Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien, de två monarker som för en tid enade Spanien, var sin tids klarast lysande stjärnor. De vann kriget mot morerna, och återtog hela Spanien till den katolska kyrkans domän, bl.a. genom att erövra kungadömet Granada. Med tiden såg de till att tvinga bort alla judar och muslimer som inte konverterade till kristendomen. De grundlade också den spanska inkvisitionen för att kunna rensa ut de bland konvertiterna som inte ansågs vara tillräckligt kristna. De skickade upptäcktsresanden över världen, särskilt Isabella sponsrade Christopher Columbus färd mot Indien 1492, som ledde till den europeiska upptäckten av Amerika. Tillsammans styrde de två monarkerna, särskilt hedrade av påven med titeln de katolska monarkerna, för sina insatser för kristenheten, upp sina respektive länder, och moderniserade dem för att passa i ett Europa på väg in i en ny tid. De styrde gemensamt sina två riken, Isabella var lika inblandad i styret som Ferdinand. Övriga kungahus ville gärna ha en bit av stjärnglansen kring Ferdinand och Isabella, och det enklaste sättet, på pappret, var att gifta bort en son eller dotter med ett av de spanska kungabarnen.

Här falnade dock glansen snabbt. Paret hade sju barn, varav två dog i samband med födseln. Isabella, äldst i syskonskaran, gifte sig med först med Alfonso, prins av Portugal, och när han dog med nästa arvinge till Portugals tron, Manuel. De hade en son men han, liksom Isabella själv, dog innan Ferdinand och Isabella. Manuel gifte sedan om sig med Isabellas yngre syster Maria.

Ferdinand och Isabellas enda son, Johan, gift med ärkehertiginnan av Österrike, dog också före sina föräldrar och utan egen arvinge. Ferdinand och Isabellas yngsta dotter Katarina skickades i unga år till England för att gifta sig med Henry Tudors arvinge prins Arthur. Efter dennes död blev hon kvar där för att så småningom gifta sig med Henry Tudors andre son, den blivande Henry VIII. Deras långa äktenskap producerade, till Henrys besvikelse, bara en överlevande dotter, Mary, vilket i förlängningen ledde till parets skilsmässa, och till att reformationen fick fäste i England!

Kvar för Ferdinand och Isabella fanns en dotter. Juana, på svenska känd som Johanna den vansinniga. Juana var gift med Philip den sköne, hertig av Burgund och son till Maximilian I, den tysk-romerske kejsaren. Juana och Philip var till en början ett perfekt par, med stor passion för varandra. Hans passion falnade dock snabbt, och hennes övergick i svartsjuka. När han återgick till det liv han levt innan de gifte sig, och betedde sig allt mer som en ogift man, visste hennes känslor inga gränser. Hon kunde knappt se på sin make, enligt en venetiansk ambassadör, förutom ”de nätter han sov hos henne”.

När Isabella av Kastilien dog 1505 föll det sammanhållna spanska riket sönder. Ferdinand var fortfarande kung av Aragonien men hade inga reella anspråk på Kastilien. Juana var Kastiliens rättmätiga drottning. Ferdinand menade att det varit Isabellas önskan att han skulle fortsätta styra Kastilien i Juanas namn, och håla samman de två rikena till sin död, då Juana skulle ta över både Kastilien och Aragonien, förutsatt att Ferdinand inte gifte om sig och fick manliga arvingar.

Ferdinands krav gick ohört eftersom Juanas make, redan herre till en stor del av Europa, inte var sen att göra anspråk på Kastilien även han, i sin frus namn. Juana vägrade att skriva under handlingarna som gav Philip rätt till Kastilien i hennes namn! Philip var rasande och förfalskade hennes namnteckning. När paret gav sig av med båt mot Kastilien tidigt 1506 för att visa upp sig talade de inte längre med varandra.

Philip gick så långt i sin ilska att han satte sig för att förstöra sin frus rykte som drottning. Han drog in hennes pengar, så att hon inte kunde betala sina tjänare, och han låste i princip in henne. Utåt sa han att det var för hennes eget bästa, eftersom hon var galen. Men med till Kastilien måste han ta henne, eftersom landet de facto var hennes. För att slippa rida genom franskt territorium åkte de och deras lilla flotta båt, genom den engelska kanalen.

