Den 25 maj 1960 samlades ett litet antal personer för en begravning. Närvarande var representanter för begravningsplatsen, Sidney Sussex College i Cambridge och representanter för den avlidne. Begravningen var hemlig, och offentliggjordes inte förrän efter nästan två år. Den exakta begravningsplatsen är okänd.

Personen som begravdes den där dagen var Oliver Cromwell. Eller i alla fall en del av honom, närmare bestämt hans huvud. Det är i alla fall ganska troligt att det var hans huvud, en undersökning av det hade gjorts ett par årtionden tidigare och kommit fram till att det nog mycket väl kunde vara just Cromwells huvud.

Oliver Cromwells huvud började sin resa den 25 april 1599, när Elizabeth I satt på Englands tron. Olivers familj härstammade från en syster till Henry VIII minister med samma efternamn, Thomas Cromwell. Han avrättades efter en strålande karriär som tog honom från botten av samhället hela vägen upp till toppen, innan han förlorade sitt inflytande och avrättades för förräderi. Hans yngre släkting, Oliver, hade en liknande karriär, från botten till toppen av samhället.

Oliver Cromwell gjorde inte mycket väsen av sig under sina första fyrtio år. Han studerade n kort tid vid Sidney Sussex College, men utan att få med sig någon examen därifrån. Sidney Sussex var ett relativt nybildat college, med ett starkt puritanskt inflytande. Hans far dog 1617, och Oliver, enda sonen återvände hem till sin mor och sina sju syskon.1620 gifte han sig med en passande kvinna, av samma samhällsklass som han själv och med kontakter inom det puritanska nätverk av familjer som växte fram under det tidiga 1600-talet.

Möjligen hade Oliver en psykisk kris i trettioårsåldern, och kom ur denna som en mer radikaliserad puritan än tidigare. Det är under dessa år han också för första gången blir invald i parlamentet (1628-29). Han gjorde inget större intryck och verkar bara ha hållit ett tal, som mottogs dåligt av övriga parlamentariker. Men politiska omständigheter spelade Oliver Cromwell i händerna. 1629 avslutade kungen, Charles I, parlamentet och vägrade därefter att kalla ett nytt på elva långa år. Situationen var komplicerad, men Charles I ansåg inte att han behövde ett parlament som försökte tala om för honom hur han skulle styra landet. Han hade inte sin fars, James I, smidighet, men inte heller hans hänsynslöshet. Han var osäker på sig själv och var samtidigt mycket stolt.

När ett parlament åter kallades 1640 var Cromwell en av delegaterna, och nu verkar han betydligt mer religiös i sina åsikter. Parlamentet och kungen fortsatte att vara oense, och det hela slutade i väpnad konflikt 1642. Cromwell klev nu fram som militär ledare, trots att han inte hade någon militär erfarenhet sedan tidigare. Men inbördeskriget gjorde att många lärde sig fort och Cromwell fick chans efter chans att bevisa sin taktiska skicklighet i krigets många mindre slag och skärmytslingar. När the New Model Army skapades 1645 var Cromwell plötsligt andre-man i ledarstaben, och det därefter fortsatte uppåt för Oliver. Efter att kungen avrättats 1649 blev Cromwell en av rådsledamöterna i det nybildade engelska samväldet. Därefter följde en invasion av Irland under Cromwells ledning, kampanjen var framgångsrik för Cromwell och samväldet men lämnade djupa sår, som fortfarande finns kvar.

År 1653 övergick samväldet till att styras, inte av ett parlament, utan av en protektor. Denne protektor var Oliver Cromwell. Han innehade posten i dryga fem år, under vilka han styrde riket mer och mer som en kung. Han må ha förstört de gamla kungliga regalierna, men hans titel och tilltal var hans höghet. När Cromwell plötsligt dog, den 3 september 1658, troligen av malaria och någon form av njur- eller urininfektion med blodförgiftning som följd, fick han en statsbegravning. Han lades till vila i Westminster Abbey, enligt ett ceremoniel som liknade det som använts när James I begravdes ett drygt kvarts sekel tidigare.

Där borde historien om Oliver Cromwell ha tagit slut, men det gör den inte. År 1660 fick England åter en kung, Charles I son Charles II, som levt en stor del av sitt liv i exil i Frankrike bjöds in att ta tronen, när Cromwells son, Richard visade sig för svag för att kunna hålla ihop landet efter faderns död. Charles accepterade givetvis inbjudan, som också följdes av en försäkran att låta det som varit vara ifred och inte aktivt söka hämnd.

