Scenen var satt för Rosornas krig.

 

I konfliktens första slag mötte hertigen av York, Richard Plantagenet, på väg mot London, kungens trupper på väg norrut, i staden St Albans, strax norr om huvudstaden. Året var 1455. Ingen av sidorna kunde hålla tillbaka hetsporrarna i sina trupper och den korta, och för båda sidor aningen oväntade och chockartade, striden var en tydlig vinst för York. Kungen tillfångatogs och fördes tillbaka till London.

 

Drottningen, med den unge kronprinsen Edward, flydde norrut med resterna av kungens trupper. Lancaster (kungen var också hertig av Lancaster) förlorade flera av sina stora ledare vid St Albans. Det är troligt att Neville-klanen tog tillfället i akt att göra sig av med sin ärkefiende, Henry Percy, greve av Northumberland. Även hertigen av Somerset (Edmund Beaufort) dog, liksom Thomas, Lord Clifford, båda viktiga för ledarskapet på Lancastersidan.

 

Hertigen av York återtog nu den position han haft under kungens sjukdom, men han fick snart problem, eftersom han var tvungen att belöna sina allierade i form av land och titlar, samtidigt som han måste låtsas utföra kungens önskemål. Ännu större blev problemen när parlamentet året efter krävde en reduktion, att adeln skulle lämna tillbaka egendomar och lönsamma positioner till kronan. York ställde sig bakom detta lagförslag och när det föll i överhuset avgick han som protector.

 

Margaret och Lancaster-sidan tog nu steg för steg tillbaka den makt de så plötsligt förlorat vid St Albans. När Frankrike hotade anfalla England i början av 1458 tvingades de båda sidorna samarbeta och en försoning såg ut att vara på väg bl.a. genom äktenskap mellan de båda sidorna. I mars 1458 visade adeln upp sin enighet när de forna fienderna gick sida vid sida genom London, York bredvid drottning Margaret, den nye unge hertigen av Somerset (Henry Beaufort) bredvid greven av Salisbury (Richard Neville). Men ingen trodde egentligen att något var glömt, små skärmytslingar mellan olika sidor var vanliga och varje sådan incident gjorde situationen än mer spänd. I början av 1459 förberedde sig båda sidor öppet för ny väpnad konflikt.

 

Den kom i september det året, då Salisburys män var på väg till Wales för att slå sig samman med hertigen av York. På Blore Heath mötte de Margarets män under Lord Audeley. Det var ett blodigt slag som vanns av Salisbury. Han kunde därmed ansluta sig till hertigens av York trupper vid Ludlow. En knapp månad därefter kom Margarets här dit. Under natten före slaget deserterade många av Yorks män, och nästa dag tvingades hertigen och hans närmaste fly, av striden blev knappt något. Hertigen av York flydde till Irland och Salisbury och hans son Warwick (Richard Neville) begav sig till Calais där de hade starkt stöd. Med sig tog de bl.a. Yorks äldsta son Edward, greve av March. Kvar i Ludlow lämnades hertiginnan av York, Cecily Neville (syster till Salisbury) och hertigparets två yngsta söner, George och Richard.

 

I juni året efter var Salisbury, Warwick och March tillbaka i England, och vid ett slag i Northampton vann de stort. Det ledde till att de fick kontroll över kungen, som fördes tillbaka till London. Kungen tvingades gå med på att hertigen av York var rättmätig arvinge till tronen efter kungen egen död. Det innebar att han gjorde sin egen och Margarets son arvlös – precis som franske kungen gjort när Henrys far blev arvinge till Frankrike. Drottning Margaret fortsatte oförtröttligt kampen om tronen, nu för sin sons räkning.

 

Lyckan var inte långvarig för York, som nu återvänt från Irland. Den 30 december 1460 mötte hans här Margarets i Wakefield. Lancaster-sidan beräknas ha haft runt 18 000 man, medan York bara kunde ställa upp ca 8 000 man. Striden gick helt Lancasters väg och hertigen av York tillfångatogs och avrättades direkt efter striden. Salisbury och Yorks son Edmund, greve av Rutland, dog också. Deras huvuden fördes till York där Margaret lät sätta upp dem vid stadens port, Yorks huvud kröntes med en papperskrona, för att understryka hur löjliga hans anspråk på tronen var.

