Desirée Clary tyckte inte alls om Sverige. Hon ansåg att landet i norr inte bara låg bortom all ära och redlighet, det var också kallt och ogästvänligt. Folket hade inte någon förfining. De pratade konstigt. Desirée var född i Marseille, som yngsta dotter i en rik, men borglig, familj. Hennes far var en framgångsrik handlare, tillräckligt framgångsrik för att kunna ge sina många döttrar rejäla hemgifter. Desirée hade åtta syskon, så pengarna var välbehövliga.

 

Hon fick samma bildning som många av sina samtida, några år i en klosterpension, och därefter privat undervisning av en guvernant. Hon lärde sig också självklart att spela piano, teckna och sy. Hon förväntades gifta sig rikt, men ingen hade förväntat sig att hon skulle sluta sina dagar som drottning av Sverige.

 

Faktum är att Desirée inte var den första i sin familj att bära titeln drottning. Hennes syster Julie var under några år först drottning av Neapel, sedan drottning av Spanien, innan politiken fråntog henne dessa titlar. Desirée lyckades däremot behålla sin titel. Hennes släktingar sitter fortfarande på Sveriges tron.

 

När Desirée var tolv år gammal ändrades världen i grunden. Franska revolutionen vände Europa upp och ner. Gammaldags förfining och börd var inte längre lika viktigt som tidigare. Desirée och hennes familj var borgare och var därmed inte revolutionens första offer. Men 1794, då hennes far hade dött, fick myndigheterna veta att fadern en gång ansökt om att få bli adlad. Det var inget man skröt med under skräckväldet, men underligt nog var det just detta som ledde till Julies och Desirées stora kliv i samhällstrappan.

 

Myndigheterna ville straffa Desirées äldste bror, nu i faderns ställe, och arresterade honom. När hans fru vände sig till myndigheterna för att få honom fri följde Desirée med henne. Ärendet kunde ha slutat hur som helst, en annan av Desirées bröder hade redan dött under terrorväldet, men här gick det väl för familjen. Brodern frigavs och Desirée mötte Marseilles kommissarie Joseph Bonaparte, som fattade tycke för den unga damen. Han hade hittat henne sovandes i väntrummet där hennes svägerska lämnat henne för att möta sin just frigivne make. Joseph följde Desirée hem och de började umgås. Joseph presenterade också sin yngre bror för familjen Clary. Napoleon Bonaparte var nyutnämnd brigadgeneral. Han fattade också tycke för Desirée och ganska snart hade ett arrangemang kommit till stånd i vilket Napoleon och Desirée förlovade sig, och Joseph istället fick Desirées äldre syster Julie. Joseph och Julie gifte sig på hösten 1794. Desirée och Napoleon var inte lika snabba i vändningarna, även om breven dem emellan visar att de verkligen tyckte om varandra. Napoleons karriär gick spikrakt uppåt, och i mars 1796 gifte han sig, men inte med Desirée utan med Josephine de Beauharnais, som han nyligen träffat. Desirée övergavs, men de två verkar ändå ha förblivit varandra nära, även om Desirée självklart var sårad av Napoleons plötsliga frieri till en annan.

 

Några år senare var Desirée i Paris, med sin syster Julie och svåger Joseph. Hon träffade då divisionsgeneralen Jean Baptiste Bernadotte, en nybliven krigshjälte. Han var en gammal bekant till familjen Clary, eftersom han ett tag varit inkvarterad hos dem i Marseille. Han var snygg, framgångsrik och i behov av en fru. Hon var söt, livlig, omtyckt, rik och stod nära Napoleon, som nu var på god väg att bli konsul av Frankrike.

 

Desirée och Jean Baptiste gifte sig, och bara ett år senare föddes deras enda barn, Joseph Francois Oscar. Joseph Bonaparte var gudfader, Napoleon Bonaparte valde namnet Oscar, efter en av karaktärerna i Ossians sånger, de påhittat traditionella gaeliska poem, skrivna av skotten Macpherson, som Napoleon, likt många andra, var mycket förtjust i vid den här tiden.

 

Napoleon steg i graderna, och tog Desirées make med sig uppåt. Jean Baptiste reste runt mycket, på militära fälttåg och diplomatiska resor. Desirée stannade för det mesta i Paris. Hon blev furstinna av Ponte Corvo utan att någonsin sätta foten där. Å andra sidan var hennes make heller aldrig där. I likhet med de flesta sågs den här typen av positioner bara som formalia, trots allt var Bernadotte och de övriga i grunden republikaner, inte rojalister! Men ideal är en sak, realpolitik är något annat.

