Den 24 april 1883 dog JohannaSockenbygget i en östgötsk socken. Hon var bara 38 år gammal och hade en fyra år gammal son och två döttrar, den äldsta drygt tolv år gammal. Johannas dödsorsak angavs vara bröstlidande, vilket kan betyda allt från tuberkulos till förkylning. Hon dog helt enkelt för att hon inte längre kunde andas. Hennes hem var inte riktigt ett fattighus, socknen hade ett sådant också, men en samlingsplats för främst ensamma mödrar utan någon annanstans att bo. De är möjligt att en del av de som var skrivna här egentligen bodde någon annanstans, i annat fall var det nog väldigt trångt i den lilla stugan. Johanna var inte officiellt skriven på socken, men många av de som var skrivna på Sockenbygget hade tidigare varit skrivna på socknen och det är troligt att de försörjdes delvis av det allmänna.

År 1847 års fattigvårdsförordning angav att socknen hade ett ansvar för de fattiga. Alla socknar, och senare kommuner, skulle ta hand om de fattiga som fanns på orten. De som försörjdes på detta sätt skrevs antingen i en fattigstuga eller längst bak i kyrkoboken under rubriken ”på socknen”. Det blev obligatoriskt för alla att betala avgift till fattigvården. Under 1800-talets gång ändrades dock attityden, allt fler ansåg efter nödår och urbanisering och befolkningsökning, att det var kommunism att låta socknen ta ansvar för de fattiga, de borde få reda sig själva. Det var trots allt många som hade det fattigt, varför skulle de försörja andra fattiga? 1871 års stadga var därför hårdare mot de nödlidande, bara de som var föräldralösa och sinnessjuka eller på annat sätt inte kunde ta ansvar för sig själva skulle få hjälp. Fram till 1930 var det också tillåtet med fattigauktioner, där barn och andra fattiga auktionerades bort till den som krävde lägst ersättning från socknen eller kommunen. Detta verkar dock inte ha drabbat Johannas barn, som kvarstod som skrivna på Sockenbygget tills de fyllde femton och flyttade därifrån.

Johanna jordfästes på den lokala kyrkogården av den lokale kyrkoherden. Ingen sten restes nog, kanske märktes graven ut med ett kors av trä, vilket var ödet för många fattiga. Hennes namn finns i alla fall inte bevarat på någon gravsten i socknen. Troligen låg hennes grav en bit bort från kyrkan, kanske till och med norr om kyrkan på den sämsta marken. De som låg där troddes ha svårare att komma upp ur sina gravar på den yttersta dagen eftersom de låg i kyrkans skugga. Ofta var det brottslingar som begravdes norr om kyrkan, även om man från kyrkans sida gärna ville få bort denna vidskepelse och försökte få t.ex. präster att låta begrava sig där. Särskilt när det började bli fullt på kyrkogårdarna.

Johanna föddes 1844 i socknen bredvid den hon dog i. Som många andra under den här tiden rörde hon sig inte långt från sin födelseort. Johanna föddes och levde i en tid då Sverige var ett av Europas fattigaste och mest underutvecklade länder. Men det var också en tid då Sveriges befolkning ökade stort. Många var fattiga och levde som dagsverkare och statare på olika gårdar, torpen försvann allt mer. Industrialismen började dock göra sitt intåg även i Sverige och allt fler flyttade in till städerna. 1832 stod Göta Kanal klar och bygget innebar att Sveriges första riktiga industriort, Motala, växte fram. Runt mitten av 1800-talet, när Johanna var barn, kom de första järnvägarna i Sverige. Östergötland var tidigt ute, redan 1857 öppnade järnvägen mellan Bersbo och Åtvidaberg. Det är dock inte troligt att Johanna någonsin åkte tåg, någon järnväg gick inte genom hennes socknar, och inget tyder på att hon någonsin lämnade sin hemtrakt.

Johanna hade både ett släktnamn, ett gammalt soldatnamn som kan spåras till 1780-talet, och ett -sonnamn, Persson, som även kan vara ett patronymikon, eftersom hennes far hette Per Persson. Under den här tiden höll bruket av fasta släktnamn på att växa fram och det finns såväl nybildade patronymikon, släktnamn och ärvda –sonnamn. Ibland berodde det helt enkelt på vad prästen valde att skriva ner i kyrkboken. Johannas lillasyster heter t.ex. Persdotter, inte Persson!

