Sju personer har avrättats på Tower Green, innanför Towerns murar. Alla avrättningarna skedde under en relativt kort period i engelsk historia, från 1483 till 1601, eller från Richard III till Elizabeth I.

En vanlig person som dömdes till döden hängdes vid någon av avrättningsplatserna för vanliga ofrälse personer i London, som t.ex. Tyburn, eller Smithfields. Den som var adlig hade rätt att bli avrättad genom halshuggning. I London avrättades de flesta adelsmän på en kulle utanför Towern, Tower Hill. Den som hade begått högförräderi dömdes till hanging, drawing and quartering, ett straff som genom regentens godhet kunde omvandlas antingen till halshuggning eller till hängning (ofta med efterföljande styckning av kroppen). För kvinnor var straffet för högförräderi att brännas till döds, eller om regenten så ville, halshuggning.

Avrättningar var publika tillställningar, som ofta drog mycket folk. De sju avrättningar som skedde inne på Tower Green, var också publika, men här kunde publiken kontrolleras och antalet begränsas. Av de sju som avrättades innanför Towerns murar, i denna relativa avskildhet, var fem kvinnor. En av dem fick en särskild ynnest, halshuggning med svärd. Övriga fick hålla till godo med det vanliga vapnet, en yxa.

Lord William Hastings var nära vän till kung Edward IV. När kungen dog tog Hastings Edwards bror Richards (III) parti mot änkedrottningen och hennes släktingar. Hastings hade tidigt visat sin lojalitet mot huset York, och 1470 när greven av Warwick (the Kingmaker) gjorde uppror och Edward tvingades gå i exil för en tid, följde Hastings med Edward, trots att han själv var gift med Warwicks syster. Efter Edwards död var Hastings, liksom många andra ur den äldre nobiliteten, rädd för drottningens inflytande över den nye unge kungen, och därför stöttade han Richard. Det var Hastings som skrev till Richard efter kungens död och bad honom skynda sig till London för att ta kontroll över rådet.  Hastings var även positiv när Richard tog rollen som Lord Protector. Men någonting hände. Exakt vad vet vi inte men under ett rådsmöte i mitten av juni 1483 anklagade Richard Hastings för att konspirera med änkedrottningen. Hastings avrättades, efter en högst summarisk rättegång, på Tower Green. Det fanns ingen tid att bygga en schavott, enligt traditionen användes istället ett vedträ som underlag.

Grevinnan Salisbury, Margaret Pole, var dotter till Edward IV och Richard III bror George, hertig av Clarence, som enligt traditionen dränktes i en tunna med vin, på sin äldre brors order, efter att en gång för mycket ha förrått kungen. Hertigen hade två barn med Isabelle Neville, dotter till greven av Warwick (the Kingmaker). Margarets bror, Edward Plantagenet, avrättades redan 1499, efter att ha deltagit ett uppror mot Henry Tudor. Edward och Margaret som enda kvarvarande arvingar till huset York (undantaget Henry Tudors drottning Elizabeth av York och hennes systrar), var alltid en risk för ätten Tudor. Edward tillbringade större delen av sitt liv inlåst i Towern, innan han slutligen avrättades. Margaret giftes bort med Richard Pole, en vän och släkting till Henry Tudor, och fick fem barn med honom innan han dog. Margaret var omtyckt av Henrys första drottning Katarina av Aragonien och efter några tuffa år fick hon en plats vid hovet. Henry kompenserade henne också för förlusten av arv från sin far och bror, genom att göra henne till grevinna av Salisbury i egen rätt. Hon hanterade sina gods så väl att hon med tiden blev en av de rikaste personerna i England. Margaret stod på sin vän Katarinas sida och var en övertygad katolik, hon var dessutom en trogen vän till Katarinas dotter Mary. Margarets barn gifte sig väl (förutom Reginald som gick långt inom den katolska kyrkan).1536, efter Anne Boleyns död, fick Margaret åter en plats vid hovet, men samma år bestämde sig hennes son Reginald för att helt bryta med kungen. Reginalds motstånd mot kungen, som var öppet och agiterande, ledde till familjens fall. Hans bröder Henry och Geoffrey, och deras mor Margaret, hamnade i Towern och förlorade alla sina gods 1538. Reginald var utomlands och Henry kunde inte komma åt honom. Kungen förlät Geoffrey men avrättade Henry 1539, och två år senare var det Margarets tur. Hon avrättades på Tower Green den 27 maj 1541, efter att ha fått en timmes förvarning. Towerns ordinarie skarprättare var inte på plats, istället föll uppdraget på en orutinerad ung man som behövde betydligt mer än ett hugg med yxan. Enligt ett vittne var det en ”wretched and blundering youth who literally hacked her head and shoulders to pieces in the most pitiful manner”. Margaret Pole var 67 år gammal när hon avrättades.