I det stora hela höll Charles sitt löfte, även om de många av de puritaner som varit ledande under inbördeskriget och Cromwells styre tenderade att dö, i olyckor i exil eller på schavotterna i England. Ett antal spårares till kolonierna i Amerika, där de gömde sig i åratal i hemliga hus, en del försvann för alltid.

Kungen, som snabbt fick smeknamnet the merry monarch, för sitt sorglösa sätt att se på livet, och för sitt lyxiga och väldigt icke-puritanska leverne, unnade sig dock en riktig offentlig hämnd. Oliver Cromwells kropp grävdes upp, efter ett parlamentsbeslut. En stenhuggare fick 15 shilling för att bryta upp tre gravar i Westminster Abbey, Cromwells och två av hans närmaste mäns, Henry Ireton (svärson till Cromwell) och John Bradshaw.

Kropparna togs till Tyburn i sina kistor och på årsdagen av avrättningen av Charles I, den 30 januari, öppnades kistorna och de tre kropparna hängdes upp i galgar, där de blev kvar från morgonen till sena eftermiddagen. Ireton, som dött redan 1651 bör ha varit i sämst skick av de tre, även om både han och Cromwell hade balsamerats innan de begravdes. På kvällen togs kropparna ner och huvudena höggs av. Det ska ha tagit åtta hugg för att få loss Cromwells huvud. Kropparna kastades på en kommunal skräphög, ett tydligt tecken på förakt från det nya styrets sida. Huvudena sattes på flera meter höga pålar som slogs ner framför Westminster Hall.

Cromwells huvud satt kvar framför Westminster Hall i otroliga tjugofem år, lika länge som Charles II satt kvar på tronen. Exakt när det togs ner är oklart, men under en restaurering av taket 1681, togs huvudet ner, och sattes sedan upp igen när taket var färdiglagat. Det hade blivit en del av Londons skyline. I en storm i slutet av 1680-talet gick pålen som huvudet satt på av och huvudet ramlade ner på marken. En person ska ha tagit upp det, och gömt det, medan andra letade efter det länge efteråt, för att förhoppningsvis kunna få en belöning om de återlämnade det till kronan, som faktiskt efterlyste det.

I början av 1700-talet befann sig huvudet hos en handlare av kuriositeter, Claudius De Puy, som då och då visade upp det i sitt privata museum. Hans museum var en av de stora attraktionerna i London under en tid, dock inte bara på grund av huvudet. Efter De Puys död kom Cromwells huvud i nya händer. Samuel Russell, festande skådespelare i ständig jakt på pengar, och eventuellt släkt med Cromwell, hade det i sin ägo under ett antal år. Han fick erbjudande att sälja det men ansåg sig inte kunna ge upp huvudet, även om andra menade att han hanterade det så illa och kastade omkring med det så mycket att det fick skador, och tappade sin karaktär, möjligen betyder det att den läderartade hud som troligen fanns på huvudet lossnade, eller att bitar av skelettet gick av.

Så småningom sålde Russell huvudet till en juvelerare, som i sin tur sålde det till tre bröder med efternamnet Hughes. De tänkte ha det i en utställning med Cromwell-relaterade föremål, men ett rykte spreds att huvudet var en förfalskning och utställningen blev en flopp. En dotter till en av bröderna ärvde huvudet och visade upp det privat innan hon i sin tur sålde det till Josiah Henry Wilkinson år 1815. Han visade också upp huvudet privat för sina gäster. Huvudet stannade i familjen Wilkinson under hela sin fortsatta existens, fram till ett arvskifte år 1957 där arvtagaren ansåg huvudet vara lite för groteskt att ha hemma. Till skillnad från sina förfäder ville han inte visa upp det utan ansåg att det borde begravas. Tiderna hade förändrats, och med den synen på mänskliga kvarlevor. Han kontaktade istället Sidney Sussex College, och tillsammans såg de till att huvudet fick en andra begravning! För att undvika att huvudet grävdes upp av andra, mindre nogräknade personer, eller användes av studenterna, beslöt man att begrava det i hemlighet och att hålla den exakta platsen hemlig.

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: EnglandStora mänVändpunkter