Johanna var äldst av minst sju syskon, och fick antagligen tidigt börja arbeta som piga. Hon anges vara piga när hon 26 år gammal får sitt första barn, Augusta. Någon fader finns inte i födelseboken, men Augusta skrivs senare med sin mors efternamn och tillägget Olsson, som kan vara hennes fars efternamn, eller en variant på ett patronymikon. Hennes far kan då ha hetat Olof. När Augusta gifter sig, efter att själv ha fått en oäkta son, använder hon bara sin mors släktnamn. Det är också möjligt att Olsson härstammar från en man hon hade en relation med senare i livet, en gårdfarihandlare som förekommer i stockholmspolisens arkiv. Under Johannas barndom är det bara släktnamnet som används.

Några år efter Augustas födelse får Johanna ytterligare en dotter, Emma. Åter är fadern okänd och i födelseboken noteras noga att barnet är oäkta. Födelseort är samma plats som hennes mor senare dör på. Emma får också sin mors släktnamn och använder senare även tillägget Andersdotter. Kanske hette hennes far Anders.

År 1879 föds ytterligare ett barn in i familjen, den här gången en son, August. När han registrerades som nyfödd i kyrkoböckerna angavs även han som oäkta, likt sina systrar. Senare får han ett släktnamn, samma släktnamn som bärs av mannen Johanna något år senare gifter sig med. Maken är betydligt äldre än Johanna och de får dock bara något år tillsammans innan han dör av lunginflammation. Det är inte troligt att Augusts far var far till alla tre barnen. Inget av de andra barnen använder hans efternamn. Dessutom var han upptagen när de andra barnen föddes. Redan 1850, när han var drygt 25 år gammal var han häktad och förhördes i hovrätten. Det är troligt att målet gällde stöld, för 1866 döms han för femte resan stöld till livstids straffarbete. Straffet avtjänades på Varbergs fästning. 1877 släpptes han och återvände till sin hemsocken där han blev far till August. Han satt med andra ord inne när Augusta och Emma föddes.

Efter varje födsel noterades i kyrkoboken datumet för moderns absolution. En gift mor kyrkotogs efter fyra veckor, då hon åter togs upp i den kyrkliga gemenskapen och i samhällets ögon återupptog alla sina plikter och skyldigheter. En ogift mor kyrktogs inte eftersom hon i kyrkans ögon inte var ärbar. Istället fick hon absolution för sina synder och återtogs sedan i samhället. Det var olika ceremonier, men ledde ändå till samma resultat, att den nyblivna modern återtogs i samhället. Under tidigt 1800-tal skedde absolutionen inför församlingen, men senare skedde detta enskilt med prästen.

Att få barn trots att man var ogift var både en synd med kyrkliga straff, och under första halvan av 1800-talet (och tidigare), ett världsligt brott. Det världsliga straffet var böter, för både modern och fadern om båda parter var ogifta, det som kallades lönskaläge. För den som var gift kunde straffet bli både fängelse och under svåra omständigheter dödsstraff. 1864 avskaffades lönskaläge som brott. Det var också skillnad på teori och praktik, i realiteten kunde unga inte gifta sig förrän de hade en försörjning och för en dräng och en piga var det ofta en ouppnåelig dröm. Barn till förlovade räknades som äkta och modern kyrktogs. Johanna var trots allt 26 år gammal när hon fick sitt första barn, det var inte fråga om en tonårsgraviditet. Under andra halvan av 1800-talet var det inte förrän efter det tredje oäkta barnet som modern drogs inför rätta. Om det hände Johanna vet vi inte. Kanske var det därför hon gifte sig med sin make!

Johannas barn lämnade hemmet så fort de fyllt femton och konfirmerats i den lokala kyrkan. Augusta flyttade först, äldst som hon var. Hennes mor hade då varit död i drygt tre år. Emma följde henne så fort hon blev femton. Hon stannade dock inte i närheten som Augusta gjort. Hon emigrerade till USA och Chicago, där hon så småningom gifte sig med en annan utvandrad svensk.

August följde sin syster när han blev femton år. Han tog Wilson-linjens fartyg Romeo från Göteborg till Hull, och sedan vidare, troligen med tåg till Liverpool, och därifrån till USA, där han korsade kontinenten och slog sig ner i Kalifornien. Tillsammans var de två av de dryga 1,5 miljoner svenskar som valde att utvandra under andra halvan av 1800-talet och första decennierna av 1900-talet. Under den senare delen av 1800-talet sjönk priserna för båtresan över Atlanten, men det krävde fortfarande en investering att ta sig till USA. Hur syskonen finansierade sin resa är oklart, kanske lyckades de spara ihop till den, kanske fick de hjälp.

Bara Augusta blev kvar i Sverige. Hon återvände troligen aldrig till sin födelsesocken, och det är inte troligt att hon någonsin återsåg, eller ens hade någon kontakt med, sina halvsyskon. Kvar på kyrkogården låg Johanna och i alla fall en av hennes barns fäder, i enkla fattiggravar utan gravstenar.

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: Sverige