År 1814 blev Jean Baptiste Bernadotte kung av Sverige. För att anpassa sig till Sverige bytte han namn till Karl Johan. Hans hustru Desirée blev drottning Desideria och deras son Joseph François Oscar blev kronprins Oskar. Den nye kungen, som kom från Frankrike och var gammal republikan, gav sig nu helhjärtat in i arbetet som svensk kung. En av de viktigaste uppgifterna var att återställa förtroendet för monarkin i landet. Sedan kung Gustav III mördades år 1793 hade monarkin gått på sparlåga, först under Gustav IV och efter att denne avsatts, Gustav III bror Karl XIII. Makten hade dock allt mer glidit kungen ur händerna och nu var det en ny tid. Bernadotte var rekryterad utifrån eftersom det inte fanns några inhemska tronpretendenter kvar, och med hans trontillträde hade följt en rejäl degradering i makten för kungen.

Viktigt för den nye kungen var dock att säkra sonens acceptans som kronprins, och för det krävdes en passande blivande kronprinsessa. Gärna en som kunde koppla den nya dynastin till Sveriges och Europas äldre etablerade kungahus. Karl Johan satte ihop en lista på tänkbara prinsessor, och skickade sin son på friarstråt genom Europa. Ätten Bernadotte var en uppkomling på tronen och det gällde inte bara att hitta en prinsessa till Oscar, utan även en prinsessa vars familj kunde acceptera att gifta bort sin dotter med en gammal republikan som blivit kung i ett land på ruinens brant.

Oscar hade tur under sin resa, han valde det andra namnet på sin fars lista. För det verkar ha varit ett val som Oscar faktiskt fick göra själv, kungen skrev till sin son att han helst såg att han valde prinsessan av Danmark, ”om hon tilltalar dig och delar dina känslor”. Det klickade inte med den danska prinsessan men väl med kungens andranamn på listan. Den 13 juni 1823 klev den nya kronprinsessan iland på Djurgården, tillsammans med drottning Desideria som inte besökt Sverige på tolv år (hon föredrog societetslivet i Paris).

Den nya kronprinsessan hette Joséphine Maximiliana Eugénie Napoléona. Hon var prinsessa av Leuchtenberg, prinsessa av Bologna (till sju års ålder) och hertiginna av Galliera. I Sverige fick hon namnet Josefina, ett i Sverige ganska okänt namn, det lades till i kalendern 1824 för att hedra kronprinsessan. Hon var, via sin mor, ättling till den kungliga dynastin Vasa, och dessutom dotterdotter till kungen av Bayern. När Josefina föddes år 1807 var hennes far Napoleons vicekung i Italien, och Josefina föddes i Milano, men växte upp vid sin morfars hov i Bayern. Hennes namn speglar hennes förstklassiga kontakter. Joséphine efter sin farmor, Napoleons kejsarinna Joséphine, Maximiliana efter sin morfar den bayerske kungen, Eugénie efter sin far och Napoléona efter sin gudfar, kejsar Napoleon själv!

Josefinas far var styvson till kejsar Napoleon, resultatet av hans hustrus första äktenskap. För drottning Desideria, som själv varit förlovad med Napoleon innan han valde att ge henne korgen för just Joséphine de Beauharnais, måste det ha varit en udda känsla att välkomna sin nya svärdotter, den gamla rivalens sondotter. Det understryker hur snabbt saker ändrades i Europa under tidigt 1800-tal. År 1823 var Napoleon sedan länge avsatt och död i fångenskap, och Desideria var drottning i ett annat land.

Josefina var bara sexton år när hon kom till Sverige. Det sägs att hennes föräldrar bara haft två krav i äktenskapsförhandlingarna, det ena att deras dotter skulle få behålla sin katolska tro och det andra att äktenskapet inte skulle få fullbordas innan Josefina var arton år gammal. Båda kraven gick Karl Johan med på. Det innebar att Oscar skulle få vänta i ytterligare två år innan han fick dela sovrum med sin hustru. Paret gifte sig två gånger, en gång enligt katolsk ritual och en gång enligt luthersk, den senare i Storkyrkan den 19 juni 1823, ett datum som i modern tid gått igen som bröllopsdatum inom kungafamiljen. Det sägs att Josefina inte förstod allvaret i sin nya situation förrän uppvaktningen tog hennes docka ifrån henne.

