Edward III och hans drottning Philippa av Hainault kunde glädja sig åt en stor barnaskara. Av deras tretton barn levde hela nio stycken så länge att de kunde gifta sig och därmed bidra till det stora grenverk av allianser som Edward ville bygga upp. En av kungaparets viktigaste uppgifter var att se till det fanns ”an heir and a spare”, en arvinge och en reserv för framtida generationer. Edward och Philippa uppfyllde detta krav med råge. Deras fem överlevande söner skapade istället ett annat problem, vad gör man av de söner som inte kan ärva tronen?

 

Edwards lösning var att gifta bort de yngre sönerna med rika arvtagerskor, vilket gav sönerna en egen ställning som markägande stormän utan att kungens land minskade. Flera av de stora egendomarna och titlarna knöts också på detta sätt till kronan. Edward använde delvis samma lösning som Henry II många år tidigare, där varje son fick en del av riket, för att inte vara i vägen för honom och för varandra. För stunden var det en smidig lösning, men precis som i Henry II fall innebar det i förlängningen att det bildades mäktiga fraktioner inom riket. För ingen av Edward och Philippas barn blev kung av England, däremot två av deras barnbarn. Och med tiden skapade detta grogrunden för att många i släktträdets grenverk fann skäl att kunna kalla sig kungakandidat.

 

Äldst av kungabarnen var Edward of Woodstock, född 1330, drygt ett och ett halvt år efter Edward och Philippas bröllop. Edward har gått till historien som den store riddaren och krigaren. Han fick titeln greve av Chester under sitt första år, sju år senare utropades han också till hertig av Cornwall. Edward av Woodstock var faktiskt den förste hertigen av Cornwall, och den första hertigen i det medeltida England. Båda dessa titlar innehas oftast av tronarvingen, och Edward utropades till prins av Wales 1343. Idag innehas dessa tre titlar av drottning Elizabeth II äldste son, prins Charles. Edward av Woodstocks mytiska tillnamn, den svarta prinsen (som dock inte användes under hans levnadstid) har levt kvar i historien och troligen bidragit till att förvånansvärt många känner till honom idag. För Edward III måste sonen Edward ha varit en guldchans, en krigarkung såg ut att följas av en annan. Men Edward av Woodstock dog före sin far, efter tio års sjukdom. Sjukdomen drabbade honom på en expedition för att stödja Peter den grymme av Kastilien. Exakt vad han led av vet vi inte, en stor del av hans armé dog i dysenteri under samma fälttåg, men dysenteri lämnar vanligen inte sina offer levande i tio år.

 

Edward gifte sig med sin fars kusin, Joan av Kent (dotter till Edward I yngre son Edmund av Woodstock). På köpet fick han fyra styvbarn från Joans tidigare äktenskap med Thomas Holland. Ett av barnen, Joan, gifte sig senare med Edwards yngre bror Edmund av Langley, och ett annat, John Holland, hertig av Exeter, gifte sig med Elizabeth, dotter till Edwards yngre bror John of Gaunt. Edward och Joan växte upp tillsammans och verkar ha gift sig av kärlek. Joan var en färgstark kvinna, som redan varit gift två gånger, hennes förste man var dessutom fortfarande vid liv när hon gifte sig med Edward. Tillsammans fick de två barn, äldst en son med samma namn som sin far och farfar, Edward, född i Angouleme, som vid den här tiden ar en del av Akvitanien, där Edward och Joan residerade som Edward III:s representant. Edward av Angoulême blev bara fem år gammal och lämnade sin yngre bror Richard av Bordeaux (blivande Richard II) som enda arvinge.

 

Precis två år efter Edwards födelse föddes Isabella, också hon född på Woodstock Palace. Som brukligt var växte hon upp i ett annat hushåll än det kungliga. Hon gick genom flera olika trolovningar som av olika skäl sprack innan hon gifte sig, 33 år gammal, med en man hon verkar ha valt själv. Hennes make var franskättad och hade kommit till England som del i en gisslansituation. Paret gavs land i England och titeln greve och grevinna av Bedford. Paret fick två döttrar, Marie och Philippa.

