När Edward III dog i juni 1377 levde fortfarande flera av hans barn; Isabella, John, Edmund och Thomas. Äldsta sonen, och den tänkta arvingen, Edward, var däremot död sedan drygt ett år. Upp på tronen klev istället Edward III tio år gamla sonson, Richard av Bordeaux, under kunganamnet Richard II. Som yngre bror hade kronan varit utanför hans räckhåll, fram tills dess att hans äldre bror Edward av Angoulême dog när Richard var fyra år gammal.

 

Inget kungadöme under förmodern tid gillade att ha ett barn på tronen. En lång minoritetsperiod, innan barnet växte upp och själv kunde styra landet, skapade alltid fraktioner och missförhållanden, och det var inte självklart att den som styrde i kungens namn ville lämna ifrån sig tyglarna när det var dags. Det är därför historien är full av elaka farbröder, för rollen som regent föll ofta på en farbror. En farbror som i många fall lika gärna kunde ta tronen själv, och då och då gjorde det!

 

Richard hade tre farbröder i livet när han besteg tronen 1377, vilket borde gjort en barnkung och hans rådgivare nervösa. John av Gaunt och Edmund av Langley, 37 och 36 år gamla, var gifta med de kastilianska prinsessorna och systrarna Constance och Isabella, medan yngste farbror, Thomas av Woodstock, var 22 år gammal och nygift med arvtagerskan Eleanor de Bohun. John hade fått sin hertigtitel (Lancaster) av sin far, men både Edmund (York) och Thomas (Gloucester) fick sina titlar 1385 av sin brorson. John var inte populär på hemmafronten, han hade deltagit en rad strider men var inte någon hjälte som hans äldre bror hade varit. John hade också fått gå in som chef under Edward III sista år, när kriget i Frankrike gick emot England och missnöjet med kungens älskarinna (drottning Philippa dog 1369) var stort. Edward III sista år som kung karaktäriserades av en åldrande kung som inte längre kunde hålla sitt hov i schack, och där John of Gaunt hade den otacksamma rollen av inofficiell kung utan makt att lösa några verkliga problem. John var också en av de absolut rikaste landägarna i landet. John var dock fullständigt lojal mot sin brorson, och var noga med att aldrig visa något missnöje med honom. Den som kom att leda missnöjet mot Richard var istället John av Gaunts äldste son Henry Bolingbroke, född samma år som den unge kungen, och en annan av farbröderna, Thomas!

 

Richard själv inledde sin kungliga bana med kröningen den 16 juli 1377. För att undvika att John av Gaunt blev regent i den unge kungens namn, lät man Richard styra som kung i eget namn, med hjälp av ett råd där Gaunt inte ingick. Under slutet av 1370-talet befann sig landet i en osäker situation. Förutom osäkerheten i styret, alla insåg att det inte var Richard som styrde men ingen annan fanns att ställa till svars för besluten som togs, led landet fortfarande av de sociala efterdyningarna av pesten 1348 och av den växlande lyckan i kriget med Frankrike. Gaunt var självklart stött av att så uppenbart exkluderas från makten, och valde under de kommande åren att fokusera på att säkra kungakronan i Kastilien som han krävde i sin frus namn.

 

1381 hade delar av folket fått nog, bönder från södra England marscherade mot London, ledda av bla. Wat Tyler. Händelsen har gått till historien som the Peasants Revolt. Väl i London brände rebellerna bl.a. ner John av Gaunts residens. Ärkebiskopen Simon av Sudbury, även kansler till kungen, och den som krönt Richard och burit honom på sina axlar ut ur Westminster Abbey, var en av dem som mördades av bönderna under de dagar de i praktiken hade intagit London. Sudburys mumifierade huvud, som upprorsmännen enligt traditionen behövde åtta hugg för att skilja från kroppen, finns bevarat i en kyrka i Suffolk.  Richard befann sig under upproret i Towern, och tvingades förhandla med upprorsmännen, eftersom han hade svårt att få ihop tillräckligt med trupper för att möta rebellerna i strid. Efter ett par kaotiska dagar mördades Wat Tyler av Londons borgmästare, i kungens närvaro, under ett pågående förhandlingsmöte. Folkmassan blev än mer hotfull, men Richard visade ett stort mod för en fjortonåring och ropade till folket att han nu var deras kapten och att de skulle följa honom, vilket de gjorde när han red därifrån. De som gav upp och återvände hem lovades nåd, och upproret upplöstes. Richards första kris var över.

 

Åren gick och kungen växte upp. Han hade en syn på sitt hov och sina adelsmän som Edward III hade varit emot, men Edward II för. Richard ville ha all makt och krävde stor respekt av sitt hov. Kronan handlade inte längre om att visa en bild av majestätet, det handlade om Richard själv som majestät! Ett visst Jesuskomplex växte fram. Det stod i skarp kontrast till hans farfars hov, som byggt på samarbete mellan kung och stormän, och där kriget och äran stod i centrum. För att slippa beroende av stormännen ville Richard ha fred med Frankrike, vilket inte gick hem hos stormännen som såg kriget som en möjlighet att utöka titlar, land och ära. Skatterna som tidigare gått till krigskostnader gick nu istället gick till Richards allt större hov, vilket stack i en del ögon.

