1800-talets Europa var en komplicerad plats, revolutionerna avlöste varandra och industrialismens och liberalismens framväxt gjorde flera av de tidigare så mäktiga monarkierna svaga. In i denna värld föddes år 1805 Sophie Friederike Dorothea Wilhelmine, prinsessa av Bayern. Hon var en av flera döttrar till kungen av Bayern. När Sophie var drygt tio år gammal gifte sig hennes äldre halvsyster, Caroline, med kejsaren av Österrike, Frans I. Ett decennium senare var det Sophies tur att gifta sig, maken som valdes ut åt henne var kejsar Frans yngre son ärkehertig Frans Karl. Sophie fick alltså sin äldre syster som svärmor (Caroline var dock inte Frans Karls mor, Caroline var kejsar Frans fjärde fru och de hade inga gemensamma barn).

Sophie var inte nöjd med valet av make, hon var själv mycket intelligent och envis och hon hade större ambitioner än att vara hustru åt en yngre son till kejsaren. De flesta av hennes systrar hade fått bättre förutsättningar, och gift sig med regerande kungar. Sophie såg inte heller mycket att imponeras av vid hovet i Wien. Hon ansåg kejsaren svag, och hade inte mycket till över för hans äldsta son och arvinge, Ferdinand. Sophie och hennes make fick sin första son, Frans Josef, 1830, efter sex års äktenskap och efter flera missfall. Ytterligare fem barn följde fram till 1842, av dessa överlevde fyra söner till vuxen ålder, en son och en dotter dog tidigt.

Alla sönerna skolades tidigt för framstående positioner. Sophie hade inget till övers för upplysningens ideal eller de nya liberala tankarna, utan höll hårt på den traditionella kungarollen och på enväldestanken. Hon var också en övertygad katolik som ansåg att kyrkan skulle stå mellan staten och de revolutionära tendenser som fanns bland de lägre klasserna.

År 1848, revolutionsåret framför alla i Europa, tvingades kejsar Ferdinand, som suttit på tronen sedan sin fars död 1835, att abdikera. Han hade inga barn och tronen borde ha gått till hans yngre bror Frans Karl, men Sophie övertalade sin man att avsäga sig tronen till förmån för sin äldsta son, Frans Josef. Frans Karl hade själv inget större intresse av det politiska spelet utan överlät detta åt sin hustru som hade betydligt bättre förutsättningar. Den som gick emot ärkehertiginnan Sophie fann ofta att det var ett dåligt beslut!

Hennes beslut i just denna fråga innebar att hon själv aldrig blev kejsarinna, något hon drömt om, istället blev hon sin sons främsta rådgivare, ibland omtalad som den hemliga kejsarinnan. Hon var, som mor åt den ännu ogifte kejsaren den mest framstående kvinna i riket, möjligen i konkurrens med de två levande änkekejsarinnorna, Maria Anna av Savojen som varit gift med kejsar Ferdinand och Sophies äldre syster Caroline.

Frans Josef var bara 18 år när han blev Österrikes kejsare, och även om hans mor tränat honom för rollen sedan han var liten var han ännu inte redo att stå på egna ben. Tiderna var fortsatt oroliga och det krävdes en fast hand för att styra det stora riket, där tio olika språk talades.

Sophie la sig inte öppet i de dagliga besluten, men var den strategiska politiska hjärnan bakom tronen, liksom Frans Josefs moraliska support. Hennes roll som den som bestämde agendan gjorde också att hon blev fokalpunkten för motståndarna, snarare än Frans Josef. Den som var emot kejsardömet kunde avsky henne, men behövde inte öppet vara negativ till kejsaren. Sophie valde därmed en svår roll!

Fem år efter sitt trontillträde gjorde Frans Josef, med hjälp av sin mor, sitt val av kejsarinna. Sophie hade bjudit in sin yngre syster Ludovika, gift med hertig Max i Bayern (i Bayern inte av Bayern eftersom han inte tillhörde den regerande linjen). Ludovika och Max hade fem döttrar, den näst äldsta hette Elisabeth och det var henne Sophie valt för sin son. Sisi, som Elisabeth kallades var bara femton år gammal, men accepterade att bli kejsarinna, även om hon senare i livet skrev att flickor såldes som ovetande femtonåriga barn och lockades att avge löften som sedan inte kunde tas tillbaka. Valet av en av Sophies syster Ludovikas döttrar var ett led i Sophies politik om att stärka närvaron i de tyska länderna. Sophie var nämligen emot en federalisation av landet, hon ansåg att makten skulle vara central, en federalisering skulle ge större inflytande åt de olika grupperna i riket, vilket hon var emot.