Fler förändringar följde, hennes tilltalsnamn ändrades till det mer svenskklingande Josefina och hennes sista namn Napoléona ströks helt. Det ansågs opassande att ens hinta om kronprinsessans nära förbindelse med landets tidigare fiende Napoleon. Josefina lärde sig också snabbt att prata det nya språket, svenska.

Josefina och Oscar väntade inte länge efter hennes artonårsdag, bara några månader efter den dagen meddelade hovet att paret väntade barn. Och det blev mer än ett barn under de kommande fem åren. Hela fem barn, Karl, Gustav, Oskar, Eugénie och August tryggade snart dynastins framtid. De första åren var nog relativt lyckliga för Josefina, hon levde familjeliv med sina barn och sin make på olika slott i Stockholms närhet, även om hon inte beskrivs som den ömmaste av mödrar. Familjen var konstnärlig och fann nöje i kulturen. Med undantag för äldste sonen som ofta misshagade sina föräldrar.

Men i takt med att åren gick gled kronprinsparet ifrån varandra och Oscar sökte nöje hos andra damer, liksom han gjort innan han gifte sig. Josefina accepterade, vad annat kunde hon göra, och led i tysthet. Hon blev allt mer allvarsam i sättet. Oscar var knappast att betrakta som diskret och han byggde till och med en villa åt sin älskarinna vid Tullgarns slott, där kronprinsfamiljen ofta vistades, för att kunna vara nära även sina utomäktenskapliga barn.

Josefina ägnade istället sin energi åt välgörenhet. Hon grundade det ena sällskapet efter det andra för vällovliga syften och var för sin tid radikal i sina åsikter. Hon besökte själv olika hem och anstalter på ett sätt vi idag skulle förknippa med kungligheter. På många sätt var hon vår första moderna kronprinsessa och drottning. Landet hade också under många år saknat en engagerad drottning, sedan Gustav III död 1793 hade drottningrollen befunnit sig i lite av ett vakuum. Den trassliga svenska politiken och den svåra situationen med en mördad kung, följt av en som avsattes, en senil kung och en okänd utlänning med en frånvarande drottning gjorde det nu möjligt för Josefina att skapa en modernare variant av den traditionella rollen, det fanns helt enkelt ingen svensk företrädare att kopiera.

År 1844 dog kung Karl XIV Johan och Josefina blev drottning av Sverige och Norge. I en gest av lojalitet vägrade Oscar att låta sig krönas i Norge eftersom norrmännen hittade inte ville kröna en katolsk drottning. Det blev därmed bara en svensk kröningsceremoni för de nya majestäterna. Om det var åldern, eller allvaret i att vara kung och inte kronprins, som gjorde det är oklart men Oscar och Josefinas förhållande blev betydligt bättre när de intagit tronen. De var båda liberala i sina åsikter och hade mycket gemensamt i sin syn på världen. De var också mycket populära bland folket, i alla fall till en början. Mitten av 1800-talet var en osäker tid i världen, och även i Sverige fanns stor risk för revolution. Den kom så när att kungen blev rädd, trots en modig insats då han red fram mot demonstranterna och lugnade situationen. Därefter drog han sig tillbaka allt mer och blev också mer konservativ.

