Den 7 november år 1520 bankade riddaren Erik Johansson på porten till Stockholms slott. Porten var stängd och vakterna släppte inte in honom. Kung Kristian hade just krönts till svensk kung och nu pågick kröningsfesten för fullt inne i slottet.

Till slut lönade sig Eriks bankande, porten öppnades för honom och han släpptes in. Han insåg snart sitt misstag. Hade Erik Johansson inte varit så ivrig att delta i festen hade vår historia kanske sett mycket annorlunda ut. Inne i staden pågick nämligen inte bara kröningsfesten för unionskungen, utan även förberedelserna för Stockholms blodbad.

Deltagarna på festen verkar inte ha uppfattat vilken risk de befann sig i, trots att ingen svensk blev slagen till riddare under kröningen, som sed var, och trots att Kristian vid kröningen sagt att Sverige var taget med svärd. Det verkar ha kommit som en överraskning när festen plötsligt övergick i något helt annat.

Erik Johansson var en man av sin tid. Han framstår som hetlevrad, våldsam, arrogant och inte särskilt smart eller lätt att ha att göra med. Han var enligt samtida källor rent av ganska korkad. Hans egen systerdotter kallade honom för ”en simpel och enfaldig man”. En annan källa, som i efterhand hade skäl att inte vara alltför negativt inställd, skrev att han var ”en lustig och snacksalig herre, så att han genom sitt lustiga snack ofta drog löje över sig”. Det här är inga positiva omdömen, Erik var troligen en översittare av rang.

Erik var adelsman med sköldemärke, i rikets högre skikt. Han ärvde godset Rydboholm efter sin mor. Under 1490-talet var han, förutom godsägare i den trakten, även häradshövding. Att traktens störste innehavare av mark även stod för upprätthållandet av lagen var knappast idealt, men relativt vanligt under den här tiden.

Erik föddes troligen i slutet av 1460-talet. I tidens snåriga politik stödde han Sturepartiet, och var gift med Sten Sture den yngres hustrus syster. Riksföreståndaren Sten Sture den äldre var hans morbror. De två herrarna Sten var inte släkt med varandra, den yngre av dem kallade sig Sten Sture för att markera kontinuiteten i politiken med den äldre. Erik Johansson var dock genom giftermål släkt med dem båda! I upproret mot Sten Sture, år 1497, stöttade Erik sina släktingar. Men eftersom han även deltog i uppgörelsen med den vinnande kung Hans, unionskungen som Sverige tidigare i princip ignorerat, gick han stärkt ur episoden, där Sten Sture den äldre blev av med titeln som riksföreståndare. Vid kung Hans kröning dubbades Erik, tillsammans med ett antal andra adelsmän, till riddare.

Eriks temperament försatte honom flera gånger i svårigheter, man kan ana att hans vänner då och då suckade över att ytterligare en gång behöva hjälpa honom ur klistret. Hans förseelser inkluderade bland annat ett inbrott i Ekerö kyrka, där hans män stal föremål. Istället för att bannlysa Erik valde biskopen den gången att be riksföreståndaren prata med sin släkting och se till att det stulna återlämnades, och att Erik skärpte sig i fortsättningen.

År 1490 slog Erik ihjäl en man som gjort intrång på hans ägor. En uppgörelse mellan parterna kom till stånd, och där fick Erik lova att inte ”vidare dem låta slå, hamra och hantera som andra oskäliga skogsdjur, ryssar eller dödsfiender”. Inte för att det hjälpte särskilt mycket, Erik fortsatte att hota de som stod under honom. Han förlikades några år senare med en man, Hans Bagge, som han hotat med draget svärd. På vägen ut från rådstugan som hanterat ärendet, hotade han Hans till livet igen!

I början av 1500-talet, 1501, gjorde adeln åter uppror mot unionskungen Hans, och Sten Sture den äldre blev åter riksföreståndare. I samband med det blev Erik Johansson riksråd, en av de högsta positionerna i riket. Bara ett par år därefter dog Sten Sture den äldre och herr Erik var en av de som stod som arvingar till herr Stens gods. Det gjorde Erik ännu rikare och än mer inflytelserik, även om han själv inte var nöjd. Han ansåg sig ha rätt till fler än de gårdar han fick, och vid i alla fall ett tillfälle tvingade han sig till skatt från en gård han inte ägde.

Politiken under unionstiden (1397-1521) var trasslig. Unionskungarna hade alltid svårt att få fäste i Sverige, där riksföreståndaren ofta framstod som den verklige kungen. Kung Hans höll bara Sverige mellan åren 1497 och 1501, före och efter honom var det Sten Sture den äldre som ledde landet. Kung Hans son, Kristian, ärvde 1513 den danska och den norska kronan efter sin far. I Sverige fortsatte dock riksföreståndaren, nu Sten Sture den yngre, att styra landet fram till november år 1520.

Detta år, 1520, ansåg Kristian att det var dags att även lägga Sveriges krona till sin samling. Hans här invaderade Sverige. Till sin hjälp hade han bland annat den tidigare ärkebiskopen Gustav Trolle. Trolle hade avsatts med våld av Sten Sture den yngre några år tidigare och i samband med detta hade ett riksdagsbeslut tagits på att den strategiskt viktiga borgen Almare-Stäket som herr Sten hade belägrat för att få biskopen på fall, skulle rivas och inte få återuppbyggas. Den är fortfarande en ruin.

