Strax innan Richard III förlorade det legendariska slaget vid Bosworth den 22 augusti 1485, tog en ny sjukdom sina första offer i England. Den mystiska svettsjukan (The English Sweate, The English Sweating Sickness, Sudor Anglicus – kärt barn har många namn!) gjorde sitt intåg i England ungefär samtidigt som Henry Tudor och hans armé tog sig över från Frankrike. Det är tänkbart att Henrys soldater tog med sig den nya sjukdomen till England, det finns dock inga rapporter om att platser i Frankrike var drabbade av sjukdomen, eller att Henrys armé led av den. Inte heller går det att se några spår av sjukdomen där armén gick fram genom Wales. Sambandet med Henry Tudors intåg i den engelska historien kan vara helt slumpartat, men faktum kvarstår att svettsjukan bara drabbade England under den tid huset Tudor satt på tronen.

 

Det första utbrottet varade under några månader sensommaren och hösten 1485. Det är oklart exakt när det första fallet uppkom. Det finns rapporter om en sjukdom med samma symptom som svettsjukan i York i juni 1485. Thomas Stanley, Earl av Derby, gift med Henry Tudors mor Margaret Beaufort, men ansluten till Richard III, använde just svettsjukan som orsak för att slippa ansluta med sina styrkor till Richards armé just före slaget vid Bosworth. Även om han inte själv var sjuk var han tydligen medveten om att sjukdomen fanns vid denna tid, och att den var tillräckligt allvarlig för att den skulle vara möjlig att skylla en utebliven anslutning till Rickards trupper på.

 

Några veckor efter Henry Tudors intåg i London bröt sjukdomen ut där, den 19 september, och under någon månad, fram till slutet av oktober, dog tusentals människor i London. Nästa gång sjukdomen dök upp var 1492, då den nådde större delar av England. Ett utbrott 1507 i Chester av en okänd sjukdom kan eventuellt ha varit svettsjukan, 91 personer ska ha dött på bara tre dagar, och bara 4 av dessa ska ha varit kvinnor. År 1508 rapporteras nästa utbrott som med säkerhet är svettsjukan, Sir Thomas Moore skrev att sjukdomen härjade svårt bland de unga männen vid Cambridge och Oxford. I ett tredje utbrott år 1517 nådde sjukdomen även engelska Calais, och många andra städer.

 

Samtida rapporter pratar om att halva befolkningen i vissa städer dog när svettsjukan slog till. När sjukdomen bröt ut 1528 bröts hela hovet i London upp, i rädsla för sjukdomen, och denna gång drabbades också hela landet. Skottland drabbades inte alls, men sjukdomen spred sig över stora delar av Europa, dock inte i Frankrike, med undantag för Calais, där den engelska befolkningen rapporteras ha drabbats, medan den franska befolkningen kom lindrigt undan. När sjukdomen nådde Wien, som var belägrat av turkarna, drabbades bara invånarna i staden, inte de belägrande turkarna.

 

1551 drog svettsjukan en sista gång genom England, det rapporterades att många försökte fly till icke-drabbade områden som Irland och Wales men att sjukdomen följde efter, den tog dock bara de flyende engelsmännen, inte lokalbefolkningen. Efter 1578 finns inga rapporterade fall av någon sjukdom som liknade svettsjukan i England. I övriga Europa, t.ex. i Frankrike, förekom utbrott av liknande sjukdomar under 1600-tal och 1800-tal.

 

Svettsjukan blev snabbt fruktad av engelsmännen, och den särskildes från andra fruktade epidemier som t.ex. pest. Svettsjukan drabbade alla, men verkar ha gått hårdare åt de högre samhällsskikten än de lägre, vilket borde innebära att den inte var beroende av de dåliga sanitära förhållandena i de lägre samhällsskikten för att frodas. Den slog till hårdast i London och andra städer och i de monastiska samfälligheterna, som de stora klostren och universiteten. Hårdast drabbade var överklassens män mellan 15 och 45 år, även om ingen gick säker. Initialt drabbades bara England, inte Wales, Irland och Skottland. Utlänningar som fick sjukdomen verkar ofta ha kommit undan med livet i behåll. Detta var en av orsakerna till att den var så fruktad, sjukdomen såg ut att straffa engelsmännen, och särskilt de övre skikten för något. I en tid där religionen var i gungning, och landet just kommit ur ett långt inbördeskrig, fanns det de som funderade på om det fanns något samband mellan ätten Tudor, Gud, och sjukdomen.

 

Den engelska svettsjukan slog till plötsligt, först med en oroskänsla hos den drabbade, därefter frossa, huvudvärk och allvarlig värk i t.ex. nacken och axlarna. Detta kallades det kalla stadiet och varade i mellan 30 minuter och tre timmar. Därefter började det heta stadiet med svettningar, huvudvärk, delirium, höjd puls och extrem törst, hjärtklappning och andningssvårigheter. Till slut var den sjuke utmattad och kollapsade, eller också fick man en känsla av att man måste sova. Samtida rapporter menade att om man somnade vaknade man inte. Inga märken eller utslag på kroppen finns rapporterade, vilket var en skillnad från t.ex. pesten. De som överlevde sjukdomen var inte immuna mot nya attacker. Sjukdomen hade ett snabbt förlopp, den som var frisk på morgonen kunde vara död på eftermiddagen, Merry at dinner, dead at supper är ett talesätt som ofta återkommer i de samtida nerteckningarna. Vissa dog så snabbt som på ett par timmar, och för de flesta var det över inom 24 timmar. Det fanns inga botemedel, och råden för att överleva varierade, men var sannolikt alla lika hjälpsamma.

 

Än idag vet vi inte vad svettsjukan faktisk var för sjukdom. Det har spekulerats i allt från malaria, och influensa till Hantavirus. Även sjukdomar som sprids med löss eller fästingar, som borrelia, har föreslagits. Sjukdomen dök främst upp under sommaren och hösten när det var varmare och fuktigare, vilket skulle kunna passa in på flera sjukdomar, men flest likheter verkar det finnas med Hantaviruset. Pest och influensa kände befolkningen, till och svettsjukan beskrevs av alla som något nytt och tidigare okänt.

 

Det finns ett antal intressanta frågor kring den engelska svettsjukan. Några av dessa är varför de välbärgade drabbades hårdast, och varför sjukdomen inte spred sig i resten av Europa (med undantag av utbrottet 1528) och varför inte Skottland, Wales och Irland drabbades i samma utsträckning som England, trots de täta kontakter som fanns mellan områdena. Varför sjukdomen försvann så plötsligt är också intressant. På samma sätt som sjukdomen inte kopplades samman med Hantaviruset förrän på 1990-talet, efter ett utbrott av Hanta i USA 1993, så kanske ny teknik och forskning kan svara på dessa frågor en dag.

 

Redan i slutet av 1800-talet spekulerade en forskare i att olika folkslag hade olika motstånd mot sjukdomen, och att det skulle förklara spridningen i England, och utanför, och även varför de övre klasserna drabbades hårdast. Han menade att sjukdomen inte bara drabbade engelsmän utan ”the fair-haired races of northern Europe” dvs de som härstammade från anglosaxarna, medan de som hade keltiskt blod fick sjukdomen milt eller inte alls.

 

Ätten Tudor överlevde svettsjukan med drygt 50 år, innan den gav plats för ätten Stuart. Uttrycket Merry at dinner, dead at supper, lever däremot fortfarande kvar, som en kylig påminnelse om hur snabbt sjukdomen slog till och tog sina utvalda offer.

 

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: EnglandVändpunkter