Josefina blev med tiden kungens förtrogna rådgivare och influerade hans politik i flera frågor. Kungens hälsa försämrades också, vilket även det förde dem närmare varandra. När kungen hade svårt att tala var det Josefina som fick tolka hans ord. Lojalitet var något Josefina alltid uppvisade genom hela sitt liv i Sverige. När de en dag åkte för att visa upp sig för folket vinkade kungen till åskådarna, som inte visste att det var Josefina som rörde hans hand fram och tillbaka, själv var kungen för svag för att göra det. Kungen blev så dålig att han ville avgå och lämna tronen till sonen Karl, men Josefina vägrade. Kungen hankade sig kvar, allt svagare. Josefina var alltid vid hans sida, privat och vid möten med andra dignitärer.

När kungen till slut dog år 1859 och sonen Karl XV tog över, minskade Josefinas inflytande. Mor och son hade aldrig kommit väl överens. Under kungens sista år hade de t.ex. varit oense om det viktiga politiska förslaget om att upphäva konventikelplakatet. Ett upphävande skulle ge folket större religionsfrihet. Kungen och drottningen var för ett upphävande, kronprinsen emot.

Änkedrottningen fick uppleva en del sorger under slutet av sitt liv. Hennes andre son Gustav dog i sjukdom 1852, kungen dog 1859, och äldste sonen kung Karl XV dog år 1872, bara 46 år gammal. Året efter dog även yngste sonen August. Bara dottern Eugénie och mittensonen Oskar överlevde sin mor. Oskar (II) tog över tronen efter sin bror Karl vars egen son dött tidigt. Tronföljden gjorde att Oskar gick före Karls dotter. Även Karls drottning Lovisa dog tidigt, året före sin man. Gamla änkedrottning Desideria gick även hon bort vid 83 års ålder, år 1860.

I slutet av livet reste Josefina till Rom där hon träffade den italienske kungen och påven, med vilken hon brevväxlat i över tjugo år. Trots sin ålder klättrade hon upp i Peterskyrkans kupol. Hon besökte också sin födelsestad Milano och Bologna på vägen hem. Lovisa stöttade under hela sin tid i Sverige den lilla svenska katolska församlingen både genom sin egen starka tro, och genom olika välgörenhetsprojekt. Det har till och med sonderats i modern tid för en möjlig helgonförklaring av drottningen.

Josefinas stora insatser inom välgörenhet i en tid när landet var som fattigast och Europas länder genomgick både industriella och politiska revolutioner, var en bidragande orsak till att Sverige klarade sig undan de våldsamma omvälvningar som skakade andra delar av världen. Stater enades (Italien 1871, Tyskland 1871) och drevs isär (amerikanska inbördeskriget 1861-65). Frankrike genomlevde under Josefinas tid i Sverige Julimonarkin, andra republiken, andra kejsardömet och tredje republiken. Kommunistiska manifestet publicerades 1848, samtidigt som den stora svälten pågick på Irland. Sepoyupproret 1857 i Indien etablerade Brittiska Indien. Dessutom pågick Krimkriget, opiumkrigen och den amerikanska guldrushen, liksom den industriella revolutionen och den stora utvandringen från Europa till Amerika.

Genom allt detta agerade Josefina som en modern drottning, och stod för stabilitet och trygghet i en osäker värld. Hon orsakade inga skandaler, provocerade inte folket genom extrem lyx, men var ändå en självklar drottning. Hennes välgörenhet var av en ny typ, hon delade inte ut allmosor utan grundade sällskap som aktivt arbetade för bättre möjligheter för olika grupper. Hon öppnade upp för hjälpsökande att träffa henne på bestämda regelbundna tider varje vecka. Hon var en stark influens bakom lika-arvsprincipen 1845, flera fängelsereformer och avskaffandet av skråväsendet, som gjorde det möjligt för fler att få sin försörjning från hantverksindustrin. Genom att uppfylla sina plikter som drottning på ett klanderfritt men modernt sätt hjälpte hennes långa liv i Sverige landet in i en ny tid, utan revolutioner och med ett bibehållet kungahus. Josefina är ofta bortglömd idag, i skymundan bakom mer färgstarka drottningar som Desideria. Vår första moderna drottning förtjänar en större plats.

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: Mäktiga kvinnorSverige