Mellan Sisi och Sophie pågick en ständig maktkamp, för trots att Sophie hade godkänt henne och ansåg henne vara ett bra val som kejsarinna, följde hon inte Sophies regler. Hon vägrade att ta upp den klassiska rollen som kejsarinna. Sisi har beskrivit hur hon fruktade hela dagar för stunden då hennes svärmor skulle komma in och kritisera henne, vilket tydligen hände ofta. Det finns däremot inte lika mycket tecken på att Sophie ogillade Sisi, tvärtom beskrev hon henne ofta i positiva termer i brev och dagböcker, och hon kom också väl överens med sina övriga svärdöttrar. Hon var social och moderlig men höll på ceremonielet, och Sisis flagranta brott mot detta störde henne eftersom hon i detta såg ett hot mot monarkins fortsatta status.

Sophie och Sisi var bland annat oense om kejsarparets barn, särskilt om hur den känslige sonen Rudolf skulle uppfostras. Sophie och kejsaren ansåg att han skulle ha en militärisk uppfostran som förberedelse för rollen som kejsare, Sisi hotade att lämna hovet helt om hon inte själv fick ta hand om sonens uppfostran. Kejsaren föll till föga och Rudolf kom istället att uppfostras med fokus på det intellektuella.

Sophie var dock inte nöjd med att ha gjort sin äldste son till kejsare, hennes andre son Maximilian, gjorde en strålande karriär i den österrikiska flottan innan han lockades av Frankrikes Napoleon III att bli Mexikos nye kejsare. Flera europeiska länder hade invaderat Mexico 1861, på pappret för att driva in skulder som republiken hade.  Året efter drog sig flera av dem ur konflikten och Frankrike stod ensamt kvar i sina erövringsförsök. För att legitimera sina anspråk bjöd Napoleon in Maximilian att bli kejsare, med stöd av franska trupper och en del av oppositionen i Mexiko. Maximilian tackade ja, och utropades till kejsare 1864. Det var dock en kortlivad seger, tre år senare förlorade Maximilian sin tron och avrättades, och den mexikanska republiken återinrättades.

Både Sophie och Maximilians hustru Charlotta tog avrättningen mycket hårt. Ingen av dem hämtade sig på allvar efter händelsen, och båda drog sig tillbaka från det offentliga livet. Maximilian var Sophies favoritson, och det ryktades att han var son till Napoleon II, som dog bara några veckor efter att Maximilian föddes. Sophie och Napoleon var goda vänner, älskande enligt vissa, och Napoleon bodde under lång tid vid hovet i Wien, där han också växt upp och där han dog.

Samma år som Maximilian avrättades genomled Sophie också ett annat politiskt nederlag, den konstitutionella monarkin infördes och kejsarens makt minskade drastiskt. Överenskommelsen innebar också att kejsaren kröntes till kung i Ungern. Sophie dog i maj 1872, några år före sin make Frans Karl.

Sophie levde och verkade oförtröttligt för att stärka sin familjs, den familj hon gift in sig i, makt och inflytande. Utan ärkehertiginnan Sophie hade Europa sett mycket annorlunda ut. Hennes styrka och intelligens höll samman kejsardömet, som annars såg ut att leva på lånad tid. Inte för inte kallades hon för den ende mannen vid hovet! Hon har ofta fått stå tillbaka för sin svärdotter Sisi, vars vassa åsikter om sin svärmor har fått styra historieskrivningen. De två hade mycket olika åsikter och politiska ideal. Deras åsikter om Ungern, som Sisi tyckte mycket om och Sophie ogillade starkt, kan tjäna som exempel på deras olika personligheter. Sisi blandade sig bara i sin makes, och svärmors, politik en gång och det var för att ge sitt stöd till Ungern. Det som var Sisis seger, kröningen till Ungerns drottning 1867, var också Sophies stora misslyckande…

Sophies son regerade vidare som kejsare fram till sin död 1916. Kronprins Rudolf sköt sig (och sin älskarinna) år 1889, och kejsarinnan Sisi mördades av en anarkist i Genève år 1898. Sophies tredje son Karl Ludwig stod som arvinge till tronen fram till sin död 1896, därefter gick anspråket vidare till hans son Frans Ferdinand. Mordet på denne i Sarajevo 1914 brukar anges som startskottet för det första världskriget, vilket kejsardömet, som Sophie arbetat så hårt för, inte överlevde.

Facebooktwitterlinkedin