Ett yrke som inte förekommer särskilt ofta i dagens samhälle är kungliga flatulister – fjärtare. Men gå tillbaka några århundraden och du kan finna flatulister vid många hov, både i Europa och i t.ex. Japan. Det finns referenser till professionella fjärtare från antik tid och fram till medeltiden. Även i modern tid finns det kända fjärtare, men de uppträder inte längre vid hovet. En av de senare uppträdde faktiskt i Paris i slutet av 1800-talet, på Moulin Rouge.

Det fanns en djupare mening med dessa uppträdanden, det var inte bara att hovet tyckte om att skratta åt någon som kunde fjärta på kommando. Allt som passerade kroppen sågs också som en påminnelse om förgängligheten, om att alla, hög och låg, skulle dö. Det var därför också en påminnelse om vikten av att leva ett syndfritt liv och vara beredd att möta Gud, när han kallade. På det sättet passar det in i den klassiska memento mori-temat som var populärt under hela medeltiden och fram till modern tid.

De referenser som finns nämner att för att räknas som en riktigt duktig flatulist skulle du kunna kontrollera hur du släppte dig, och kanske framföra någon sorts melodi. I medeltida Irland räknades flatulister bland de lägre klasserna av artister och musiker, där barder och harpspelare var högst upp. Överlag räknades flatulisterna in bland den stora skaran underhållare, bland narrar och eldslukare, och som alla goda underhållare belönades de duktiga ofta väl av kungen eller andra adelsmän.

En av de mer kända medeltida flatulisterna var Roland Fjärtaren (Roland the Farter) som ska ha varit mycket omtyckt av Eleanor av Akvitaniens make Henry II. Roland var så omtyckt att han fick sitt eget herresäte och en rejäl bit land mot att han varje år under julfirandet vid hovet framförde”Unum saltum et siffletum et unum bumbulum” – ett hopp, en vissling och en fjärt, utförda samtidigt i slutet av en dans!

 

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: EnglandHistoriska namn