 

Vid Richards hov var konst och kultur i centrum, inte krig. Han lade stora summor på konstverk, smyckeskonst och arkitektur, men lite av detta finns kvar idag. Westminster Hall, som han lät bygga om, står dock fortfarande, och i Westminster Abbey finns ett porträtt av honom kvar. Porträttet är det första i England som avbildade en kung i helfigur. Richard var lång och beskrevs ofta som vacker, om än aningen feminin. Han tyckte om att jaga och han gillade tornerspel. Han var välutbildad och intelligent. Det är möjligt att han hade en viss narcissistisk läggning, men det finns inga bevis för mental sjukdom, även om flera forskare genom åren velat diagnosticera honom med både det ena och det andra.

 

Som ung kung skaffade han sig egna favoriter, unga män som delade hans egen syn på omvärlden. I princip var det ett generationsskifte där den gamla kungens män (och släktingar) rensades ut och den nye kungens män klev in i glansen. Richard anklagas ibland för homosexualitet (ofta i ett resonemang som inkluderar manliga favoriter, inga egna barn, feminint utseende och ointresse för krig), men det finns inga bevis för att hans favoriter också var hans älskare. 

 

Med åren blev kungens styre allt mer tyranniskt och självsvådligt, och en grupp som gått till historien som Lords Appellant bildades, med syftet att begränsa kungens makt och influenserna från favoriterna. Gruppen var liten och bestod från början av kungens farbror Thomas av Woodstock (hertig av Gloucester) och ytterligare två adelsmän. De fick sällskap av John av Gaunts son, Henry Bolingbroke, och Thomas de Mowbray. Gruppen lyckades, och 1388 tvingades kungen, under hot om avsättning, att göra sig av med vissa favoriter och genomföra vissa reformer. Året efter återvände dock John av Gaunt från Kastilien, och han ställde sig envist på Richards sida. Richard kunde långsamt återuppbygga sin personliga makt. 1397 fick han hämnd på sin farbror Thomas, som mördades i Calais. Även de andra av de två äldre deltagarna i Lords Appellent straffades hårt. De två yngre belönades istället. Bolingbroke blev hertig av Hereford, och Mowbray kreerades som hertig av Norfolk. Säg dock den lycka som varar under en tyrannisk kung! Bolingbroke och Mowbray skickades i exil 1398, efter ett gräl dem emellan, och förbjöds att ärva i exilen. Det innebar att när John av Gaunt dog, vilket han gjorde i februari 1399, gick hans enorma landområden och titlar, bl.a. hertigdömet Lancaster, inte till Bolingbroke, utan till kronan. Det är troligt att Richard II på detta sätt ville krossa klanen Lancaster, som var ett hot mot honom själv inte bara genom sina titlar och sin rikedom, utan även genom att de stod nära tronen i blod. Richard II hade, trots två äktenskap, inga barn.

 

Att skicka Bolingbroke i exil var dock att gå för långt. Han återvände efter sin fars död, officiellt för att ta sitt konfiskerade arv i besittning. Richard var med en stor del av sina män på Irland, och det fanns lite motstånd i England mot Bolingbroke. Många var missnöjda med Richards styre, han ansågs styra utan att bry sig om sin egen kröningsed, landets lag, och värst av allt – utan att bry sig om reglerna i Magna Charta, som reglerat förhållandet mellan kung och folk sedan 1215. Richards kvarvarande farbror, Edmund av Langley, som var kvarlämnad som regent, gav snabbt upp striden och ställde sig på Bolingbrokes sida. Richard tvingades överlämna både sig själv och sin krona till sin kusin, och i början av september 1399 spärrades den före detta kungen in i Towern.

 

Henry Bolingbroke var den självklare kandidaten att ta upp Richards krona, men det fanns några moraliska problem att ta sig förbi först. Det ena var hur han skulle motivera avsättningen av Richard II. Det andra var hur han skulle motivera sin egen kandidatur. Han var inte närmsta arvinge, det var Lionel av Antwerpens dotter Philippas sonson Roger Mortimer, greve av March, men han var bara åtta år gammal, och ingen ville i det rådande politiska läget ha ytterligare en barnkung. 

 

Det första problemet löstes med att man skyllde på Richards tyranniska styre som gjorde det rätt att avsätta honom, det andra med att man tryckte på Henry Bolingbrokes helt manliga linje från Edward III. Den 13 oktober 1399 kröntes Henry Bolingbroke till Henry IV. Han blev därmed den första kungen av den nya ätten Lancaster. Tiden för den rena ätten Plantagenet var över. Richard dog i februari år 1400. Troligen svalt han till döds. Det var liksom tidigare i historien inte möjligt att ha en avsatt kung kvar i livet. Han var 33 år gammal. 

 

Facebooktwitterlinkedin