonserna att den som sökte plats skulle ha en hustru som var villig att mjölka. På hustruns lott låg också de vanliga plikterna som att hålla hemmet och barnen i skick, och se till att staten räckte hela året.

 

De återkommande flyttarna gjorde att skolgången för barnen blev svår, de fick ofta byta skola. Josef omfattades av den folkskolestadga som infördes 1882 och som angav skolplikt för alla barn från sju till fjorton års ålder. I praktiken uteblev många barn och det var många som inte kunde läsa och skriva. Även i skolan var statarbarnen lägst, och behandlades ofta sämre än barnen till bönder och torpare. De hade heller ingen möjlighet att göra läraren vänligt inställd med en påse äpplen eller annan muta, vilket de rikare barnen kunde. 

 

Runt år 1900 var så många som hälften av statarna analfabeter. Många kunde läsa tryckt skrift, men kunde inte skriva själva. Böcker och tidningar var få i statarhemmen, det fanns ingen tid att läsa och böcker tog upp onödig plats, både på flyttlassen och i de små statarbostäderna, som ofta bara bestod av ett kök med kammare och kallfarstu. Böcker ansågs också fördärva arbetskraften, och uppmuntrades inte. Den statare som inte kunde skriva kunde signera sitt statkontrakt med sitt bomärke istället för med sin underskrift, och kontrakten lästes sällan igenom. Det är inte troligt att Josefs familj heller hade några böcker, själv hade han litet b i både innanläsning och kristendomskunskap enligt husförhörslängden i mitten av 1890-talet. Husförhören avskaffades i själva verket 1888, eftersom folkskolan då hade tagit över kyrkans undervisningsplikt, men ute i landet fortsatte prästerna att notera betyg i sina längder ytterligare några år. Josefs betyg får räknas som godkända, men inte särskilt bra. Kanske kunde han läsa en tryckt tidning eller psalmboken och katekesen.

 

Att man inte kunde läsa och skriva var ett problem för fackföreningsrörelsen som inte tog fart bland statarna förrän institutionen i sig nästan var borttagen. Fackföreningarna var till en början en ren stadsangelägenhet, de tillhörde industriarbetarna, inte lantarbetarna. På landsbygden fanns t.ex. inga lokaler och all mark ägdes av arbetsgivarna. Den första, kortlivade, fackföreningen för statare bildades i juni 1890 på en landsväg i östgötska Kvillinge, inte långt från Tingstad socken där Josef bodde just då. Efter fjorton dagars förhandling kom man överens med arbetsgivarna om att den ordinarie arbetstiden per dag skulle vara 10½ timme och att man för övertid skulle 15 öre per timme. Eftersom man fått igenom sina krav upplöstes föreningen därefter. Därefter dröjde det ytterligare femton år innan några fackföreningar för statare bildades. Några små, oorganiserade, strejker förekom men de var vanligen misslyckade. När arbetarrörelsen växte sig stark, glömdes den stora statarklassen bort, och de få som engagerade sig tillhörde ofta de som fick flytta, kanske skrev arbetsgivaren även en notering i betyget som varning till nästa arbetsgivare. Det kunde ske t.ex. genom att kalla personen för arbetare istället för statare, eftersom uttrycken ofta var synonyma. Att Josefs far anges som arbetare i kyrkoböckerna behöver däremot inte betyda att han var engagerad i fackverksamhet.

 

Det fanns inte många sätt att ta sig ur livet som statare. Hade man tur kunde man bli torpare, kanske genom arv eller genom hårt arbete. Men det var svårt för en statarfamilj att lägga undan pengar till en utbildning. De flesta statarbarn blev själva statare, efter att ha tjänat dräng eller piga under åren som ogift. Statarna såg ofta sin tid som statare som tillfällig, vilket också försvårade kampen för bättre villkor. Ingen tänkte sig att de skulle leva så hela livet, vilket de flesta ändå gjorde. Andra vägar ut var emigration och att flytta till staden och ta de sämsta jobben inom industrin. 1894, sexton år gammal, lämnade Josef sin familj och tog tjänst som dräng. Efter drygt ett år som dräng valde han en annan av de få utvägarna ur statarlivet. Han tog värvning och lämnade landsbygden för Stockholm och Svea livgarde.

 

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: Sverige