Att befinna sig för nära makten kan leda till döden. Det har många adelsmän med ambitioner fått erfara genom åren. En släkt där lyckan varierade stort var familjen Dudley.

Edmund Dudley föddes antingen 1462 eller 1471/72. Som så ofta är födelsedatum inte särskilt väl dokumenterade. Edmunds dödsdatum är däremot välkänt. Han förlorade huvudet på Tower Hill i London den 17 augusti 1510.

När han föddes var det som son till en lägre gentlemannafamilj i Sussex. Hans farfar hade deltagit i flera krig, och var förste sörjare under Henry V begravning. Han deltog i rosornas krig, först på Lancaster-sidan, bl.a. vid slaget vid Blore Heath, och sedan på York-sidan vid slaget vid Towton 1461. Det senare var lyckosamt för släkten eftersom York vann den striden och Edward IV samma år vann tronen från Lancaster. Släkten Dudley var därmed åter på rätt sida!

Sonsonen Edmund studerade juridik och blev tidigt en av Henry VII (Henry Tudor) agenter. Han var en av flera ganska hänsynslösa personer som anställdes för att driva in kungens personliga skulder, och se till att alla uppförde sig i riket, bla.a genom att kräva depositioner och gisslan. Arbetet gjorde honom, och kungen, rik, men illa omtyckt i allmänhet. När kungen dog och ersattes av sin son Henry VIII var Edmund Dudley en av de som offrades för den nye kungens popularitet. Det var helt enkelt lite för många som ogillade Edmund. Han arresterades och anklagades för förräderi, och avrättades efter ett år i fängelse.

Edmund var gift med en dam vars släkt tidigare haft stort inflytande. Elizabeth Greys farbror var drottning Elizabeth Woodvilles förste make och far till hennes söner Thomas och Richard Grey. Edmund och Elizabeth fick fyra barn. Den äldste sonen, John, föddes 1504 blev vid sin fars död myndling i en annan adelsfamilj. Han fick skapa sitt eget öde, och nå eget inflytande utan hjälp av sin egen familj. Hans karriär gick dock strålande, och han deltog i kriget i Frankrike 152, efter vilket han fick riddarslaget av kungens bästa vän Charles Brandon.

Positioner vid hovet följde snabbt och John utmärkte sig även i de sporter som kungen uppskattade så mycket. Han gifte sig med Jane Guildford, med vilken han växt upp, och de fick tretton barn tillsammans. Barnen uppfostrades i den nya reformationsläran och blev med tiden en del i den nya protestantiska eliten. Johns barn kom att växa upp nära kungabarnen, särskilt Elizabeth och Edward.

År 1547 blev John greve av Warwick. Då hade kung Henry VIII dött och hans minderårige son Edward var ny kung. John steg snabbt i graderna under den nye kungen. Bara några år senare var John de facto regent för kungen, och 1551 blev han hertig av Northumberland.

Den unge kungen blev inte långlivad på tronen, han dog 1553, bara femton år gammal. I slutet av sitt liv ändrade han sitt testamente och uteslöt båda sina halvsystrar från tronen, mot sin fars vilja. Istället skulle tronen gå till hans kusins äldsta dotter, Lady Jane Grey, avlägset släkt med John Dudley.

John såg sin stora chans. Han gifte bort sin son Guildford med Lady Jane, som sedan direkt efter kungens död utropades till drottning. Lady Jane sägs ha varit högs motvillig både till äktenskapet och till tronen, men med sina knappa sexton år hade hon inte mycket att sätta emot. John var nu svärfar till drottningen, och hans barnbarn skulle ärva tronen.

Lyckan varade bara i nio dagar. Längre blev inte Lady Jane Grey kvar på tronen. John, liksom övriga i den protestantiska elit som hjälpt till att utropa Lady Jane till drottning hade missbedömt stödet för Mary, äldsta dotter till Henry VIII, som i folkets ögon var den rättmätige innehavaren till tronen, trots att hon var katolik.

John arresterades och anklagades för förräderi. I ett försök att blidka den nya drottningen bytte John religion strax före sin avrättning, men det gjorde honom bara föraktad av båda lägren. Han lyckades dock skjuta upp sin avrättning en dag. Den 22 augusti 1553 miste han, i likhet med sin far, sitt huvud på Tower Hill.

Johns söner arresterades också i samband med Marys trontillträde. De dömdes alla för förräderi men bara en av dem, Lady Jane Greys make Guildford, avrättades. Två av sönerna dog dock strax efter sitt frisläppande. Kvar när drottning Mary dog och Elizabeth tog över tronen 1558 var bara sönerna Robert och Ambrose.