Trolle hade klagat hos påven som hotade herr Sten med bannlysning, vilket var kung Kristians officiella orsak att invadera. Kriget pågick hela året, men redan i februari avled herr Sten efter en strid. I Stockholm befäste hans änka Kristina Gyllenstierna staden och höll den, trots att ett tiotal riksråd gick med på en uppgörelse med Kristian redan i mars. Kristian var nu svensk kung, men stora delar av landet låg fortfarande under Sturepartiets kontroll. Striderna fortsatte därför. Efter ett slag utanför Uppsala kring påsk vägrade den återinsatte ärkebiskopen Gustav Trolle att begrava de svenskar som stupat, de fick ”ligge for hunde och ravne”. Vissa av dem begravdes inte förrän till hösten samma år, i massgravar.

Framemot sommaren kom Kristian själv till Stockholm, och förhandlingar inleddes i slutet av sommaren med Kristina inne i staden. Allt fler adelsmän, bland dem Erik Johansson, anslöt sig till Kristian. Erik ingick i delegationen som förhandlade med Kristina. En överenskommelse nåddes, Kristina och hennes män liksom alla stockholmare fick amnesti för sina påstådda brott mot kungen. Kristina Gyllenstierna lämnade så över staden till kungen av Sverige den 7 september klockan åtta på morgonen. Kungen reste hem till Danmark, för att återkomma först i början av november, för att krönas.

Kröningen ägde rum i Stockholm den 4 november och vid lunchtid den 7 november var festen slut för svenskarna. De kallades alla upp till stora salen i slottet och biskop Trolle läste upp en anklagelse mot de som gått emot honom, och visade att han inte glömt vilka som var hans fiender. Kung Kristian stängde portarna, alla som ville fick komma in, så enligt sägen Erik Johansson, men ingen fick gå ut.

Biskopen anklagade sexton namngivna män och två kvinnor, varav Kristina Gyllenstierna var en, samt hela ledningen för Stockholms stad, för att kollektivt vara kättare. Trolle ville dels se dem alla döda, dels ha ersättning för sina förluster, t.ex. för borgen Stäket. Med inventarier. Plus omkostnader. Totalt ville han ha en summa som var drygt tio gånger så stor som statens årsinkomst – som ersättning för sveda och värk.

Kristina Gyllenstierna steg fram för att försvara sig och de andra, inklusive sin döde make, från anklagelserna. Det hon kunde presentera var ett brev som skrivits i november tre år tidigare, där i princip hela den svenska eliten genom sina sigill, bekräftat att de stod bakom Sten Sture den yngres hantering av Gustav Trolle och hans borg. Tyvärr fick detta bara effekten att ännu fler personer drogs in i konflikten. Två personer som hängt sina sigill på brevet slapp undan, biskoparna i Linköping och Strängnäs. Linköpings biskop, Hans Brask, ska ha sluppit undan för att han gömt en lapp inne i sitt sigill. Om det är sant eller inte är oklart, men brasklapp har blivit ett begrepp som lever kvar än i våra dagar!

För övriga fanns ingen nåd, istället påbörjades avrättningarna redan dagen efter. Först ut var två biskopar, därefter tog man de världsliga riksråden, som Erik Johansson, vars namn inte stått med i den ursprungliga anklagelsen. Därefter kom de lägre adelsmännen, och ett stort antal borgare, bland annat borgmästarna och rådsmännen i staden. När detta var klart hämtades vanliga borgare, ibland direkt från sina hem. Dessa förärades inte att dö för svärdet, utan hängdes. Vissa av dem kvarterades efter döden. De stängda stadsportarna gjorde att ingen kunde ta sig ur staden, där panik snart rådde, medan blodet rann längs gränderna från Stortorget.

Den nionde november fortsatte det som nu övergått från avrättningar till massaker. Turen hade kommit till tjänstefolk till adeln. Pager, skrivare, och andra medhjälpare hängdes. Liken efter de många avrättade låg kvar på Stortorget och drog till sig hundar och andra djur. Enligt sägen ska de avrättade ha nekats sakrament och bikt innan de avrättades vilket räknades som extra grymt, eftersom deras plats i himlen riskerades av detta.

Det är inte helt klarlagt hur många som avrättades under de två dagarna, den man som var ansvarig för avrättningarna, Jörgen Homuth, uppgav senare siffran 82, men andra talar om ytterligare något tiotal offer. Bödlarna fick provision per person de avrättade, så de hade anledning att hålla ordning på siffrorna, men kanske drogs de med i den stämning som rådde och tappade räkningen.

Den tionde november begravdes de avrättade på Södermalm. Deras officiella brott var kätteri, vilket gjorde att de inte lades vigd jord, ytterligare en skymf från kungens sida. Flera stora bål tändes och kropparna kastades på dessa. Sten Sture den yngres döda kropp hämtades från Riddarholmskyrkan och slängdes på elden, tillsammans med hans och Kristina Gyllenstiernas unge son som dött under sommaren. Kristina själv överlevde blodbadet, men fick lämna alla sina gårdar i böter, och fördes som gisslan till Danmark.

Kristian hävdade raskt, i ett förklarande brev till påven, att han följt den svenska kyrkans vilja och att ansvaret för blodbadet egentligen var biskop Trolles. Alla hade dömts av en kyrklig domstol. På kvällen den tionde november var det åter fest på slottet, man firade att Kristian och hans drottning fått en dotter.

En vecka efter avrättningen nåddes Eriks son av budet om vad som hänt i Stockholm, och att hans far var död. Det blev startskottet för en ny era i Sveriges historia, Erik Johanssons son, Gustav, hade själv fått en inbjudan till kung Kristians kröning men valt att inte åka till Stockholm eftersom han just återvänt från exil. På Gustavs sköld, liksom på hans fars, fanns en vase. Gustav Vasas tid var kommen!

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: Sverige