Han kallas alltid för pojken (boy, lad, laddie) trots att Charles Edward Louis John Casimir Sylvester Severino Maria Stuart var 26 år gammal när han landsteg i Skottland 1745. Som sonson till den avsatte kung James II, var prins Charles Edward Stuart, Bonnie Prince Charlie, hoppet för den del av Skottland som motsatte sig den nya hannoveranska ätten på Englands och Skottlands tron, eller för den delen de som motsatte sig unionen mellan England och Skottland som drottning Anne drivit igenom 1707.

Drottning Anne, Bonnie Prince Charlies faster, hade inga egna, överlevande, barn och vid hennes död gick tronen till den hannoveranska ätten och George I, vars främsta kvalifikation för ämbetet bestod i att han var protestant. Den avsatte James II och hans arvingar var katoliker, och därmed för alltid diskvalificerade från den engelska tronen. Men i Skottland, ätten Stuarts ursprungshem var man inte lika kategoriskt emot en katolsk kung. En egen kung igen, som residerade i Skottland och inte i London, övervägde till stor del religionens roll. För Skottands del hade de inte sett någon regerande kung sedan Charles I besökte landet för sin skotska kröning 1633.

Den unge prinsen var inte nödbedd. Han var uppväxt i Italien, under påvens beskydd och med den fasta övertygelsen att de skotska och engelska kronorna var hans, om han bara kunde ta dem. Han var bara 14 år gammal när han såg krig på nära håll för första gången, i form av belägringen av Gaeta. Tio år senare 1744, hade han och hans far säkrat franskt stöd för en landsättning av prinsen med franska trupper i England. Prinsen hade utsetts till regent av sin far för att kunna agera som kung på plats i England. Som så många gånger tidigare i historien satte dock en storm stopp för planerna, och gav britterna en chans att omgruppera sig och stoppa invasionen!

I mitten av 1745 landsteg Bonnie Prince Charlie i Skottland, av hans franska flotta fanns dock bara hans två egna fartyg kvar, och för armén fick han därför lita på att hans tilltänkta skotska undersåtar skulle ställa upp. Vilket de gjorde, både katoliker och protestanter. Fortfarande finns folksånger som kallar skottarna till strid för den rätta kungen, för vem har större rätt till tronen än Charlie (Who shall be King, but Charlie – skriven av Lady Nairne runt sekelskiftet 1800)? Både högländernas klaner och lågländernas befolkning uppmanades i sångform att resa sig mot den hannoveranska kungen i London och slåss för sitt land och för prinsen de aldrig sett tidigare. Den engelske kungens trupper bar en svart rosett, en kokard – en knapp med ett veckat band runt om, liknande de prisrosetter man har vid t.ex. hästtävlingar idag, som igenkänningstecken. Charles Edward Stuarts anhängare bar den franska motsvarigheten i vitt, med en populär skotsk sångs ord följde de the boy with the white cockade (tonsatt poem av den skotska romantiske poeten Robert Burns). I princip kunde alla de unga männen vinna flickornas hjärtan genom att sätta den vita rosetten på sin dräkt och därmed visa sitt stöd för pretendenten.

Många av de skotska klanerna ställde upp för den unge prinsen och med sina nyvunna trupper marscherade han mot Edinburgh där ståthållaren gav upp staden utan strid. I Skottland fanns en stående armé, ledd av Sir John Cope, och mot denna ställde nu Bonnie Prince Charlie upp sina trupper. Stackars Sir John hade inte en chans. Han förlorade inte bara striden stort, han är också ihågkommen och för evigt förnedrad i, den inte helt sanningsenliga, sången Johnny Cope – skriven av Adam Skirving, till en välkänd skotsk melodi, under andra halvan av 1800-talet!

Hela resten av 1745 tillhörde prins Charlie, Carlisle föll och jakobiterna tog sig en bra bit in i England innan de valde att vända norrut igen och tillbaka in i Skottland. En av orsakerna till att man valde att återvända till tryggheten norr om gränsen var bristen på engelskt stöd för upproret, och att utlovade franska tillskott till armén uteblev.

