Den 7 april 1739 hängdes en man i York, för två fall av häststöld. Han hade ursprungligen gripits för något helt annat, han hade på öppen gata skjutit en rik mans stridstupp. Ett vittne reagerade och mannen hotade då att skjuta även honom. Eftersom mannen inte hade så mycket pengar kunde han inte betala det myndigheterna krävde för att låta händelsen bero och mannen blev därför inlåst. Myndigheterna började också göra efterfrågningar bland hans grannar och affärsbekanta för att få veta hur mannen egentligen försörjde sig, och var han kom ifrån, på hans dialekt kunde alla höra att inte var från Yorkshire!

Det blev snart uppenbart att mannen, som kallade sig John Palmer, inte tjänade sina pengar helt lagligt. Han handlade med hästar, och det var inte alla hans hästar som, så att säga, kom med ägarbevis. Myndigheterna anklagade mannen för häststöld, vilket var ett brott som straffades med döden under denna tid. Från slutet av 1600-talet och ett drygt århundrade framåt ökande antalet brott med dödsstraff i straffskalan från drygt 50 till som mest 220 stycken, att t.ex. svartmåla sitt ansikte eller bära mask under ett brott, för att försvåra identifiering, kunde leda till hängning. För stöld av hästar, värda långt över de 12 pence som var gränsen för stöldbrott belagda med dödsstraff, var döden nästintill självklar.

Så vem var han, mannen som greps för att ha skjutit en tupp, och som dömdes till döden för häststöld? John Palmer var, och är, mer känd under sitt riktiga namn. Richard Turpin. Dick Turpin, the highwayman.

Men Dick Turpin var långt ifrån den socialistiske hjälte vi gärna tänker oss, långt från 1700-talets Robin Hood, långt från de fattigas riddare i ett hårt samhälle. De flesta av de historier som ingår i legenden om Dick Turpin idag, och som började återberättas i hans namn ganska snart efter hans död, hör egentligen ihop med andra highwaymen. De har, som legender tenderar att göra, vuxit fram och nya drag har tillkommit med tiden. Ballader och berättelser om olika, mer eller mindre, hjältemodiga skurkar har slagits ihop under varumärket Dick Turpin. Det faktum att allt fler under 1600-talet och framåt kunde läsa, tillsammans med utvecklingen av tryckpressen, gjorde att berättelser, både äkta och påhittade, om folkhjältar spreds snabbt och fick genomslag i de breda folklagren. Folket tyckte om berättelser om män och kvinnor som ställde sig vid sidan om samhället, som bröt mot lagen och rånade de rika, även om de aldrig riktigt kom sig för med att ge till de fattiga. Ganska snabbt glömde man också att tidens highwaymen inte bara gav sig på de rika, eller att tidens kriminella kunde vara ytterst brutala, även mot fattiga. I pamfletter, tidningar, ballader och nedskrivna tal från rättegångar, ibland på bara en sida, spreds berättelserna över landet, och för en liten slant kunde alla ta del av dem, och de blev en del av den allmänna kunskapen. Särskilt balladerna hade stort genomslag.

Den verklige Richard Turpin föddes 1705 i Essex. Fadern var slaktare och det är troligt att även den unge Richard var tänkt för det yrket och kanske var han slaktarlärling under en tid. Han kunde läsa och skriva, något han lärde sig av en viss James Smith. Det är också möjligt att Dick Turpin gifte sig i 20-årsåldern med en Elizabeth Millington. Många uppgifter om hans bakgrund är dock osäkra, de var inte av större intresse för hans samtid.

I början av 1730-talet blev Dick Turpin, då troligen en ung slaktare med egen affär, inblandad i tjuvjakten på hjortar, ett stort problem för staten. Troligen landade en och annan hjort hos Turpin som sålde den vidare, antagligen under ett annat namn än ”tjuvskjuten hjort”. Gänget han samarbetade med kallades för the Essex gang eller the Gregory gang eftersom de verkade i Essex och leddes av tre bröder med efternamnet Gregory.

Turpin öppnade så småningom ett eget värdshus, som troligen också serverade en och annan tjuvskjuten hjort. The Essex gang gick också vidare, kanske för att det blev för riskabelt att ägna sig åt tjuvskytte. De började istället försörja sig på inbrott, och vid ett antal tillfällen var Turpin med. Detta var inga fredliga inbrott, gänget var snabba både med hot om våld och med utförande av våld, de ska bl.a. ha hotat att knuffa en äldre kvinna in i husets eldstad om hon inte berättade var husets pengar fanns. Både tortyr och våldtäkt förekom.

