De elaka farbröderna är vanligt förekommande, både i litteraturen och i historien. CS Lewis låter i berättelserna om Narnia hjälten Prins Caspian strida om tronen med sin farbror Miraz. Shakespeares tragedi om Hamlet fokuserar på striden mellan kungasonen Hamlet och hans farbror Claudius. Robert Louis Stevensons Kidnapped, som utspelar sig under jakobiternas uppror 1745, är ytterligare en historia om en förrådd brorson. Den unge David Balfour, vars föräldrar just dött, reser till sin farbror, som efter att först ha försökt arrangera en olycka i ett mörkt torn, lurar sin unge släkting ombord på ett skepp där han slås medvetslös. Senare får han reda på att farbrodern och skeppets kapten kommit överens om att sälja David som slav på en koloni i Amerika. Efter diverse äventyr kommer David tillbaka och kan göra upp med sin farbror.

 

I litteraturen är det ofta brorsönerna som vinner kampen. Lika bra slutade inte historien för några av historiens verkliga brorsöner. Farbrodern som figur är en mäktig symbol. Varje kung ville ha minst två söner, an heir and a spare. På grund av den höga dödligheten var det inte ovanligt att det var en yngre son som tillträdde tronen efter sin far. Farbrodern var också en trygghet, så länge det inte fanns en ny generation var farbrodern rikets trygghet. Men om kungen dör innan nästa generation har vuxit upp, vad händer då? En lång minoritetsregering var aldrig ett attraktivt alternativ det var en grogrund för fraktioner och maktmissbruk. Många såg hellre att en vuxen farbror tog makten. Det var heller inte alltid självklart att kronan skulle gå från far till äldste son, att vara kung handlade också om lämplighet. En ung kungason hade därför all rätt att vara försiktig i närheten av en farbror!

 

En av de mer kända elaka farbröderna i engelsk historia är Richard III, som med all sannolikhet såg till att de två brorsönerna, Edward V och hertigen av York, försvann i Towern år 1483. Richards bror Edward IV dog oväntat på våren 1483, och hans äldste son utropades till ny kung. Richard begav sig mot London, och mötte sin brorson på vägen dit och lät genast fängsla den nye kungens morbror och halvbror som var med Edward V. Richard, som länge haft en konflikt med drottningen, var bland annat rädd att bli utestängd från minoritetsregeringen, som då enbart skulle innehålla drottningens män. Den unge kungen installerades i Towern, där hans bror senare gjorde honom sällskap, i väntan på kröningen, som aldrig blev av. Richard III drev istället igenom en lag som gjorde Edward V och hans bror till oäkta, med hänvisning till att deras föräldrars äktenskap inte varit giltigt. Därefter accepterade han motvilligt tronen själv, när han erbjöds den av rikets herrar. De två prinsarna försvann under sommaren 1483, troligen mördade.

 

En annan kung med dåligt rykte var kung John. Han var yngste son till Henry II och Eleanor av Akvitanien. Av de fyra bröder som levde till vuxen ålder blev tre kungar. Det var dock dåligt med återväxten. Den äldsta, Henry the young king kröntes under sin fars levnad men dog före honom utan egna barn. Istället var det Richard Lejonhjärta som efterträdde sin far. Inte heller han hade några egna söner, så när han dog fanns två kandidater till tronen, Richards yngre bror John och Arthur, son till Johns äldre, avlidna, bror Geoffrey. Strikt arvsrätt skulle gett tronen till Arthur, han var utsedd till arvinge av Richard, men han var bara tolv år gammal när Richard dog. John, som vuxen man, hade starkt stöd och var den som agerade först. Efter några års strider, med för tiden tillhörande sidbyten, tillfångatogs Arthur av Johns trupper i augusti 1202. Han fängslades på slottet i Falaise och flyttades senare till Rouen. I april 1203 försvann han.

 

Liksom med prinsarna i Towern förekom en rad rykten om vad som hänt, några av ryktena menade att det var John själv som mördat Arthur, eftersom fångvaktarna vägrat.  Kroppen ska ha dumpats i floden. Ett annat rykte menade att det var kungens man William de Braouse som utförde mordet. Ytterligare andra rykten hävdade att Arthur först gjordes blind och kastrerades, för att göra honom omöjlig som ledare, men att John inte ansåg att detta räckte. Vad som än hände var det farbror John som fick Englands tron och de omfattande områdena i Frankrike. Han skulle dock förlora allt, och gå till historien som bad King John.

 

Det är inte bara i England som elaka farbröder har varit ett tema genom historien. Sverige har haft sin beskärda del av dem. Tre av Gustav Vasas fyra söner bar kungakronan i Sverige, och trots att de två äldre bröderna, Erik XIV och Johan III, hade söner var det den yngste, Karl IX, som förde ätten vidare på tronen.