Anne Boleyn, Henry VIII andra drottning, halshöggs på Tower Green den 19 maj 1536, fyra dagar efter att hon dömts till döden för högförräderi mot kungen. I rådet som dömde henne fanns både hennes tidigare fästman, Henry Percy, och hennes morbror Thomas Howard. Anklagelserna mot drottningen inkluderade äktenskapsbrott, incest och att hon skulle ha konspirerat för att döda kungen. Fem män dömdes i samband med Annes fall, för att ha deltagit i komplotten mot kungen, och för att ha haft sex med drottningen. Fyra av dem dömdes till döden den 12 maj, den femte, Annes bror George, dömdes samma dag som Anne. Alla fem männen avrättades på Tower Hill den 17 maj. Dagen före Annes avrättning förklarade ärkebiskop Cranmer att Henrys och Annes äktenskap var upplöst, och Anne dog därför inte som drottning. Annes avrättning är unik i England så tillvida att hon avrättades med svärd och inte med yxa. Kungen lät skicka efter en fransk bödel, i England fanns ingen bödel som kunde hantera svärd. Anne avrättades stående upprätt på knä, enligt fransk modell. Det krävdes bara ett hugg för bödeln för at skilja huvudet från kroppen.

Ytterligare en av Henry VIII fruar avrättades på Tower Green, Catherine Howard, drottning nummer fem. Till skillnad från sin kusin Anne Boleyn är det möjligt att Catherine faktiskt var skyldig till anklagelserna om äktenskapsbrott. Catherine var bara omkring sjutton år när kungens blick föll på henne. Hon var då en av drottning Anna av Kleves uppvaktande damer. Kungen blev blixtförälskad och gifte sig med Catherine så fort skilsmässan från Anna av Kleve var klar, sommaren 1540. Catherine var Henrys älskade rose without a thorn, och Bara ett drygt år senare anklagades drottning Catherine för att dels ha varit okysk före äktenskapet och för att ha haft en älskare efter giftermålet med kungen. Två män, Francis Dereham och Thomas Culpeper, pekades ut. Drottningen erkände att Dereham hade haft sex med henne före äktenskapet med kungen, men vägrade erkänna att de haft ett samförstånd, ett s.k. pre-contract, att gifta sig. Hade hon erkänt detta hade kungen kunnat annullera äktenskapet på den grunden, ett pre-contract omöjliggjorde äktenskap med någon annan.

Culpeper ska ha varit hennes älskare efter att hon gift sig med kungen, mötena med honom ska ha arrangerats av Jane Boleyn, Lady Rochford. För sin inblandning greps och förhördes även Lady Rochford, änka efter George Boleyn, Anne Boleyns bror som avrättats 1536. Jane hade överlevt den katastrofen och även fått tillbaka sin titel. Den här gången hade hon inte samma tur. Culpeper halshöggs vid Tyburn den 10 december 1541, medan Dereham fick genomlida det fulla straffet för högförräderi, hanging, drawing and quartering samma dag. Catherine Howard blev av med titeln som drottning i november 1541 men kungen annullerade aldrig äktenskapet. Hon placerades under vintern på Syon Abbey, ett före detta kloster. I februari 1541 antog parlamentet en lag som gjorde det olagligt för en drottning att inte meddela kungen sina sexuella erfarenheter. Efter giftermålet hade den drottningen enligt den nya lagen tjugo dagar på sig att berätta för kungen om eventuella tidigare älskare, alla hemligheter därefter räknades som förräderi och kunde straffas med döden. Det blev också förbjudet enligt lag för drottningen att ta en älskare. Enligt den nya lagen var drottningen dubbelt skyldig och hon kunde nu avrättas. Hon fördes till Towern och avrättades på Tower Green den 13 februari 1542, klockan sju på morgonen. Under natten som föregick avrättningen sägs det att Catherine ska ha begärt, och fått, ett block till sitt rum, så att hon kunde öva hur hon skulle lägga huvudet. Bödeln högg huvudet av henne med ett enda hugg. Lady Rochford avrättades direkt efter Catherine.