 

Lancaster borde nu haft segern i hand, i princip alla de äldre härförarna var borta, på båda sidor, och de yngre hade kunnat gå vidare, men så blev det inte. Margaret fortsatte att samla trupper medan hon tog sig ner genom landet mot London. När de nådde staden vägrade den dock att öppna portarna och släppa in henne. London hade med öppna armar tagit emot York, och Margarets trupper hade inte betett sig särskilt väl på marschen genom landet från York. Londons borgmästare och andra styresmän var rädda för vad som skulle hända om de släpptes in. Hären tvingades vända om, det var ett enormt prestigenederlag för Margaret.

 

På York-sidan klev nya ledare fram, Yorks son Edward, greve av March, och Salisburys son, Richard, greve av Warwick. Edward samlade sina trupper och gick mot London för att möta upp Warwick och fortsätta kampen. På vägen passerade han Mortimers Cross, där han mötte Margarets armé, och slog den i grunden. Bara ett par veckor senare mötte Margarets här Warwick vid St Albans och i detta andra slag vid St Albans besegrade hon Warwick. Under ett träd hittade hon också sin make, Henry VI, som fram tills nu varit gisslan hos York-sidan.

 

Det såg åter jämnt ut mellan de två partierna, men så möttes de vid Towton, inte allt för långt från York. Det blodigaste slaget på engelsk mark någonsin stod den 29 mars 1461. Trupperna var ganska jämnstarka, kanske 40 000 York mot 36 000 för Lancaster, men det snöade ymnigt och blåste rejält. Lancaster hade motvind, och Yorks pilregn nådde mycket längre, vilket skördade många offer på Lancaster-sidan. Ingen av sidorna såg något i snögloppet. Den långa striden som pågick hela dagen slutade inte förrän Lancaster-sidan gav upp och sprang. De förföljdes aktivt, båda sidor hade före striden proklamerat att inga fångar skulle tas. Troligen förlorade Lancaster-sidan fler i flykten, än på själva slagfältet. De som sprang var tvungna att ta sig över en å, med starka strömmar, och många drunknade i det iskalla vattnet, andra försökte ta sig över genom att trampa ner sina kamrater, allt medan York-sidans bågskyttar kunde placera sig på backen över ån och skjuta mot de som försökte ta sig över. Ingen vet hur många som dog, men en, omdiskuterad, siffra anger 28 000, majoriteten på Lancaster-sidan. Andra samtida källor anger ett spann på mellan 9 000 och 38 000 döda, där moderna historiker lutar mer åt den undre gränsen, än den övre.

 

Margaret, Henry och deras son Edward, tillsammans med sina närmaste flydde efter slaget (som de alla tre följt på avstånd) mot Skottland och Edward lät, med stöd av Warwick, utropa sig till ny kung, Edward IV.

 

Nu följde några lugna år, Margaret och Edward tog sig så småningom till Frankrike, där hon arbetade outtröttligt med att försöka få stöd för en invasion av England och ett återinsättande av Henry på tronen. Henry själv stannade i norra England, där han flyttade från hus till hus, tills han 1465 tillfångatogs av Edwards män och fördes till Towern.

 

Allt var dock inte helt harmoniskt för Edward IV. Warwick, som gått till historien som the Kingmaker, kände sig allt mer förfördelad av Edward. Särskilt efter Edwards hemliga giftermål med Elizabeth Woodville. Den nya drottningen var lågättad (även om hennes mor Jaquetta av Luxembourg varit gift med hertigen av Bedford, Henry V bror), änka och mor till två små söner. Hennes familj hade dessutom stått på Lancasters sida. Hon förde inte med sig några allianser eller någon hemgift, men däremot en stor familj som översköljdes av titlar och fina äktenskap. Det är omdiskuterat varför Edward valde henne till sin drottning. Det är troligt att Edward såg en möjlighet att hela nationen genom ett gifte med någon från Lancaster-sidan. Warwick var inte den enda som var missnöjd med valet. 