 

Erik XIV tillträdde tronen 1560, och efter flera misslyckade friarstråt bl.a. till Elizabeth I av England och Mary Stuart av Skottland, gifte han sig med sin älskarinna, knektdottern Karin Månsdotter 1567. Erik och Karin fick i januari 1568 en son, prins Gustav. Erik hade mentala problem under delar av sin regeringstid och hans förhållande till bröderna var inte det bästa. Giftermålet med en ofrälse blev droppen för bröderna, som revolterade och avsatte Erik XIV. Kungen avsattes i september 1568 och satt fängslad till sin död 1577, då han troligen mördades. Prins Gustav sändes 1575 i landsflykt eftersom hans farbror, Johan III, såg en stor risk i att en opposition skulle bildas kring honom. Han dog 1607 efter ett kringflackande liv där alla försökte utnyttja honom för egna syften.

 

Johan III var gift med den polska kungens syster, Katarina Jagellonica. Hon var katolik, vilket inte sågs med blida ögon i det nyblivna protestantiska Sverige. Tillsammans fick de en son, Sigismund, som var arvinge till både den svenska och den polska kronan. Polen var visserligen en valmonarki, men släktskap vägde tungt i valet och Sigismunds chanser var goda, särskilt som hans far lät honom växa upp med en katolsk tro. Kung i Polen blev han 1587. Hans far, Johan III av Sverige, levde dock ytterligare några år och den svenska tronen besteg han inte förrän 1592.

 

Som kung av två riken blev det problem, en kung kan inte vara på två ställen. Hans farbror, hertig Karl, erbjöd sig att ta hand om Sverige, i princip med eller mot Sigismunds vilja. Eftersom Sigismund var tvungen att återvända till Polen, lämnades Sverige utan kung, men med en allt mer intrigerande farbror som ledare. I skydd av religionen ledde hertig Karl det som så småningom blev ett inbördeskrig, de inhemska protestanterna mot Sigismunds katolska polacker. Efter slaget vid Stångebro 1598, där han tvingades till eftergifter, avsattes Sigismund året efter, och upp på tronen steg farbror Karl, den tredje av Vasasönerna att bli kung av Sverige. Sigismund hade i alla fall kvar Polen, och han regerade som kung där fram till sin död 1632, samma år som hans kusin Gustav II Adolf dog i slaget vid Lützen. Sigismund betraktad förövrigt sin kusin som usurpator och Sverige och Polen låg länge i krig med varandra.

 

År 1792 sköts Sveriges kung Gustav III på Operan i Stockholm. Ny kung blev hans fjortonårige son Gustav IV Adolf. Den nye kungen hade en farbror, ytterligare en hertig Karl i den svenska historien! Hertig Karl stod nära landets opposition, men det är oklart om han kände till konspiratörernas planer på att mörda hans bror. Han uppträdde lojalt med sin bror under dennes levnad. Av de som låg bakom mordet på kungen avrättades endast Anckarström, som var den som höll i vapnet. Övriga utvisades ur landet eller sattes i fängelse. Med tanke på det oerhörda brottet, att mörda en kung, var det en återhållen reaktion från rikets nya ledning.

 

Gustav IV Adolf är en av våra mer misslyckade kungar. Allt från hans födelse florerade ryktet att han inte var kungens son, utan att hans far assisterats i sängkammaren av sin hovstallmästare, Herr Munck, ett rykte som även hans farmor änkedrottningen Lovisa Ulrika spred. Som barn hade hans far stora planer för honom och anställde goda lärare. Efter faderns död var det hans farbror, som var den nye kungens förmyndare, och de som stod den politiskt relativt svage hertigen nära, som styrde hans utbildning och inriktning. Gustav IV Adolf hade en orealistisk syn på Sveriges militära styrka och en avsky mot den franska revolutionen och det nya styret, vilket ledde till att han förklarade Frankrike krig 1805. Det slutade i förlust och det nu rejält försvagade landet förlorade 1809 även Finland, en tredjedel av riket, till Ryssland. Till slut fick rikets högre herrar nog och avsatte kungen som först sattes i husarrest tillsammans med sin familj (inklusive den tioårige kronprinsen), och sedan skickades utomlands. Upp på tronen klev istället farbror Karl, nu Karl XIII. Han var dock gammal och i det läget till stor del en galjonsfigur. Karl XIII hade inga arvingar och tvingades adoptera den danske prinsen Karl August. Denne dog dock i ett slaganfall (fast det ryktades så mycket om att han förgiftats att Axel von Fersen, som ansågs skyldig, lynchades av folket under kronprinsens begravningståg genom Stockholm) innan han hann tillträda tronen.

 

Gustav IV Adolf slutade sitt liv som överste Gustafsson, och han skilde sig från sin fru med motiveringen att han ville leva ett religiöst liv och skaffa barn med en religiös maka som inte var kunglig, han ville lämna allt det bakom sig. Han fick sin skilsmässa, men gifte inte om sig. Istället skaffade han ett antal barn med olika älskarinnor, under sitt kringflackande liv. Han dog 1837, ensam och utfattig. Sveriges tron ärvdes istället av en advokatson från Frankrike, Jean Baptiste Bernadotte. Han hade inga farbröder i liv .

 

Facebooktwitterlinkedin