När Edward VI, som till Henry VIII, dog i juli 1553 var Lady Jane Grey en av fyra potentiella tronpretendenter. Lady Jane var Edwards eget val till efterträdare. Under sina sista dagar i livet ändrade han sin fars testamente där Edwards äldre systrar Mary och Elizabeth var Edwards efterträdare. Ytterligare en pretendent var den skotska drottningen Mary Stuart. Lady Jane var dotter till hertigparet av Suffolk, hennes mor var Frances Brandon, dotter till Henry VIII syster Mary. Lady Jane var därmed kusin till Henrys barn Edward, Mary och Elizabeth. Arvssituationen var inte helt självklar. Båda Edward VI systrar var förklarade som oäkta, Mary var katolik, och Elizabeth protestant. Edward själv var protestant, liksom Lady Jane Grey. Mary Stuart, sondotter till Henry VIII äldsta syster Margaret, var katolik. När Edward dog utropades Lady Jane, motvilligt, till drottning. Hon var nygift, motvilligt, med Guildford Dudley, bror till Elizabeth I favorit Robert Dudley, senare greve av Leicester. Samtidigt samlade Mary sina anhängare. När hon red mot London vek sig Lady Janes supportrar och kvar i Towern blev Lady Jane själv. Hon var drottning i nio dagar. Mary var motvillig till att avrätta Jane som hon såg som utnyttjad av onda krafter, i form av sin far och svärfar, och hennes mål var att så småningom släppa Jane, som visserligen var en övertygad protestant men också beläst och högt utbildad och brevväxlade med reformatorn Heinrich Bullinger. Politik kom dock emellan och när Janes far åter gjorde uppror, samtidigt som Marys blivande make såg Jane som ett hot mot tronen kunde Mary inte längre skjuta upp avrättningen av Lady Jane. Mary gjorde vad hon kunde för att omvända Lady Jane till katolicismen innan avrättningen, men Lady Jane vägrade, och hon avrättades på Tower Green 12 februari 1554.

Den sista avrättningen på Tower Green skedde den 21 februari 1601. Greven av Essex, Robert Devereux var Elizabeth I sista favorit. Han var styvson till greven av Leicester, Robert Dudley, och son till dennes andra hustru Lettice Knollys (dotter till Elizabeths kusin Catherine Carey). Robert Dudley och Lettice gifte sig i hemlighet, vilket gjorde Elizabeth rasande. Paret skickades bort från hovet. Så småningom tog hon dock Robert till nåder igen, liksom dennes styvson. Elizabeth förlät dock aldrig Lettice. Essex var Elizabeth favorit under hennes senare år som drottning, särskilt efter Leicesters död 1588. Essex var hetlevrad och stolt. 1590 gifte han sig med Frances Walsingham, enda barnet till Elizabeths minister Sir Francis Walsingham, känd som Elizabeths Spy-Master. Robert Devereux utsågs 1599 till Lord Lietunant of Ireland, en titel han tiggde sig till, och som sådan misslyckades han totalt. Hans uppdrag var att avsluta nioårskriget på Irland, vilket då hade pågått i fyra år. Han ingick istället en pakt med en av Irlands starka män. Elizabeth var inte nöjd. Hon förbjöd honom att komma till hovet, men Robert återvände ändå till London, till och med in i Elizabeths sängkammare, innan hon var klädd! Han sattes i husarrest men slapp värre straff.  I augusti 1599 släpptes han, men stolthet, och pengar, drev honom mot uppror. Han förklarades som förrädare i februari år 1600, och ett år senare avrättades han Tower Green.

Lord Hastings är begravd i Windsor, de övriga i St Peter ad Vincula, kyrkan som ligger innanför Towerns murar. Här finns även en rad andra kända personer begravda, de flesta har det gemensamt att de avrättats. Här ligger t.ex. även Sir Thomas More, Thomas Cromwell, John Fisher, George Boleyn, Guildford Dudley, Charles II son James, hertig av Monmouth, Edward Seymour – bror till Jane Seymour, Henry VIII tredje drottning och mor till Edward VI, och många fler som valde fel väg i den engelska historien. 1800-tals-historikern Thomas Babington Macauley´s beskriver det så här:

”In truth there is no sadder spot on the earth than that little cemetery. Death is there associated, not, as in Westminster Abbey and Saint Paul’s, with genius and virtue, with public veneration and with imperishable renown; not, as in our humblest churches and churchyards, with everything that is most endearing in social and domestic charities; but with whatever is darkest in human nature and in human destiny, with the savage triumph of implacable enemies, with the inconstancy, the ingratitude, the cowardice of friends, with all the miseries of fallen greatness and of blighted fame. Thither have been carried, through successive ages, by the rude hands of gaolers, without one mourner following, the bleeding relics of men who had been the captains of armies, the leaders of parties, the oracles of senates, and the ornaments of courts.”

 

Facebooktwitterlinkedin