Människor har alltid blivit sjuka och fram till upptäckten av bakterier och virus och hur de sprids, och botemedel som penicillin, var sjukdom helt enkelt något man fick leva, eller dö, med. Förkylningar, influensa och olika febersjukdomar kunde alla vara dödliga för den som hade otur och det var i princip omöjligt att undkomma sjukdomar, särskilt som vattnet ofta var orent och många bodde trångt och utan ventilation. Med jämna mellanrum drabbades Europa också av epidemier av olika slag, epidemier som dödade fler än vanligt. Dessa epidemier påverkade ibland demografin och samhället så mycket att det går att se historiskt. När många människor dör på kort tid påverkar det både det sociala och det religiösa nätverken i samhället. Från digerdödens flagellanter, som klagande misshandlade sig själva för att söka Guds förlåtelse, till spanska sjukans väckelser, och ateism, från pestens bondeuppror till kolerautbrottens arbetarrörelser har stora utbrott av sjukdom tvingat samhällsutvecklingen framåt.

Det skrämmande med de stora epidemierna var också att ingen var trygg. Pesten tog både hög och låg. I England dog t.ex. minst två av kung Edward III barn i pest, Joan var på väg till sitt bröllop när hon dog och hennes lillebror Thomas var bara ett år gammal när han avled i sjukdomen samma år. En del epidemier skapade vakanser i de högre leden och ledde till att titlar försvann, eller gick i bakarv. Ingen var säker, inte ens Guds tjänare. Munkar och präster förväntades se efter de sjuka och dog i hög utsträckning i sin tjänst.

 

Digerdöden

Pest har funnits länge, och har drabbat världen i många omgångar, och i många former. Böldpest, lungpest och blodpest har alla med jämna mellanrum skrämt människor halvt till vanvett. Pest var länge också ett samlingsord för olika sjukdomar och epidemier, som en synonym till farsot. Mest känd av pestvågorna är den epidemi av böldpest som drog över Europa i mitten av 1300-talet. Den fick namnet Digerdöden i Sverige och Black Death i England. Andra vanliga namn, på alla språk, på samma epidemi var Stora döden, vilket väl beskriver hur epidemin sågs i Europa.

Digerdöden var inte första vågen av pest i Europa, även om det var det största utbrottet vi känner till. Någonstans mellan 75 och 200 miljoner människor beräknas ha dött under epidemin och den enorma förlusten av människoliv förändrade Europas maktstrukturer. Digerdöden var på lång sikt positiv för de som överlevde. När ett stort antal människor som brukade jorden dog, tvingades feodalherrarna antingen höja ersättningen eller lägga jord i träda. Båda varianterna valdes och ledde till hårda lagar för att hålla nere lönerna, samtidigt som uppror mot överheten inte var ovanliga. Det blev helt enkelt en stor brist på arbetare när mellan en tredjedel och hälften av befolkningen i dog på kort tid. I slutändan fick dock många jordbruksarbetare bättre villkor efter Digerdöden. Skillnaden i villkor för Västeuropas bönder är enklast att se om man kontrasterar dem mot de östra delarna av Europa, som inte drabbades lika hårt av pesten. Där blev bönderna alltmer livegna samtidigt som bönderna i väst krävde fler rättigheter och större frihet.

De övergivna jordarna gjorde det också möjligt att ha större hjordar av betande djur och andelen kött i dieten ökade. I vissa delar av Europa skapades ödeland som inte återbefolkades förrän i modern tid. Under tiden före mitten av 1300-talet hade befolkningen i många områden ökat stort, men första halvan av 1300-talet var ovanligt kall och många skördar slog fel. Den stora befolkningen var därför försvagad och en teori är att det gjorde det möjligt för en pestepidemi att få så enorma konsekvenser som den Stora döden hade vid mitten av 1300-talet.  Den intensiva handeln mellan olika länder och de trånga ohälsosamma städerna var också en perfekt miljö för spridning av sjukdomar.

Samtidigt ledde det plötsliga utbrottet av pest till både religiösa väckelser och förföljelser. Som vanligt i kristider var det judarna som fick bära skulden för epidemin, men även leprasjuka och människor med t.ex. psoriasis, tiggare, tiggarmunkar och ”utlänningar” i allmänhet ansågs skyldiga och dödades i stor skala för att undvika Guds straff. Samtidigt var ett antal extremistiska sekter på framväxt, många av dem med självspäkande inslag, som flagellanterna, vilka så småningom förbjöds av kyrkan.

Pesten återkom i vågor under de kommande århundradena, drygt tjugo gånger fram till mitten av 1700-talet. Ingen av tillfällena var dock lika stort som utbrottet i mitten av 1300-talet.

 

Svettsjukan

Tudorengland drabbades av en ny sjukdom, svettsjukan, som ingen hade stött på tidigare. Den dök upp första gången i samband med att Henry Tudor tog över makten i England år 1485 och återkom i våldsamma vågor under en stor del av 1500-talet, innan den försvann för att inte synas till igen. Exakt vad svettsjukan var är oklart, men den blev snabbt fruktad, särskilt som den i princip bara drabbade England. Den slog till snabbt, den som var pigg på morgonen kunde vara död samma kväll. Liksom pesten drabbade den både hög och låg i samhället, och det fanns inget botemedel. Den var dessutom mycket smittsam och det hände att hela familjer dog.

