Två mycket olika kvinnor, med samma namn, var gifta med kung John, en av den engelska historiens minst omtyckta kungar. Med undantag av sin make och sina namn hade de ingenting gemensamt, och de levde sina liv mycket olika. Den ena var engelsk men aldrig drottning, den andra var drottning men aldrig engelska. Båda är dock lika viktiga i berättelsen om England.

När Isabella av Gloucester stod brud för första gången var hon sexton år gammal. Äktenskapet hade arrangerats när hon bara var några år, och självklart hade varken hon eller hennes make haft något att säga till om. Isabella var yngsta dotter till greven av Gloucester och när hon föddes år 1173 var hennes bror redan död, vilket gjorde Isabella och hennes två äldre systrar Mabel och Amice till grevens arvingar. För alla tre systrarna arrangerades bra äktenskap men Isabellas tog priset, för hennes make var kungens yngste son, John.

Med äktenskapet följde också att Isabella utropades till ensam arvinge till grevskapet Gloucester. Hennes två systrar gjordes i princip arvlösa. Det var kungens rätt att dela ut titlar och land, och här såg han effektivt till att grevskapet Gloucester genom äktenskap hamnade under kronans kontroll, och att hans son också fick en titel, för en pojke med tillnamnet Utan land var ett eget grevskap inte fy skam, även om John hade högre ambitioner än så. Flera kungar har genom historien agerat på samma sätt, för att ge yngre söner en inkomst och en titel. Äktenskapet mellan John och Isabella var också en del i en uppgörelse där greven av Gloucester bytte sin yngsta dotter mot förlåtelse för sin egen inblandning i kriget utan kärlek, där Johns bröder och mor gjorde uppror mot sin far och make, kung Henry II.

När Isabella och John gifte sig var det ingen som trodde att John någonsin skulle bli kung av England. Kung Henry hade visserligen nyligen dött, men före John i tronföljden stod hans äldre bror Richard och hans kommande arvingar, liksom hans redan döde bror Geoffreys son Arthur (som John så småningom lät döda). Men Richard fick inga arvingar och dog tidigare än någon räknat med år 1199, och tio år efter att Isabella och John gift sig blev John kung av England. En av de första saker John gjorde som kung var att annullera sitt äktenskap med Isabella. De hade under flera år levt åtskilda och Isabella betydde så lite vid hovet att en av krönikörerna på plats inte ens kom ihåg hennes namn, utan kallade henne vid hennes mors namn, Hawise. Isabella var alltför obetydlig som maka för en kung, troligen både i status och i personlighet. Hon blev aldrig drottning.

Deras äktenskap hade aldrig varit lätt, de var släkt med varandra (de delade Henry I som anfader) och deras äktenskap hade krävt dispens från de kyrkliga reglerna, vilket de fått men inte förrän efter äktenskapet redan ingåtts och på villkoret att de inte hade några sexuella relationer med varandra. Det är okänt om de höll det löftet, men de fick aldrig några barn. Detta var självklart ohållbart för en kung, John behövde arvingar. Isabella motsatte sig inte annulleringen, men bör ha varit aningen bitter eftersom John behöll hennes landområden. Titeln greve av Gloucester gick till Isabellas systerson, och Isabella fick inte tillbaka den förrän systersonen dog år 1213.

Isabella levde ensam under större delen av sitt liv efter det upplösta äktenskapet med kungen. Inte förrän år 1214 gifte hon om sig, med greven av Essex. Greven fick betala drygt 20 000 mark till kung John för privilegiet att gifta sig med hans före detta hustru. Det var ett av de sätt kungen fyllde sina skattkistor på, en sorts försäljning av högättade änkor! Andra inkomstkällor var att änkor fick betala för att få behålla sina morgongåvor, och slippa gifta om sig. Det var även höga avgifter för den son som ville ärva sin fars land. Kung John var varken den förste eller sista som tog ut dessa avgifter, men han var väldigt duktig på det! Rikets skattkistor fylldes på i hög takt. Greven av Essex dog bara två år efter giftermålet, och Isabella gifte sig en tredje gång 1217 men dog själv bara en månad senare. Hon begravdes i katedralen i Canterbury.