Så småningom fick myndigheterna tag på stora delar av gänget, Turpin var en av de få som inte greps. Han lämnade nu denna typ av inbrott bakom sig och blev istället highwayman. Highwaymen var redan under sin samtid mycket kontroversiella. Den klassiska typen av highwaymen, som till häst rånade resande i vagn på de stora vägarna, uppkom i samband med det engelska inbördeskriget. De förlorande rojalisterna blev i många fall av med ägor, titlar och inkomster och kunde inte återvända hem. I vissa fall var de redan efterlysta som hot mot Cromwell och hans regim. De hade däremot häst och kunde rida, de hade vapen och de kunde uppföra sig och smälta in bland resande av bättre klass på vägarna. De var ideala för uppdraget att, i vissa fall på politiska grunder, men oftast för att tjäna pengar, attackera resande! Här föddes också traditionen att en highwayman skulle vara välklädd och uppföra sig som en gentleman. Här föddes också en dubbelhet i synen på dessa rånare, vägarnas romantiska hjältar och de resandes plåga. Avskydda, men också beundrade av både kvinnor och män, och av både fattiga och rika.

När Charles II återtog tronen förändrades politiken, men hans dekadenta hov snarare förstärkte det romantiska daredevil-draget i allmänhetens syn på highwaymen, och det fanns nu redan en struktur, en mall, för nya highwaymen att följa. De som råkat ut för highwaymen någonstans mitt på en väg, med en mil eller två till närmsta värdshus var dock mindre roade. De kunde, om de haft otur, ha blivit rånade på såväl pengar och värdesaker som kläder, och dessutom ha fått alla sina draghästar skjutna.

Förutom politiken gjorde en teknisk nyhet dessa rån möjliga. Flintlåspistolen. Den nya tekniken gjorde att det var möjligt att ladda pistolen och ha den redo, dold, tills den behövdes. Tidigare skjutvapen var robbery by appointment, men med flintlåspistolen kunde en highwayman alltid ha sitt vapen redo för rån, vilket var oerhört effektivt. Detta trots att många av de nya flintlåspistolerna var gjorda för att ”träffa ett mål i mansstorlek på ungefär en arm och ett svärds avstånd”.

Dick Turpin försörjde sig som highwayman under några år, ibland framgångsrikt och ibland mindre framgångsrikt. Flera av hans kollegor greps, men Turpin klarade sig alltid undan. En häst, dock inte hans mytiska Black Bess, blev början till hans fall. Turpin och hans medhjälpare stal en häst som Turpin tyckte var ovanligt vacker, men hästen var en värdefull galopphäst och ägaren gav inte upp, han rapporterade stölden och hästen hittades utanför ett värdshus. Det hela slutade med en stor scen och Turpin fick fly. Inte långt därefter, i mitten av år 1737, dök John Palmer upp i utkanten av York, där han i slutet av 1738 sköt en tupp och därmed förstörde sina möjligheter att leva vidare i tysthet på en ny ort.

Men hur listade myndigheterna ut att John Palmer var Dick Turpin? Det fanns inga porträtt av Turpin och bara en mycket översiktlig beskrivning av honom, vilken inkluderar vilken typ av peruk han bar och färgen på hans rock. Kopplingen var inte utseendet, utan handstilen. Före rättegången skrev Palmer till sin svåger för att få hjälp. Svågern vägrade dock att lösa ut brevet, eftersom han inte hade korrespondens med någon i York. Under denna tidiga era av postgång var det mottagaren som betalade för posten, inte avsändaren. Brevet gick tillbaka till poststationen, där James Smith, mannen som lärde den unge Richard Turpin att läsa och skriva, verkar ha arbetat. Smith kände igen handstilen i brevet, och tog det med sig till York där han identifierade John Palmer som Dick Turpin.

Turpin hängdes i York enligt tidens metod, short drop. Det innebär att nacken inte bryts utan offret stryps långsamt, och döden tar uppåt en kvart. Turpin ska enligt vissa källor ha underhållit publiken i en dryg halvtimme med tal och berättelser, innan han självmant, med snaran om halsen, hoppade in i legendernas värld.

 

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: EnglandHistoriska namnStora män