Karl XII ärvde tronen 1697, blott femton år gammal. Sverige bestod under Karl XII första år som kung av en lång rad områden, många av dem erövrade under Sveriges knappa århundrade som stormakt i Europa. Den unge, men enväldige, kungens inflytande kan bäst beskrivas med hans fullständiga titel vid kröningen – Carl med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, Storfurste till Finland, Hertig uti Skåne, Estland, Livland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin, Pommern, Kassuben, och Venden, Furste till Rügen, Herre över Ingermanland och Wismar, så ock Pfalzgreve vid Rhen, i Bayern, samt till Jülich, Kleve, och Berg Hertig. Greve till Vandens, Spanheim, Mark och Ravensburg och Herre till Ravenstein.

 

Det började rätt så bra, den unge kungen följde i stort sin fars politik. De tidiga åren såg Sverige med starka allierade i England och Nederländerna, bra relationer med Hannover och fred med Danmark. Eller i alla fall så fredligt det kunde bli mellan gamla fiender.

 

Men sen gick det utför. Kanske började det redan i maj 1697, innan den nyblivna kungen ännu var krönt. Slottet Tre Kronor i Stockholm brann. Den gamla borgen totalförstördes, och bl.a. de gamla arkiven försvann. Ett omen enligt vissa, en chans att bygga något nytt enligt andra. Arkitekten Tessin dy, som redan arbetade på en ombyggnad av slottet, hade snart, nästintill opassande snart, nya ritningar färdiga, men det nya slottet skulle inte vara beboeligt för en kungafamilj på ytterligare 50 år.

 

Karl XII lämnade Sverige på våren år 1700, det stora nordiska kriget hade brutit ut och skulle pågå i tjugo år. Kungen tog själv befälet över sin armé. Sverige stod tillsammans med Holstein-Gottorp mot Sachsen-Polen, Danmark (med Norge) och Ryssland. Sachsen styrdes av August, känd som den starke. Han var kusin till Karl XII. August var också kung av Polen, till och från. Karl XII stödde däremot en annan kandidat till den polska tronen, och drev i början av kriget sin kusin från Polen. Danmark styrdes av en annan av Karl XII kusiner, Fredrik IV. Ryssland, slutligen, leddes av den formidabla Peter den Store, som var besatt av att öppna en hamn i Östersjön. 1703 anlades grunderna till St Petersburg i det nyligen erövrade Ingermanland. Peter hade goda kontakter med både Nederländerna och England-Skottland, efter att ha studerat skeppsbygge i dessa länder under en sorts sabbatsår från tronen 1697, känt som den stora ambassaden. Både Nederländerna och England-Skottland styrdes under denna tid av William III. 

 

Det stora nordiska kriget böljade fram och tillbaka, territorier vanns och förlorades, men den svenska trenden var dalande, trots segrar som den vid Narva. Vid Poltava 1709 förlorade Sverige inte bara slaget mot den ryske tsarens trupper, utan även mängder med prestige. Fienderna vittrade seger när kungen med sina närmaste trupper fick fly mot den osmanske sultanens mark. Ryssland, Sachsen-Polen och Danmark fick nu sällskap av tidigare svenska vänner som Hannover och Preussen. Hannover styrdes av ätten Braunschweig-Lüneburg, som tidigare ofta stått på Sveriges sida och som intagit just Hannover med svensk hjälp. Sedan 1698 styrdes Hannover av George Ludvig, sonson till Georg av Braunschweig-Lüneburg, som också var morfar till Karl XII mamma Ulrika Eleonora. Preussen hade blivit ett kungadöme först 1701 och dess förste kung var Fredrik I, han var gift med Georg Ludvig av Hannovers syster.

 

De svenska besittningarna på kontinenten delades upp mellan de vinnande parterna under åren efter Poltava. Ryssland ockuperade samtidigt det svenska Finland, och Danmark attackerade från andra hållet. Karl XII hade efter Poltava tagit sig och resterna av sin armé till Bender i nuvarande Moldavien. Från Bender hade han inte bara lett kriget, han hade också detaljstyrt hur det nya Stockholm skulle se ut, och hur slottet skulle gestaltas. Kurirer hade ridit fram och tillbaka genom Europa med order, kartor och ritningar. Efter sex år hade sultanen i det Osmanska riket emellertid tröttnat på sin bråkige gäst och ville dessutom sluta fred med Ryssland. Kungen som helt uppenbart hade stannat i det osmanska riket längre än han var välkommen, tvingades återvända hem till sitt eget sönderfallande land i slutet av 1714. Han reste inkognito och förklädd, med bara en eller två vänner. Den långa resan, genom till största delen fientligt territorium, tog bara fjorton dagar, och dagsetapperna var smått fantastiska 15 mil per dag!

