Magnus Eriksson, sonson till Magnus Ladulås och sonsonson till Birger Jarl, blev kung i Sverige år 1319. Han var då bara tre år gammal. Strax innan hade han också ärvt sin morfars kungadöme Norge. De följande åren karaktäriserades av ett allmänt positionerande, där olika fraktioner vid hovet var antingen positiva eller negativa till det tredje nordiska riket, Danmark. Kung Magnus mor, Ingeborg, tillhörde de som var negativt inställda till Danmark, och hon lyckades förhandla fram en allians mellan Magnus och hertigdömet Mecklenburg i norra Tyskland.  Magnus syster Eufemia giftes 1336 bort med den blivande hertigen av Mecklenburg, Albrekt. Vid det laget hade dock Ingeborg förlorat mycket av sitt eget inflytande vid hovet.

 

I Sverige är Magnus känd som kungen med landslagen, där bl.a. våldgästning förbjöds. Hans regeringstid, en av de längst i Sveriges historia präglas annars av konflikter. Kung Magnus hade i början av 1330-talet köpt loss Skåne, som traditionellt tillhört Danmark, men som Danmark på grund av dålig ekonomi pantsatt, från panthållaren greve Johan av Holstein. För att kunna göra det hade Magnus pantsatt flera andra av de svenska länen. Det i sin tur betydde att kronan hade lägre inkomster än vanligt och landet fick allt sämre ekonomi. Ekonomin blev så dålig att kungen till slut nallade från påvens pengakista. När han inte kunde betala tillbaka hotades han med bannlysning. Till slut gjorde folket, eller snarare stormännen, uppror. 

 

Tidigt utsåg Magnus sin äldste son Erik till tronföljare i Sverige och sin yngre son Håkan till tronföljare i Norge. Under en tid regerade han tillsammans med sin äldste son Erik, men denne dog plötsligt. Magnus sökte en allians med danske kungen Valdemar Atterdag, men den föll i bitar och Valdemar anföll istället landet, tog tillbaka Skåne och brandskattade bl.a. Visby 1361.

 

Kungens andre son, Håkan, som nu var sin fars medregent, lät fängsla sin far i november 1361, när kungen vägrade ratificera ett fredsavtal. Ett avtal slöts dock och Magnus och Håkan regerade sedan åter tillsammans. Kung Magnus makt var dock kraftigt kringskuren.

 

För att få till ett avtal med kung Valdemar av Danmark, med förhoppningen att få tillbaka Skåne, gifte sig Håkan med Valdemars dotter Margareta. Denna allians spräckte dock en annan överenskommelse som landets stormän gjort med det inflytelserika Holstein. I den ingick nämligen att Håkan skulle gifte sig med Elisabeth av Holstein. Stormännen gjorde uppror och erbjöd kronan till Albrekt av Mecklenburgs son Albrekt den yngre, vars mor var kung Magnus syster Eufemia. Albrekt valdes till kung av Sverige vid Mora stenar 1364. Efter ett slag utanför Enköping året efter var Sverige ett förlorat land för kung Magnus, som tillfångatogs och fick tillbringa några år i fångenskap innan han skickades till Norge, dit Håkan och Margareta dragit sig tillbaka.

 

Under kung Magnus tid inträffade pesten i Sverige och Norge. Liksom i övriga Europa hade den stor effekt på rikena och på den demografiska sammansättningen. Katastrofen var inte positiv för kungen. Han anklagades även av en av samtidens mest inflytelserika personer, den heliga Birgitta (vars dotter Märta var ansvarig för uppfostran av Håkons unga hustru Margareta), för att vara en tyrann och för att ha homosexuella förbindelser, vilket var bland det värsta en kung kunde anklagas för på 1300-talet. Rimkrönikan skriver om kungen att han liffde värre an oskäligt Diur ok syndade moot rätta Natuur vilket knappast är ett positivt omdöme. Han gick också under namnet kung Smek, för sin godtrogenhets skull. Det är oklart hur mycket av detta som bara var politiskt skvaller, och smutskastning.

 

Albrekt av Mecklenburg blev kung, med stormännens, bl.a. drotsen Bo Jonsson (grip), hjälp 1364. De stormän som kung Magnus förvisat återkom till landet och Albrekt stöttades också av en mängd tyska småfurstar och av Hansan. Den svenska allmogen ogillade det tyska inflytandet och protesterade kraftigt. Så kraftigt att det blev uppror. Upproret leddes av Magnus son Håkan, som stöddes av danske kung Valdemar. Upproret kulminerade 1371 när Håkan belägrade Stockholm. Stormännen gick emellan och tvingade Albrekt att skriva på en försäkran som kraftigt minskade hans makt. Magnus släpptes i samband med detta ur den fångenskap han befunnit sig i sedan 1365, och begav sig till Norge där han dog 1374. 