Svettsjukan ledde till en social oro. Det faktum att sjukdomen kom samtidigt som den nya ätten Tudor tog över makten kunde ses som, och sågs av vissa som, ett tecken från Gud. Sjukdomens sätt att drabba vissa hårt men helt förbigå andra sågs också som styrt av Guds hand. Ätten Tudor var också mycket rädd för sjukdomar, de visste hur svag deras position var och att det inte fanns många ersättare att ta till. Henry VII var ytterst rädd om sin arvinge, Arthur, men kunde ändå inte hindra att han dog av vad som kan ha varit svettsjukan (även om det inte är säkert). Henry VIII var den förste att lämna alla områden där sjukdom härjade och särskilt om det var risk för svettsjuka. Hans brist på arvingar gjorde honom extra sårbar, för en sjukdom som log till så fort och som med jämna mellanrum härjade vid hovet. Hans älskade Anne Boleyn drabbades eventuellt av svettsjukan innan giftermålet med kungen, men överlevde, hennes systers make däremot dog av sjukdomen. Det gjorde också hertigens av Suffolk (Charles Brandon, tidigare gift med Henry VIII syster Mary) två tonåriga söner, Charles och Henry som båda dog den 14 juli 1551.

Svettsjukans mystiska bakgrund och snabba uppdykande skrämde ett England som just genomlevt Rosornas krig, och var på väg in i reformationen. Som alltid sågs sjukdomen som skickad av Gud, och den sociala oron runt reformationen och dess förändring av samhället, där kloster och helgedomar som folket tidigare använt sig av i kristider plötsligt försvann, ökade oron. Detta i kombination med en nedgång i jordbruket, och landägarnas nya vana att hägna in land som tidigare varit allmänningar, ledde till ökad fattigdom för många. Ur denna oro föddes flera uppror, som visserligen alla slogs ner, men som skapade en oro som kom att hålla i sig under lång tid.

 

Kolera

Kolera hade funnits som sjukdom länge innan den nådde Europa i början av 1800-talet. Liksom pesten spreds koleran längs handelsvägarna. Kolera orsakas av en bakterie och sprids via infekterat vatten, även om detta inte var känt när sjukdomen först slog till i Europa. Indien var ursprunget för den stora pandemi som gjorde sjukdomen känd och fruktad i väst, och det är troligt att britternas stora kontaktyta med Indien under den här tiden, både i form av handel och truppförflyttningar, hjälpte till att sprida koleran över världen. De snabbt framväxande städerna som följde i industrialismens spår, gjorde det enkelt för koleran att slå till hårt. Det fanns inga avlopp och rent vatten var ovanligt. En enda smittad vattenkälla räckte för att sprida sjukdomen till en stor mängd människor. I London påverkades de flesta vattenintagen av Themsens tidvatten, vilket gjorde att det avloppsvatten som tömdes ut i Themsen bars bort av tidvattnet på morgonen men var tillbaka på kvällen! Filtrering av vattnet förekom, men räckte inte på långa vägar till. De trånga städerna var inte bara överbefolkade, det fanns inga bra sätt att rensa avträden och slask. Istället svämmade källarnas avloppsbrunnar över och förgiftade brunnarna och de vattenpumpar som fanns i staden. Likaså var städernas kyrkogårdar ofta överfyllda och ruttnande lik dumpades också i vattendragen, när de grunda gravarna behövdes för nya döda.

Fem vågor av kolera, fem pandemier, drabbade Europa under 1800-talet. Tiotals miljoner människor dog under dessa epidemier. I mitten av 1800-talet förstod engelsmannen John Snow att sjukdomen spreds via vattnet, en revolutionerande idé på sin tid, som ledde till en enorm utbyggnad av avloppsledningarna i städerna, för att kunna föra bort avloppsvattnet utan att det kom i kontakt med färskvattnet. Med förståelsen för hur kolera, och andra sjukdomar, spreds kom kraven på hygien och framför allt på rent vatten, ett tema som även den framväxande arbetarrörelsen tog upp. Industrialismen var också en omstörtande tid i Europa, med nya rörelser på både den politiska och den religiösa scenen. Hygien blev en fråga för såväl socialistiska som konservativa politiker, och för olika nya kyrkorörelser, och för t.ex. den framväxande nykterhetsrörelsen. Om vattnet var rent behövdes ingen alkohol…

 

Spanska sjukan

I november 1918 avslutades äntligen det fyra år långa kriget som gått till historien som första världskriget. Sexton miljoner människor hade dött i kriget, inberäknat både soldater och civila, men ytterligare mellan femtio och hundra miljoner människor skulle dö världen över i den influensa-epidemi som följde på kriget. Epidemin, en variant av den vanliga influensan, kallas vanligen för spanska sjukan. Namnet uppkom eftersom inget land under kriget ville erkänna att de drabbats, och media censurerades för att inte sänka stridsmoralen. Spanien stod utanför kriget och det var därför fritt fram där att skriva om den nya sjukdomen. Det ledde till att Spanien, felaktigt, ansågs var extra hårt drabbat.

Många sjukdomar drabbar främst svaga delar av samhället, fattiga, barn och gamla, men den spanska sjukan drabbade i hög grad unga vuxna män, just den grupp som också i hög utsträckning dött i kriget. För de som just överlevt de fruktansvärda fasor som kriget fört med sig kom influensan som ytterligare bevis på att Gud övergivit människan.  För en del innebar det en övergiven gudstro, medan det för andra innebar en ny väckelse. Kriget och influensan samarbetade också för att tvinga fram rättigheter för arbetare och kvinnor i Europa. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många unga kvar för att fortsätta exkludera kvinnor vid universitet och på arbetsmarknaden, och de låga lönerna kunde inte behållas för arbetare och tjänstefolk när efterfrågan översteg tillgången. Mellankrigstiden såg både många rösträttsreformer och många förbättringar för arbetare. Bostäderna förbättrades, och det moderna Europa växte fram. De många döda tvingade även den här gången in Europa i en ny tid.

Facebooktwitterlinkedin