I april 1746 hade prinsen använt upp all sin tur. Vid Culloden ställdes han mot George II yngre son, hertigen av Cumberland, och slaget utplånade inte bara prins Charlies armé, det gav också hertigen det mindre smickrande tillnamnet slaktaren Cumberland. Prinsen själv lyckades fly från slagfältet och tog sig till ön Skye, enligt traditionen utklädd till piga, i en liten båt med hjälp av en lokal kvinna, Flora. Långt senare skrevs den populära sången the Skye Boat song, där prinsens flykt beskrivs i termer av både Jesus och Moses! Texten skrevs under andra halvan av 1800-talet av Sir Harold Boulton, melodin var traditionell.

Skye var Charlies sista utpost och dit kom han efter att under en tid ha gömt sig på de skotska hedarna, undan hertigen av Cumberland och hans trupper. Prinsens tilltänkta undersåtar var lojala mot sin allt mer desperata prins, och trots en stor belöning var det ingen som förrådde honom, tvärtom var det många som hjälpte honom. Men hans väpnade kamp var över. I september 1746 var han tillbaka i Frankrike. I Skottland levde hoppet länge kvar om att han skulle återkomma, och syns i både the Skye Boat song och i en annan sång, Will he nae come back again (skriven av Lady Nairne runt sekelskiftet 1800).

Men återvände till Skottland gjorde han aldrig. Resten av sitt liv tillbringade han med att försöka hantera sitt misslyckade uppror, och drömma om ett nytt försök. Han levde med flera älskarinnor, men hans enda försök som äkta make slutade i ett upplöst äktenskap, och hans enda barn var oäkta. Någon arvinge till sin alltmer imaginära krona fick han aldrig. Han försökte till och med öka på sina möjligheter som arvinge genom att byta religion och bli protestant, men hans stöd i England var för litet, man föredrog sina tyskättade kungar, med alla deras fel och brister, och Charlie återvände till den tro som gjort att hans farfar förlorade tronen 1688.

I Skottland levde minnet av revolutionen kvar. Upproret ledde till många tårar i Skottland, många av de unga männen med vita rosetter aldrig kom hem till sina fästmör och familjer. Flera sånger påminner om smärtan hos de som inte fick sina män tillbaka efter Culloden, en av dem är The Bonnie Banks of Loch Lomond, där inga tolkningar av textens tragiska refräng (”O ye’ll tak’ the high road, and I’ll tak’ the low road, And I’ll be in Scotland a’fore ye, But me and my true love will never meet again, On the bonnie, bonnie banks o’ Loch Lomond.”) är positiva. Text och musik är traditionella men gavs ut första gången 1841.

Efter Culloden tog hertigen av Cumberland tillbaka makten i Skottland åt sin far, George II. Rebeller från de högre samhällsskikten avrättades i allmänhet, flera av dem i London. Av de lägre skiktens rebeller deporterades många till kolonierna, en del avrättades men många släpptes också, eller utväxlades mot fångar på andra sidan.

Regimen i London tog också nya tag för att försöka integrera Skottland och England, genom att tvinga skotska präster (tillhörande den skotska kyrkan) att svära trohetsed mot kungen och genom att ta ifrån de skotska lorderna rätten att döma i juridiska tvister på sin mark. De adelsmän som deltagit i upproret blev till stor del av med sina ägor och titlar, men pengarna som detta inbringade till staten användes till stor del för att utveckla t.ex. det skotska jordbruket. Mest omtalat av konsekvenserna efter Bonnie Prince Charlies uppror var förbudet att använda den klassiska skotska rutiga dräkten. Undantaget var de skotska regementena i den brittiska armén. Lagen drogs tillbaka 1782, några år innan Bonnie Prince Charlie, dog (1788) i Rom. Med honom dog den jakobitiska drömmen, även om det nominellt fortfarande finns en arvinge.

Det skulle dröja fram till 1822 innan en regerande brittisk kung åter besökte Skottland. Den som fick äran var George IV, i princip inbjuden av Sir Walter Scott som bildat ett keltiskt sällskap i sann romantisk tidsanda. Kungen bar kilt under besöket, vilket slutligen gjorde kilten till skotsk nationaldräkt. I samma tidsanda skrevs många av upprorssångerna, och Bonnie Prince Charlie och hans uppror gled långsamt över från blodigt allvar till romantisk myt.

Facebooktwitterlinkedin