 

Albrekt hade nu i princip ingen egen makt kvar. Större delen av makten låg istället i händerna på Bo Jonsson (grip). När drotsen dog, 1386, försökte Albrekt ta tillbaka makten, bl.a. genom att dra in gods till kronan, men stormännen i riket vände sig då till danske kung Valdemars dotter, Margareta, som tagit över sin fars tron i Danmark 1375. Detta är samma Margareta som var gift med den norska kung Håkon.

 

När Albrekt begav sig till de tyska rikena för att hämta en här passade Margareta på att invadera Sverige, med stormännens goda minne. Vid ett slag 1389 tillfångatogs Albrekt och hans son Erik och de släpptes först 1395 på villkor att de betalar en stor lösensumma inom tre år, eller lämnar över Stockholm stad. De betalar inte, så 1398 tar Margareta över Stockholm! Albrekt är nu inte längre kung av Sverige, utan bara hertig av Mecklenburg. Den enda del av Sverige han har kvar är Gotland, som hans anhängare, Vitaliebröderna (egentligen ett gäng sjörövare i Östersjön), invaderat. De behåller Gotland till 1398, då ön tas över av Tyska orden som behåller ön till 1409 då de lämnade över den till Margareta mot en rejäl belöning!

 

Albrekt av Mecklenburg var den förste att använda de tre kronorna som riksvapen i Sverige. Han kunde inte använda det gamla vapnet med lejonet eftersom han inte tillhörde samma ätt som sina företrädare, och han ville inte använda sin fars mecklenburgska vapen. De tre kronorna hade dock använts av såväl Magnus Eriksson och av Magnus Ladulås, dock inte som riksvapen, men på mynt. De hade därför redan en viss legitimitet i landet.

 

Margareta hade nu den reella makten i såväl Danmark och Norge som i Sverige. De tre rikena enades i en personalunion. Den danska tronen hade egentligen ärvts av Margaretas och Håkans son Olof, men han var bara fem år när Valdemar dog, och Margareta gick in som förmyndare. Margaretas äldre systers son åsidosattes därmed i arvsföljden, han var en kusin till Albrekt d.y. av Mecklenburg. Efter Håkons död i Norge 1380 stod Olof som ende arvingen till Norges tron, även här med sin mor som förmyndare. Margareta var en duktig politiker och en stark personlighet. Hon hade också fått stormännens förtroende. Albrekt ska nedlåtande ha kallat henne kung Byxlös, något han fick ångra när hon tog honom till fånga och avsatte honom från Sveriges tron.

 

När Margaretas son Olof dog 1387, valdes Margareta till regerande drottning i både Norge och Danmark. Allt sedan 1375 hade hon kallat sig drottning av Sverige, som Håkons gemål, även om det var en titel utan större innehåll så länge Albrekt hade makten i Sverige. När han föll var hon däremot redo, och hon hade redan slutit avtal med t.ex. Holstein om att skydda hennes rygg från anfall söderifrån. Hennes regeringstid som drottning av Sverige räknas från 1389.

 

Sverige, Norge och Danmark har nu samma regerande drottning i Margareta. Hon hade dock ingen arvinge. För att lösa den knuten skapades Kalmarunionen. Margareta hade redan några år tidigare fått Norge att acceptera hennes systers dotterson, Bogislav, som sin arvtagare. Han var bara ett barn, men utsågs ändå till Margaretas medregent i Norge. 1396 erkändes han som arvinge även till det svenska och danska riket. Vid ett möte i Kalmar 1397 omvandlades personalunionen till en union mellan länder. Enligt fördraget ska varje land fortfarande styras enligt egna lagar, de ska dock ha samma kung, och han ska väljas. De tre rikena ska också backa upp varandra i händelse av krig. Margaretas unge arvinge, Bogislav, kröntes nu till hennes medregent även i Sverige och Danmark.

 

Margareta lät byta namn på sin arvinge, Bogislav ansågs vara ett alltför slaviskt klingande namn för Kalmarunionens riken. Historien känner honom istället som Erik av Pommern

 

Facebooktwitterlinkedin