Potatisen kom till Europa under andra halvan av 1500-talet. Det var spanjorerna som tog med sig potatisen till sitt hemland efter att ha upptäckt den i Peru och Bolivia, där den hade odlats i årtusenden. Exakt vem som tog med sig den första potatisen till Spanien är omtvistat, men ofta ges äran till conquistadoren Gonzales Jiminez de Quesada år 1539. 

 

Efter en trög start i Europa, där man såg med viss misstänksamhet på nymodigheten, blev potatisen så småningom stapelvara i de flesta europeiska länder. Orsaken till misstänksamheten står till viss del att finna i det politiska klimatet i Europa vid den här tiden. Religionsstriderna mellan katoliker och protestanter dominerade politiken, och delade Europa i två delar. En nyhet presenterad av de katolska spanjorerna hade svårt att få fäste i protestantiska länder som Sverige. Det var troligen via trettioåriga kriget som potatisen kom till Sverige. År 1658 ska Olof Rudbeck ha odlat potatis i botaniska trädgården i Uppsala. 

 

Det spanska riket, med sitt inflytande i kejsardömet och Nederländerna, utrustade sina arméer med potatis som föda och spred på så sätt kunskapen om grödan i stora delar av Europa via sina fälttåg. Potatisen var en praktisk vara att ta med sig som proviant på långa sjöresor, och många fartyg utrustades med potatis. Till England kom potatisen först som ett rykte, där resande hörde talas om den nya grödan när de gick i land i olika stora hamnar. Ofta är det Sir Francis Drake som krediteras med att ha tagit den första potatisen till England. Till Irland, av hävd katolskt trots Englands allt mer protestantiska inriktning under 1500-talet, kom potatisen via de spanska fiskare som brukade lägga till i irländska hamnar.

 

När den väl fått fäste i Europa blev potatisen snabbt en viktig växt, den anses vara en av de största orsakerna till den stora befolkningstillväxten i Europa under 1800-talet. Vissa siffror tyder på att en fjärdedel av tillväxten kan tillskrivas just potatisen. Dess storhetstid sammanfaller också med industrialismens tidevarv. Potatis var billigt och enkelt att odla, och kunde även fås att ge god skörd i små trädgårdsland på bakgårdar i städerna, vilket gjorde att den kunde dryga ut industriarbetares lön, och föda stora familjer. Även på landsbygden gav potatisen god näring åt stora familjer, fler barn överlevde och befolkningen ökade.

 

Ytterligare en orsak till potatisens segertåg som föda i Europa är att den introducerades under det som kallas för lilla istiden, en period av kallare klimat i Europa efter medeltidens varmare period. Lilla istiden brukar sägas vara mellan ca år 1500 och 1900. Det kyligare klimatet gjorde att de traditionella grödorna gav sämre skördar än man var van vid. Potatisen gav däremot goda skördar även i det sämre vädret.

 

Vissa länder blev med tiden nästan helt beroende av potatisen, särskilt i de lägre samhällsskikten. Ett av dessa länder var Irland (sedan 1801 en del av Förenade Kungariket Storbritannien och Irland), där en stor del av marken ägdes av rika landägare, ofta med engelskt, protestantiskt, ursprung. Dessa odlade inte potatis utan fokuserade på köttindustri och på grödor som kunde säljas utomlands. Potatisen odlades istället av arbetare, ofta lantarbetare, som arrenderade små områden där de odlade det familjen behövde. Potatisen försörjde hela familjen, och var tillsammans med mjölk från den ofta enda kon, familjens enda mat. En familj med fyra barn kunde äta sju kilo potatis per dag. De kunde inte själva odla säd och höga importtullar på importerad säd gjorde den för dyr att köpa för stora delar av befolkningen. Vissa beräkningar gör gällande att en tredjedel av Irlands befolkning var beroende av potatis för att överleva under första halvan av 1800-talet.

 

Problemet med den europeiska potatisen var att den var genetiskt svag. Den hade utvecklats ur få exemplar från Sydamerika under flera hundra år och var under 1800-talet en riskabel gröda. Flera sjukdomar kunde drabba den, vanligast var torröta. 1844 drabbades de första skördarna på Irland av en ny sjukdom, potatispest, som troligen kommit med båt från Amerika. Potatispest gör att potatisen ruttnar. Potatis som drabbats av pesten går inte alls att äta, även om många säkert försökte. Den blir mjuk och brun och kan mosas med handen. I princip grävde bönderna upp en lerig sörja ur jorden. Pesten ligger kvar i jorden, och angripen blast måste tas bort från platsen om marken ska gå att användas.

 

Pesten spreds över hela Europa, men på Irland ledde de förlorade skördarna till en massvält. 1845 förlorades en tredjedel av skörden på Irland och året efter, 1846, fick tre fjärdedelar av skörden kasseras. Samma höst hittar man de första dödsfallen orsakade av svält i de historiska dokumenten. Den lilla skörden det året gjorde att det till våren knappt fanns någon sättpotatis att få tag i, och detsamma gällde året efter.

 

De förlorade skördarna ledde till en massvält bland de fattiga samhällsskikten på Irland. Mellan år 1844 och 1852 räknar man med att drygt en miljon människor dog av svält. Emigrationen till Amerika hade pågått i relativt stor skala sedan början av 1800-talet men under svältåren ökade antalet emigranter, och nådde under ett år 250 000 personer. Många valde också att ta sig till England för att söka jobb inom industrin. Liverpools befolkning i mitten av 1800-talet bestod av en dryg fjärdedel irländare. Emigration påverkade demografin, det var de unga och starka som lämnade landet, och de gamla och svaga som blev kvar. Det krävdes också pengar för att ha råd att emigrera, så de allra fattigaste blev kvar. På drygt tio år minskade Irlands befolkning, genom svält, sjukdomar och emigration, med drygt 1,5 miljoner personer.