 

Joan föddes runt årsskiftet 1333/34, denna gång skedde födseln på Towern i London. Joan växte upp i samma hushåll som sin syster Isabella och sin bror Edward, och syskonens kusin Joan av Kent. Hon förlovades med sin kusin, den franske kungens son, son till hennes mors syster, och tillbringade ett par år vid det franska hovet. 1345 förlovades hon istället med Peter den grymme av Kastilien, och tre år senare påbörjade hon sin resa mot sitt nya hemland. Hon var en av Europas mest eftertraktade brudar och hennes far utrustade henne med en enormt entourage. Hundra bågskyttar, varav vissa var veteraner från slaget vid Crécy. Joans brudklänning ska ha gjorts av 150 meter av importerat silke. Ett helt skepp krävdes för hennes packning. Resan gick via Bordeaux, och där mötte sällskapet pesten, som ännu inte nått England. Bara fjorton år gammal dog Joan den 1 juli 1348, utan att ha fått använda sin bröllopsklänning.

 

William av Hatfield föddes 16 februari 1337. Kungaparets andre son levde bara en dryg månad innan han fick begravas i York.

 

Sent på hösten 1338 kom äntligen kungaparets överlevande ”spare”, Lionel av Antwerpen. För honom hittade Edward III en irländsk brud. Elizabeth de Burgh var ensam arvtagerska till grevedömet Ulster på Irland. De gifte sig 1352 men Lionel använde titeln greve av Ulster från 1347. Lionel var sin fars representant i England från 1347, men ägnade sin mesta tid åt Irland, och han kom till Dublin 1361. 1362 blev han hertig av Clarence, namnet kom från familjen de Clare, som tidigare hade haft större delen av det land som ingick i det nya hertigdömet, tillsammans med grevskapet Ulster. 1366 gav han upp försöken att göra något vettigt i Irland och återvände till England. Då hade hans fru dött, och efterlämnat en dotter, Philippa. Philippa gifte sig senare med Edmund Mortimer, greve av March i gränslanden mellan England och Wales. Lionel gifte om sig med dottern till herren av Pavia, 1368, men dog bara någon månad efter bröllopet. Det spekulerades i om han förgiftats av sin svärfar, men det har aldrig bevisats.

 

Edwards och Philippas tredje överlevande son John of Gaunt (Johan av Ghent) föddes i Ghent 6 mars 1340. Som tredje son var tronen väl utom räckhåll för honom, och han var hela sitt liv trogen först sin far och sedan sin brorson. Så mycket mer irriterande var det för honom att han inte alltid var populär hos folket, och att det gick (falska) rykten om att han var oäkta. Han var själv alltid noggrann med att inte blandas in i några fraktioner som var emot kungen. Under sin brorsons minoritet var han i princip den som styrde landet. Till Johns brud valdes ytterligare en rik arvtagerska ut, Blanche av Lancaster var en av två döttrar till den första hertigen av Lancaster, en titel som John ärvde från sin svärfar. Tillsammans med hans egna land gjorde detta honom till en av de största landägarna i landet. Med Blanche av Lancaster hade John tre barn, mest känd är sonen Henry Bolingbroke (blivande Henry IV). Äldsta dottern Philippa blev drottning av Portugal.

 

Efter Blanche död 1368 gifte John om sig med Peter den grymmes dotter Constance (Peter skulle ha gift sig med Johns syster Joan, och kanske hade Constance fötts ändå, hon var dotter till Peters älskarinna Maria de Padilla), för att rädda den allians som var tänkt att komma till stånd mellan nationerna 1348. Som Constance make kallade sig John ett tag kung av Kastilien. Titeln var dock inte lika enkel att hålla som att ta och så småningom fick han ge upp den. Den behölls ändå i familjen då John och Constances dotter Catherine gifte sig med kung Henry III av Kastilien (son till den man John fick ge upp titeln till 1379). Äktenskapet mellan John och Constance var inte lyckligt och John hade en älskarinna (troligen dock inte under äktenskapet med Blanche som verkar ha varit lyckligt). Catherine Swynford, John officiella älskarinna blev hans tredje fru 1396. De barn de redan fått legitimerades i efterhand och gavs efternamnet Beaufort. Det fanns dock ett förbehåll i legitimeringen, de fick inte ärva tronen.

 

Edmund av Langley föddes i Kings Langley 1341, strax över ett år efter Johns födsel. Hans far gjorde honom till greve av Cambridge när han var 21 år gammal. Hans brorson, Richard II, gjorde honom till hertig av York, och grundade därmed det andra av de två stridande husen i rosornas krig. 1372 gifte sig Edmund med Isabella av Kastilien, lillasyster till brodern Johns andra fru Constance. Tillsammans fick de tre barn. Deras äldsta son dog vid det mytiska slaget vid Azincourt, och det var istället yngsta barnet, Richard, som bar familjen in i framtiden. När Isabella dog 1392 gifte Edmund om sig med Joan Holland (inte den Joan Holland som var storebror Edwards styvdotter, utan Edwards styvsons dotter med samma namn). De fick inga barn, och Edmund, förste hertigen av York dog på samma plats där han föddes, Kings Langley Palace i Hertfordshire.