Det hade antagligen varit säkrare att ta risken att möta en fransk armé, för till havs mötte de en orkan, som sänkte flera av Philips fartyg och tvingade hon själv att efter många skrämmande timmar till havs söka skydd på engelsk mark. Henry Tudor var överlycklig över det oväntade besöket, en politisk möjlighet kom här gratis till honom. Henry hade under lång tid försökt få en fiende, greven av Suffolk, utlämnad från Philips territorium, utan att lyckas. Philip lämnade Juana i södra England, officiellt för att hon inte var helt kry, och red själv med sitt följde till London för att möta Henry Tudor.

Till slut var Philip dock tvungen att låta sin fru komma till London, hennes namnteckning behövdes på ett avtal Philip och Henry slutit. Juana och hennes följe kom till Windsor Castle, där de släpptes in genom en sidoingång. Philip hade bett att hon inte skulle få något officiellt välkomnande alls, men Henry Tudor, tillsammans med sin dotter Mary och svärdotter Katarina, Juanas lillasyster, mötte henne när hon anlände.

Ingen i det sällskapet såg några tecken på mentala problem hos Juana, tvärtom hade de alla gott att säga om henne, trots att Philips tjänare hela tiden tryckte på det faktum att hon var galen. De berättade vitt och brett att hon varit en stor risk under stormen och att hon klängt sig fast vid sin makes ben. En ambassadör, åter en venetian, som varit med ombord, rapporterade senare att han sett något helt annat och upplevt Juana som lugn under en storm som mycket väl kunde varit slutet på hennes liv. Även Henry Tudor uttryckte senare förvåning över att Juana kallades galen, och såg anklagelsen som helt grundlös. Han ansåg henne helt frisk.

Juana och Philip lämnade så småningom England, och kom fram till Kastilien där Philips grandiosa intåg snart övergick i en serie gräl och småstrider med Juanas far, Ferdinand som vägrade släppa idén om att han var bättre lämpad att styra Kastilien än Philip. Han anklagade Philip för att ha låst in hans dotter, och hävdade att han agerade för att befria henne. Så plötsligt den 26 september 1506 dog Philip. Omständigheterna var oklara, enligt en ambassadör hade han ”ätit något” som tydligen lett till hans död. Hans död kan också ha orsakats av feber, men i sin samtid ansågs förgiftning ha varit en mer trolig orsak.

Juana var plötsligt änka, och Ferdinand hade Kastilien i sin hand. Ingen kunde misstycka till att han styrde landet i sin dotters och dottersons namn. Juana ansågs inte lämplig att själv styra. Faktum är att Ferdinand nu tryckte hårt på det faktum att hans dotter var galen och högst olämplig som regerande drottning. Han pekade på, och var inte sen att sprida, ryktet att Juana vägrade låta begrava Philip utan reste omkring med honom en kista. Philip begravdes till slut i det kungliga kapellet i Granada, där även Isabella, Ferdinand och Juana själv ligger. Ferdinand lät också göra sig av med alla Juanas tjänare och anställde ett nytt hov som svarade till honom direkt.

Som änka var Juana attraktiv på den europeiska giftasmarknaden, men Ferdinand var ovillig att gifta bort henne igen, det skulle innebära att han åter förlorade kontrollen över Kastilien. En av de tänkbara kandidaterna till ny äkta man var Henry Tudor, och Ferdinand försäkrade honom att han var överst bland kandidaterna, om han skulle lyckas övertala sin dotter att gifta om sig. Vilket han inte trodde att hans skulle lyckas med, överväldigad av sorg efter sin make som hon ansågs vara. Dessutom hintade Ferdinand att hon var galen. Henry var inte sen att genomskåda Ferdinands bluff. Katarina skrev till sin syster och sin far för att försöka få ett giftermål till stånd, Henry Tudor, knappast mindre beräknande än Ferdinand, hade antytt för henne att ett äktenskap i familjen kunde bli två, hennes egen förlovning med hans son Henry hade nyligen brutits men kunde åter bli av om hon hjälpte honom i detta ärende.