Robert var en av Elizabeths mest inflytelserika favoriter, och kanske hennes stora kärlek. Redan när den nya drottningen tillträdde utsåg hon Robert till sin Master of the Horse, en av de högsta hederstitlarna vid hovet. Deras relation var dock inte problemfri. Titeln hertig av Northumberland gick inte vidare i familjen, men titeln greve av Warwick ärvdes av Roberts äldre bror Ambrose. Robert lämnades att skapa sin egen lycka. Redan som mycket ung hade han gift sig med Amy Robsart, ett äktenskap som var djupt olyckligt, särskilt sedan Elizabeth blivit drottning och Robert öppet flirtade med henne och ryktades aspirera på titeln som hennes make.

Robert hamnade i djup onåd flera gånger under sitt liv, första gången när hans fru, Amy, plötsligt hittades död i parets slott på landet 1560. Hennes död var lite för läglig för Robert och även om det hela troligen var en olycka så misstänkte många att Robert låtit mörda sin fru för att vara fri att gifta sig med drottningen. Skandalen var så stor att Robert skickades bort från hovet av drottningen för en tid.

Snart var han dock åter en av hennes favoriter, men någon kunglig maka fick han aldrig. Elizabeth erbjöd sin släkting Mary Stuart Roberts hand, men hon avböjde. Robert fick dock ett grevskap på affären när drottningen gjorde honom till greve av Leicester. I sexton år väntade han på att drottningen skulle gifta sig med honom, men när han slutligen insåg att Elizabeth aldrig tänkte underordna sig en make, gifte han sig med en annan. Lettice Knollys var dotter till drottningens kusin. Hon var i sitt första äktenskap gift med greven av Essex, och hade en son, Robert Devereux. Robert Dudley som inte hade några äkta barn tog sin styvson under sina vingar.

Roberts giftermål med Lettice gjorde drottningen rasande, de hade gått bakom ryggen på henne och båda förvisades från hovet. Robert förläts så småningom men Lettice var aldrig välkommen tillbaka. Hennes son var dock snart en av Elizabeths nya favoriter.

Robert Dudley dog 1588, efter många stormiga år vid Elizabeths hov, och efter att ha överlevt sin fars uppror som slog familjen i spillror. Hans sista insats för drottningen var försvaret av landet mot den spanska armadan. När drottningen höll sitt berömda tal till trupperna, ledde Robert barhuvad hennes häst. Hans död skakade drottningen så mycket att hon låste in sig i sitt rum i fler dagar. Till slut fick hennes trogne minister Lord Burghley slå in dörren. Hon bevarade det sista brevet han skrivit till henne i en ask vid sin säng till sin egen död 1603. På det skrev hon hans sista brev.

Robert Devereux fyllde en del av tomrummet Robert Dudley lämnade efter sig. Han var ung, vacker och smickrade den åldrande drottningen, han fick henne att känna sig ung igen. Han övertog sin styvfars position som Master of the Horse och en del av hans andra privilegier, som importmonopolet på söta viner. Han satt snart också i det kungliga rådet.

Robert Devereux spelade högt och litade på att han kunde linda drottningen kring sitt lillfinger. Det hade dock ingen man någonsin kunnat, inte ens Robert Dudley. Robert Devereux fick många chanser att briljera, men valde ofta att följa sitt eget huvud i stället för drottningens order, vilket bl.a. ledde till att när en spansk flotta siktades år 1597 var den engelska flottan, under Roberts befäl, på fel plats. Bara vädret räddade England den gången. År 1599 skickades Robert till Irland som drottningens representant, hans uppdrag var att göra slut på ett uppror. Istället gjorde han upp med rebellerna, med villkor som knappast gjorde drottningen glad. Han agerade självvådligt och delade också ut ridderskap utan drottningens tillstånd.

Trots att drottningen förbjöd Robert att återvända från Irland, gjorde han det, med sin armé. Drottningen tog detta som ett öppet hot mot henne själv och lät arrestera honom. Efter en första rättegång blev han frisläppt, men han hade blivit av med sina inkomster och  hedersbetygelser. Stolt som han var samlade han ett antal likasinnade och krävde med vapen i hand en audiens med drottningen, för att få tillbaka sina titlar och sin status som gunstling. Drottningen vägrade och Robert Devereux förklarades som förrädare och efter en kort belägring av hans hus gav han upp och arresterades igen. Den här gången hade drottningen fått nog av hans upptåg. Han dömdes till döden för förräderi och halshöggs den 25 februari 1601 på Tower Green, en sista ynnest från drottningen. Han slapp en mer publik avrättning på Tower Hill, den plats som sett så många ambitiösa adelsmän falla.

Facebooktwitterlinkedin