 

Efter Edmund föddes Blanche i mars 1342, hon dog strax därefter och begravdes i Westminster Abbey.

 

Mary av Waltham föddes i Bishop´s Waltham 10 oktober 1344. Redan från födseln var hon förlovad med John, blivande hertig av Bretagne, och redan från ett års ålder kallades hon hertiginna av Bretagne. På grund av politiska omständigheter växte John upp tillsammans med de kungliga barnen i England, som en del i en komplicerad gisslan. När hans far dog tog Edward III över ansvaret för honom. 1361 skedde det formella bröllopet, men både Mary och hennes man stannade vid det engelska hovet medan man förberedde deras intåg i Bretagne. Mary kom aldrig till dit, hon dog i september samma år som hon gifte sig. John gifte om sig med Joan Holland, (Marys storebror Edwards styvdotter) och stannade därmed i kretsen av det engelska hovet.

 

Marys syster Margaret kom till världen i jul 1346, på Windsor. Margaret och Mary växte upp tillsammans, i samma grupp som Marys blivande man John och John Hastings, greve av Pembroke. Flera olika kandidater diskuterades som make till Margaret, bl.a. John av Blois, som var rivaliserande kandidat till tronen i Bretagne. Detta parti övergavs dock när Edward III beslöt sig för att Mary skulle gifta sig med sin John. Kvar till Margaret blev John Hastings. De gifte sig 1359 (samma vecka som John av Gaunt och Blanche av Lancaster). Margaret dog samma höst som sin syster, och de begravdes tillsammans.  

 

1347 föddes Thomas av Windsor, och ett drygt ett år senare föddes William av Windsor. Båda barnen dog under olycksåret 1348, båda i september, ett par månader efter kungaparets dotter Joan. De båda sönerna begravdes på olika plaster, Thomas i Kings Langley och William i Westminster Abbey, vilket tyder på att Thomas hade skickats bort från Windsor, kanske i ett försök att skicka honom längre bort från pestdrabbade områden. Det är oklart om de dog av pest, men det är en trolig kandidat.

 

Edward och Philippas sista barn, ytterligare en Thomas, född på Woodstock, i januari 1355 hade större tur och överlevde till vuxen ålder. De övriga syskonen var betydligt äldre än Thomas, och vi vet inte mycket om hans barndom. 1376, vid nitton års ålder, gifte han sig med Eleanor de Bohun, som tillsammans med sin syster Mary var arvtagare till den stora förmögenhet som deras far Humphrey hade som greve av Hereford. Eleanors syster Mary gifte sig några år senare med John of Gaunts äldsta son Henry Bolingbroke, och blev på så sätt mor till den blivande Henry V. Året efter giftermålet med Eleanor gjorde Edward III sin son till hertig av Aumale (ett område som Frankrike och England slogs om i det pågående hundraårskriget) och av Gloucester. Som sina bröder deltog han i kriget med Frankrike och i Edward III andra konflikter i Europa. Efter Edward III död blev han mer och mer alienerad från sin brorson Richard II och han ledde partiet mot honom, the Lords Appellant. Efter ett misslyckat uppror 1388, skickades han i fångenskap till Calais, där han mördades av kungens män. Det bidrog till kungens impopularitet och så småningom till Richard II eget tragiska slut.

 

Edwards och Philippas många barn visar hur en kung valde att försöka vidga sin makt och sitt inflytande genom att gifta in sina barn i inflytelserika släkter. Edwards dynastiska giftermål skapade det intrikata nät av allianser och släktband som gör rosornas krig så komplicerat. I de nya hus som skapades, York och Lancaster, valde sedan andra familjer att gifta in sig, vilket skapade ytterligare komplikationer. Genom Edward och Philippas barn och deras historia kan man också läsa en samtida familjehistoria, där sex barn dog tidigt, ett som spädbarn, tre i pesten 1348, och två strax efter sina giftermål 1361. Där samma namn, som brukligt, återanvändes när barn dog. Där makar växte upp tillsammans och där barn giftes bort till fjärran länder. Lyckokast och tragedier. Lyckliga äktenskap som inte spelade någon roll, och olyckliga sådana, som ändrade historiens gång. Edward och Philippas barn är ett mikrokosmos som effektivt berättar historien om det medeltida Europas toppskikt.

 

Facebooktwitterlinkedin