Det blev aldrig något äktenskap mellan Henry och Juana. Juana gifte aldrig om sig, hennes far installerade henne i ett kloster utanför Valladolid och där blev hon sedan kvar. När Ferdinand dog 1516 ärvde hon även hans tron och var nu, tillsammans med sin äldsta son, Karl, drottning över både Aragonien och Kastilien. Ferdinand hade hellre sett att hans tron skulle gå till Juanas yngre son som växt upp i Spanien, men han övertalades att ändra sig och lämna tronen till Juana och Karl i samregentskap. Det var dock den sjuttonårige Karl som var den verklige härskaren, mot sin vilja fick Juana finna sig i att fortsätta leva i enskildhet i klostret, motiverat av hälsoskäl, hon ansågs inte frisk nog att delta i hovlivet. Hennes son fick dock en knäpp på näsan av Juanas kastilianska hov som envisades med att reservera tilltalet majestät till Juana, Karl fick nöja sig med ers höghet.

Två år senare blev Karl också tysk-romersk kejsare, han styrde nu en stor del av Europa. Året efter utbröt ett uppror i Kastilien, Karl ansågs inte se till Kastiliens intressen så mycket som till den habsburgska ättens intressen. Båda sidor i konflikten vädjade till Juana om stöd, och hon vacklade mellan de båda innan hon till slut valde att stödja sin son. Han belönade henne med se till att hon blev kvar i klostret fram till sin död 1555, ända till slutet nominell drottning av både Kastilien och Aragonien. I klostret vantrivdes hon och såg illvilja överallt, hon ska även ha trott att en del av nunnorna ville henne illa, till och med att de ville döda henne. Hennes son försökte begränsa hennes umgänge med utomstående, åter av hälsoskäl. Två av hennes döttrar bodde periodvis med henne i klostret och försökte skapa ett hem åt Juana där, men hon lär ha varit mycket olycklig.

Juana var som ung känd för att ha varit mycket intelligent, välutbildad och vacker. Hon kunde föra sig som en drottning och hade alla de kunskaper en drottning borde ha. Redan tidigt visade hon religiös skepticism och lite intresse för religiösa riter. Hon kan ha influerats av de olika reformationstendenser som fanns runt om i Europa. För hennes föräldrar var detta ett illavarslande tecken, eftersom mycket av deras egenstorhet och styrka låg i att vara de utvalda katolska monarkerna. Till skillnad från sin djupt troende syster Katarina, som fann en ständig styrka i sin religion under sina svårigheter, måste livet i ett kloster ha varit tungt för Juana.

Juana har gått till historien som en galen och tragisk figur, nidbilden av en svagsint kvinna som älskar för mycket och för våldsamt, men man ska komma ihåg att de som med emfas kallade henne galen alla hade något att vinna på att hon åsidosattes. Hennes make, hennes far och hennes son vann alla på att världen ansåg Juana galen. Andra, som inte hade samma vinning, såg henne inte som galen. Henry Tudor, så rädd om sin egen tunna blodslinje, bör inte ha sökt äktenskap med Juana om han ansett henne sinnessjuk, han om någon visste vad som hände med kungar som inte höll måttet. Deprimerad var Juana säkerligen, liksom olycklig, kanske bortskämd och hetlevrad, och det är tydligt att ingen ansåg henne som lämplig att regera, trots att hennes mor gjort just det med bravur (Isabella följde bl.a. med på krigstågen mot morerna, även när hon var höggravid), men det betyder inte att hon var galen.

Ingen av Isabella och Ferdinands barn levde särskilt lyckliga liv, men ätten fortlevde, kung över Spanien efter Karl var hans son Philip II som gifte sig med Juanas syster Katarinas engelska dotter, Mary. Spanien förblev enat, först under huset Habsburg, och sedan under den franska ätten Bourbon som sitter där alltjämt.

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: EuropaMäktiga kvinnor