 

Många landägare valde under svältåren att avhysa arrendatorer vars arrende var för lågt. Det berodde på att landägaren var skyldig att betala skatt för varje arrendator vars arrende var under 4 pund per år. För att komma undan detta – även landägarnas inkomster sjönk självklart under svältåren och många försökte rädda sin egen ekonomi – avhystes många arrendatorer och marken hyrdes ut i större arealer för över 4 pund per år. De svältande lantarbetarna kunde inte betala dessa arrenden. Hundratusentals personer drevs bort från sina arrendemarker, och deras hus revs.

 

Redan 1845 sökte lokala irländska politiker få hjälp av regeringen i London. De bad inte om nödhjälp utan i första hand om investeringar i järnväg och annan infrastruktur. Sådana satsningar skulle ge folket jobb och med jobb skulle de få lön och en möjlighet att försörja sig. Landsbygden skulle också moderniseras och Irland skulle följa med i den engelska industriutvecklingen. Man ville också att det skulle vara möjligt att importera mat direkt till Irland, och att det skulle bli förbjudet att använda irländsk gröda för att göra alkohol. Ett förbud mot export av mat föreslogs också. Kraven fick inte gehör. En orsak var att frågan om Irland var känslig i London. Lokala politikers krav blandades lätt samman med kravet på ett eget parlament. I London var regeringen kraftfullt emot home rule för Irland. Mitten av 1800-talet var också omvälvande år för hela Europa. Industrialismen, och dess produkter, rubbade de sekelgamla maktstrukturer som fanns, och i en osäker tid valde många att sitta still i båten. Mellan det huvudsakligen katolska Irland och det huvudsakligen protestantiska England, Skottland och Wales, fanns också en stor misstro.

 

Den engelska regeringen, med drottning Victoria i spetsen, satt inte helt stillatigande inför katastrofen. Under hösten 1845 köpte man in säd från Amerika men den kom inte fram förrän 1846, och då uppstod problem med att mala den på Irland. Kvarnarna var inte gjorda för den sorts säd som köpts in. Den färdiga produkten behövde också kokas flera gånger för att vara ätbar. Premiärminister Peel, som låg bakom inköpen, var för att ta bort importskatten på säd, men hade svårt att få med sig parlamentet. Några av de föreslagna infrastrukturprojekten påbörjades däremot. Peel avgick som premiärminister sommaren 1846. Hans efterträdare, Russell, vägrade förbjuda export av mat från Irland, i enlighet med sitt partis idé om att marknaden kunde lösa detta på egen hand. Tanken att detta var något de katolska irländarna dragit på sig själva, som ett straff från Gud, fanns hos såväl Russell som hos många andra engelsmän. Infrastrukturprojekten kritiserades också för att vara meningslösa, hål grävdes utan annat syfte att ge grävarna lön. De ledde inte till utökad infrastruktur på Irland.

 

I januari 1847 insåg London att man stod inför en total kris. Soppkök öppnades och speciella arbetsanstalter för de svältande inrättades. De irländska fattiglagarna antogs. Kostnaderna lades i huvudsak på irländska landägare som, för att upprätthålla sina egna finanser, avhyste ännu fler arrendatorer. Överlag ansåg regeringen i London att problemet skulle lösas inom Irlands gränser i så stor utsträckning som möjligt.

 

Frågan om Irland delade britterna. Många såg med fasa på det som utspelade sig på Irland under svältåren, och många engagerade sig i privata frivilligorganisationer för att hjälpa de fattiga och svältande. En av de som engagerade sig var drottning Victoria, som både skänkte av egna medel och skrev introduktionsbrev och äkthetsintyg till andra som drev hjälporganisationer, vilket gjorde att dessa hade lättare att få donationer. Hon besökte också Irland 1849, en på det stora hela, lyckad resa. Med tanke på det politiska läget, och den nöd Irland fotfarande befann sig i, samt de mordförsök hon tidigare utsatts för, var det modigt av henne. Hon träffade även katolska dignitärer under resan, vilket gjöt lite olja på vågorna då hennes besök inföll bara någon månad efter stora protestantiska manifestationer mot katoliker på Irland, stärkta som de var av bl.a. Russells öppna tal om att irländarna dragit krisen på sig själva. Victoria har på Irland, trots resan, fått epitet the Famine Queen.

 

Efter krisåren fortsatte potatisen att vara stapelvara för de fattigare av irländarna. Irlands befolkning fortsatte att falla, inte genom svält utan främst genom fortsatt emigration, till Amerika, England och Australien. Befolkningen som under åren före svälten varit uppe i över 8 miljoner, var 1911 nere på 4,4 miljoner, och har sedan dess varit relativt stabil på den nivån. Svältåren lever fortfarande kvar i folkminnet, hos de som stannade och hos de som emigrerade. Allt fler såg i årtiondena efter katastrofen självstyre som enda lösningen på Irlands problem. Många av de som emigrerade spelade en viktig roll för att skapa de organisationer som så småningom ledde till brytningen med Storbritannien. Mycket av pengarna som krävdes kom också från de irländare som emigrerat under svältåren, eller från deras barn och barnbarn. Irland fick aldrig home rule, istället utropades republiken Irland år 1916. Storbritannien tvingades erkänna den 1921. 

 

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: EuropaVändpunkter