 

Warwick såg sitt inflytande minska drastiskt och bestämde sig för att göra något åt det. Han lät gifta sin äldsta dotter Isabelle med Edwards bror George, numera utnämnd till hertig av Clarence. Giftermålet skedde mot Edwards vilja, och Warwick, Clarence och Isabelle tvingades fly till Frankrike. Warwicks ursprungliga plan hade varit att avsätta Edward och sätta George på tronen istället, bl.a. genom att antyda att Edward var oäkta son till hertigen av York, en idé som George understödde, trots att den utmålade hans egen mor som en hora som haft ihop det med en lågättad soldat i Calais! Cecily Neville var inte glad.

 

I Frankrike slog sig Warwick och George ihop med Margaret och hennes numera vuxne son Edward. De forna fienderna försonades under den franske kungens vakande öga och unionen fastställdes genom ett giftermål mellan Edward och Warwicks andra dotter, Anne. Tillsammans invaderade de nu England och tvingade Edward IV i exil i oktober 1470. Henry VI återinsattes på tronen, men Margaret och hennes son stannade i Frankrike. Hon tänkte inte riskera sin sons liv innan England var säker mark.

 

Edward IV återvände till England med en liten styrka, och tog sig först till staden York som öppnade sina portar för honom, eftersom han, liksom Henry Bolingbroke hade gjort före honom, angav att allt han ville ha var sitt hertigdöme, i det här fallet York. Samtidigt som allt fler anslöt sig till Edward valde Margaret nu att återvända till England, utan att veta om att vinden vänt till Edwards fördel igen. Clarence övergav Henry VI och förläts snabbt av sin bror. Edward återintog utan problem London och åter bytte kungakronan plats från Henry (som sattes tillbaka i Towern) till Edward. I april 1471 mötte Edwards trupper Warwicks vid Barnet, där the Kingmaker dog.

 

En sista strid återstod i denna del av Rosornas krig. Warwick var visserligen död, och Henry VI i fångenskap, men Margaret och hennes son fanns kvar. Trupperna möttes en sista gång, vid Tewkesbury, den 4 maj 1471. Den här gången leddes Lancaster-sidan av Margarets son Edward, tillsammans med hertigen av Somerset (Edmund), en man som, liksom övriga hertigar av Somerset, alltid varit kung Henry och drottning Margaret trogen. På York-sidan fanns förutom Edward även hans bröder, Clarence och Richard, hertig av Gloucester, som till skillnad från sin bror George aldrig övergett Edward, utan följt med honom i exil några år tidigare.

 

Trupperna var förhållandevis små, 5 000 på York-sidan mot kanske 7 000 på Lancaster-sidan. Det blev en klar York-seger. Edward, till och från prins av Wales, dog i sin första strid. Enligt vissa traditioner tillfångatogs han av Clarence och avrättades på slagfältet trots att han bad för sitt liv. Clarence hade svurit honom trohet som sin näste kung året innan i Frankrike, och de var dessutom svågrar, gifta med var sin av the Kingmakers döttrar.

 

Flera av de stora ledarna för Lancaster-sidan, som Somerset, tog sin tillflykt i ett kloster i närheten. Edward ville först släpa ut dem, men övertalades att inte bryta mot kyrkans rätt att ge fristad (en rätt som Edwards drottning Elizabeth Woodville använt när Edward gått i exil). Några dagar senare hämtades dock Somerset och de andra från klostret med våld och ställdes inför en domstol som leddes av Richard, hertig av Gloucester. Som Lord High Constable of England var det hans plikt att upprätthålla lagen under krigstid. Alla dömdes till döden och avrättades genast. 

 

Henry VI dog samma natt som Edward IV i triumf tågade in i London igen. Det fanns helt enkelt inte längre någon orsak för Edward att hålla Henry VI vid liv, nu när dennes son var död. Troligen föll mördandet av den gamle kungen på hertigens av Gloucester lott som Constable of England.

 

Margaret tillfångatogs och skickades så småningom tillbaka till Frankrike, där hon dog några år senare. Med sonen Edward dog denna fantastiskt starka kvinnas vilja att kämpa. Det fanns helt enkelt inget kvar för henne att kämpa för. Tronen låg säkert i ätten Yorks händer.

 

Facebooktwitterlinkedin