En natt år 1485 hade Johanna av Portugal en vision.

På morgonen meddelade hon sin bror, kungen av Portugal, att hon drömt att den man som han ville att hon skulle gifta med var död, och att ett giftermål med honom därför inte längre var möjligt. Hennes bror, Johan den fullkomlige, och den engelska delegationen var inte imponerad av prinsessans uttalande, den engelske kungen var självklart vid liv, han var ung och stark, och skulle bli en utmärkt make.

Johanna var den portugisiske kungen, Alfonso I, andra barn.  Eftersom hennes äldre bror dött ung, och innan Joanna föddes, var Johanna vid sin födelse kungens enda arvinge. En yngre bror föddes några år senare, och knuffade ner henne till plats två i tronföljden, men Johanna behöll titeln prinsessa i folkets ögon. I Portugal, liksom i de spanska kungadömena, var det bara tronföljaren som fick titeln prins eller prinsessa (ofta med ett särskilt prins- eller hertigdöme) övriga kungliga barn var infante, senare även i den feminina formen infanta. Tidigt visade Johanna en vilja att gå i kloster, men det gick inte för sig eftersom hon fortfarande var nummer två i tronföljden och hennes far inte ville riskera något om även hennes lillebror dog. Barnadödligheten var hög och en reserv behövdes så länge det inte fanns fler syskon, eller hennes bror inte fått egna arvingar. En kvinna som avgett klosterlöften kunde inte regera ett land. En kvinna som avgett löftena kunde heller inte användas för att genom äktenskap forma allianser med andra kungadömen.

Eftersom Johanna var några år äldre än sin lillebror fick hon agera regent för sin far när han var borta på fälttåg under hennes uppväxt. Hon skolades på så sätt in i rollen som tänkbar arvinge. Hon fick även en gedigen utbildning av tidens bästa humanistiska lärare i Portugal.

Så småningom växte hennes lillebror till sig, gifte sig och fick en egen son. I och med födelsen av prins Alfonso, döpt efter sin farfar, öppnades en möjlighet för Johanna att äntligen gå i kloster, vilket hon på sätt och vis gjorde 1475, då hon inträdde i ett dominikanerkonvent. Hon avgav inte löftena, men levde som en av systrarna och följde klostrets regler, som var ovanligt stränga. Sina klosterambitioner till trots fortsatte hon att vara ett hett byte på äktenskapsmarknaden, och hon gjorde då och då utflykter till hovet. Johanna hade fortfarande en viktig roll att spela där, som stöd åt sin bror. Och eftersom hon inte formellt avgav några löften var hon fortfarande en möjlig efterträdare om något skulle hända hennes bror eller hans son.

Det dominikanerkonvent som Johanna valt att leva i var ett nyligen etablerat kloster i Aveiro. När Johanna inträdde hade det bara varit i bruk i drygt tio år.

Flera kungligheter ville ha Johannas hand, för sig själva eller för sina söner, men det blev ingenting av dessa anbud. Johanna var inte positivt inställd, och hennes åsikter verkar ha vägt relativt tungt för hennes far, och senare hennes bror. Till slut kom erbjudandet från den engelske kungen och Johanna verkar ha fått nog. Alla försökte övertala henne att giftermål med en kung på jorden, och särskilt en engelske kungen, var bättre än ett äktenskap med Jesus.

Det var då hon fick sin vision. När hon berättade om sin upplevelse morgonen efter fick hon sin bror att avge ett löfte, om hon hade fel och den engelske kungen levde skulle hon gifta sig med honom och åka till England. Om hon hade rätt och han var död, skulle han låta henne återvända till klostret och stanna där utan att mer behöva ta del i hovlivet.

Det tog tid att få ett klart besked från England, men när nyheterna väl kom innehöll de en rapport från slaget vid Bosworth, där kung Richard III just dött. England hade en ny kung, Henry VII, och Johanna hade inte längre en kunglig friare. Hon hade haft rätt, och var nu fri att återvända till sitt kloster.

Johanna tillbringade sina sista år i klostret där hon dog fem år senare. Hon begravdes också där. På 1600-talet saligförklarades hon av påven och vördades både före och efter detta som ett helgon.

Facebooktwitterlinkedin