 

Med tiden skar sig förhållandet mellan Napoleon och Bernadotte, men precis när det verkade vara hopplöst fick Jean Baptiste ett erbjudande om en ny tjänst. Som kung av Sverige. Det var kanske inte det mest tilltalande erbjudandet, Sverige hade just förlorat Finland till Ryssland, och politiken var lite trasslig, men det var bättre än att stanna i Frankrike och riskera att hamna i onåd. Bernadotte hade redan tackat nej till Napoleons erbjudande om att bli ambassadör i Amerika. Nu tackade han dock ja och åkte till Sverige. Desirée stannade i Paris.

 

Men det nya landet krävde en visit av sin nya kronprinsessa. Desirée gav sig av norrut. Det tog lite tid för hon gjorde sig ingen brådska, hon stannade bland annat till hos Napoleons lillebror Jerome, som var kung av Westfalen. Hon nådde Stockholm i början av januari 1811. Hon gjorde inget strålande intryck på hovet, och verkar heller inte ha försökt göra så. I juni krävde hon att få återvända till Paris över sommaren. Det dröjde tolv år innan hon kom tillbaka. Under de tolv åren bodde hon huvudsakligen i Paris. Europas politik förde hennes man allt närmare ett öppet krig med Frankrike, men Desirée stannade ändå i Paris. Trots att till och med Napoleon, nu kejsare av Frankrike, tyckte att hon borde ansluta sig till sin man i hans nya land, oavsett vad han personligen tyckte om Desirée ansåg han att en kvinnas plats var hos sin man. Desirée höll inte med, och stannade i Paris. 1815 störtades Napoleon för andra gången från tronen, och livet i Paris blev tråkigare för Desirée, bland annat för att Napoleons gamla anhängare nu sparkades ut ur Frankrike, bland dem Desirées syster Julie och hennes man Joseph. Det nya hovet betraktade henne också som en uppkomling.

 

I februari 1818 blev Jean Baptiste Bernadotte kung Karl XIV Johan av Sverige och Norge, och Desirée blev därmed drottning. Hon stannade ändå kvar i Paris, trots att allt fler uppmanade henne att åka till Sverige. Hon lär ha sagt att Säg ordet Stockholm, och jag får snuva, och en förkyld kvinna kunde inte företa en så lång resa. Desirée ansågs förövrigt vara ett alltför franskt namn, i Sverige fick drottningen därför istället heta Desideria, en kvinnlig form av Desiderius. Betydelsen av namnet är densamma, den önskade.

 

Till slut blev dock Paris för tråkigt! Hennes vänner var antingen i landsflykt eller döda. Det var dags att inta sin plats som drottning. Hon anslöt sig till sin blivande svärdotter Joséphine av Leuchtenberg när denna reste till sitt nya land sommaren 1823. Joséphine var för övrigt barnbarn till Napoleons hustru Joséphine.

 

Tillsammans gjorde de två damerna ett strålande intåg i Stockholm. Desirée återvände aldrig till Paris, även om hon ofta hotade med det. Hon och hennes make levde i princip parallella liv i Sverige, om än i all vänskaplighet. Karl Johan var punktlig, något han ska ha lagt sig till med i Sverige, medan Desirée ofta anklagade honom för att ha en oartig klocka när han påpekade att hon alltid var sen till middagen!

 

1829 kröntes Desirée till drottning av Sverige (norrmännen vägrade att kröna en katolik). Det har spekulerats i att kröningen skedde på Karl Johans initiativ för att hindra henne att lämna landet, men också att den kom till på Desirées initiativ för att hindra kungen att ta ut skilsmässa (vilket aldrig verkar ha varit nära förestående). Liksom i så mycket annat var Desirée inte så engagerad i sin roll som drottning. Hennes egenheter tolererades därför att hon inte på något sätt var politisk. Hon tog ingen plats som maktspelare. När kungen dog gick hennes liv vidare som änkedrottning. Hennes rutiner blev allt mer bisarra, som det anstod en excentrisk fransyska. Hon gick upp sent, åkte på nattliga turer på borggården eller ut på Djurgården och satt uppe med sitt sömniga hov till långt fram på småtimmarna.

 

År 1860, avled hon slutligen, 83 år gammal, efter ett långt och omvälvande liv. Stora delar av sitt liv levde hon i händelsernas centrum. Hon såg släkt och vänner i uppgång och fall. Den franska revolutionen med sina nya samhällsidéer, där vanliga medborgare kunde bli officerare, öppnade vägen för män som Jean Baptiste Bernadotte och Napoleon Bonaparte att bli både generaler och kejsare, men också för kvinnor som Desirée Clary att bli drottning. Betydelsen av att vara drottning förändrades också, kungligheter var inte längre det självklara målet i samhället. Desirée föredrog länge att vara societetsdam i det kultiverade Paris framför att vara en klassisk drottning i ett dragigt slott i norr.

 

Facebooktwitterlinkedin
Kategorier: Mäktiga kvinnorSverige