 

Det politiska läget i Europa år 1714 var ett helt annat än det hade varit när Karl XII lämnad Sverige. Det spanska tronföljdskriget, som pågått sedan 1701 var slut, vilket gjorde att delstater som varit inblandade i detta nu hade tid att lyfta blicken norrut. Fredrik IV, Peter den Store och August av Sachsen (nu åter kung i Polen) fanns kvar, men Fredrik Vilhelm hade ersatt sin far i Preussen och Georg Ludvig av Hannover hade just blivit kung av Storbritannien (Kingdom of Great Britain sedan 1707 då ett enat kungarike ersatte den tidigare personalunionen mellan England och Skottland), genom sin mormor Elizabeth, som i sin tur var dotter till den första engelska kungen av huset Stuart, James I. 

 

En av Karl XII strategier under åren efter Poltava hade varit att låta kaparskepp patrullera på Östersjön. Detta störde handeln med bl.a. tågvirke från Ryssland. Hannover låg visserligen i krig med Sverige men George I hade inte tillåtelse av det engelska parlamentet att skicka dess flotta till Östersjön, han hade däremot fått med sig parlamentet i fråga om att skydda nationens handelsfartyg från de svenska kaparna. Så kom det sig att engelska örlogsfartyg eskorterade engelska handelsfartyg i och omkring Östersjön. Även Nederländerna skyddade sina handelsfartyg med militär makt, eftersom även de var beroende av varor från Ryssland.

 

Karl XII hade också en grundläggande idé om att inte söka en bred fred utan att arbeta på flera fronter och underhandla med de olika nationerna, men också att använda fiendernas fiender. Karl XII stöttade därför jakobiterna mot George, vilket även störde det protestantiska Nederländerna. Den renlärige protestantiske kung Karl XII stödde därmed medvetet återinsättandet av en katolsk ätt på Storbritanniens tron. Den arvinge som under denna tid var jakobiternas tronpretendent var the old pretender, son till James II och syssling till George I. Även den franske giganten Louis XIV, Solkungen, stöttade jakobiterna. Han och Nederländernas, och Englands, tidigare ledare William III hade alltid avskytt varandra.

 

Läget var med andra ord diplomatiskt känsligt i Europa under kung Karl XII sista år. Allianser avlöste varandra och det krävdes inte mycket för att vänner skulle bli fiender. Det hjälpte inte alltid med dynastiska allianser, de flesta av Europas ledare var släkt med varandra. För Karl XII fanns mycket att ta hänsyn till, och det hjälpte troligen inte att greve Philip Cristoph von Königsmarck, svensk greve med tyska anor och en internationell jetset-karriär, varit älskare till Sofia Dorotea i början av 1690-talet. Sophia Dorotea var gift med George I av Storbritannien, tillika kurfurste av Hannover. George lät med största sannolikhet mörda sin rival i Sofia Doroteas sängkammare.

 

Greve von Königsmarcks syster, Aurora, hjälpte heller inte situationen, hon hade ett förhållande med broderns vän August den starke av Sachsen. Aurora tillbringade i sina unga år tid vid det svenska hovet och uppskattades mycket av kungens mor Ulrika Eleonora. Greven och hans syster representerade dessutom bara en av alla de adelssläkter som genom giftermål och tjänst i olika arméer satt på dubbla lojaliteter.

 

Kungen själv ingick aldrig någon dynastisk allians. Efter hans död den 30 november 1718 gick kronan till hans syster Ulrika Eleonora och sen till hennes man Fredrik av Hessen som deltagit i det spanska tronföljdskriget mot Frankrike. Frankrike hade ofta stött Sverige under stormaktskrigen, eftersom Sverige ofta stod som motståndare till en av Frankrikes traditionella fiender, den tyske kejsaren. Ulrika Eleonora och Fredrik var barnlösa och vid Fredriks död 1751 gick tronen vidare till Adolf Fredrik, morbror till Katarina den Stora av Ryssland,. Hans drottning, Lovisa Ulrika, var dotterdotter till greve von Königsmarcks älskade Sofia Dorotea! Men då var Sveriges tid som stormakt sedan länge förbi, och Carolus Rex ett minne blott.

 

Facebooktwitterlinkedin