Kung John gifte om sig betydligt tidigare än Isabella. Han väntade i drygt ett år innan han hittade en ny Isabella, denna gång Isabella av Angoulême. Hon kom till ett högt pris. Eftersom hon varit förlovad med en fransk adelsman gjorde äktenskapet med kung John den franske kungen arg, för att inte tala om hur arg hennes tidigare fästman blev när han ställdes inför det fullbordade faktum att den flicka han skulle gifta sig med nu var gift med den engelska kungen. Kungen konfiskerade Isabellas landområden och det blev en väpnad konflikt av det hela. Under de sexton år som hon var gift med kung John (till hans död 1216) fick Isabella fem barn som alla levde till vuxen ålder. Det dröjde dock sju år innan det första barnet kom, vilket inte är så underligt eftersom Isabella var någonstans mellan nio och femton år gammal när äktenskapet ingicks. Det sägs att John var fullkomligt betagen av den vackra flickan, och att han gifte sig av kärlek. Andra krönikörer menar att han inte gav henne några pengar och sög ut hennes land och att han var rent av elak mot henne. I efterhand är det svårt att veta vad de två faktiskt tyckte om varandra, men det är inte känt att John hade älskarinnor i sitt andra äktenskap, vilket han öppet haft i det första. Isabella hade dock fler fördelar än Johns tidigare hustru. Hon hade viktiga kontakter och land i ett område där John nu fick inflytande.

Som drottning av England fick Isabella uppleva hur kungen förlorade alla sina franska områden och nästintill även hela England. Johns död, i oktober 1216, räddade riket och Isabella såg till att snabbt få sin nioårige son Henry krönt till ny kung och under beskydd av mäktiga adelsmän. Alla regalier var borta, de hade försvunnit under Johns sista desperata dagar, tillsammans med stora delar av det kungliga bagaget, så Isabellas egen enkla guldkrona fick duga som kröningskrona åt den nye kungen Henry III.

Isabella lämnade England året efter för att ta kontroll över sitt eget grevskap, Angoulême, som var hennes i egen rätt. Några år senare gifte hon om sig, med sonen till sin tidigare fästman. Tillsammans med Hugh X av Lusignan fick hon sedan ytterligare nio barn, som också alla överlevde till vuxen ålder, en remarkabel bedrift under medeltiden. Bara några år tidigare hade förövrigt Hugh varit förlovad med Johns och Isabellas dotter Joan, och den lilla flickan hade växt upp vid hans hov, där hon stannade kvar även några år efter att hennes mor gift sig med hennes tilltänkte. Därefter återvände hon till England där hennes bror kung Henry III gifte bort henne med kungen av Skottland istället.

Isabella gifte sig utan det kungliga engelska rådets tillstånd, ett tillstånd varje kunglig änka behövde. Hennes beslut att strunta i detta, och att lämna sina barn från första äktenskapet i England (med undantag av Joan) när hon reste, gav rådet en möjlighet att dra in hennes morgongåva och bryta bandet mellan änkedrottningen och landet, vilket också skedde. Isabella fanns sig dock inte helt tillrätta i sin nya tillvaro, hon såg sig själv som änkedrottning av England, medan de flesta andra såg henne som fransk grevinna, och krävde att hon lämnade företräde för andra damer. När även den franska drottningmodern, som också var hennes tidigare makes systerdotter, rynkade på näsan offentligt åt Isabella började hon planera ett uppror. Hon försökte få sin son, den engelske kungen, att engagera sig, vilket han gjorde. Isabella kunde dock inte ge honom det militära stöd hon lovat honom och av upproret blev det inte mycket. Hennes make gjorde upp med den franske kungen men strax därefter anklagades Isabella för att ha försökt förgifta kungen, och hon flydde till klostret i Fontevraud där hon dog inte långt senare.

Isabella begravdes på Fontevrauds kyrkogård, men flyttades in i kyrkan när hennes son Henry III några år senare besökte den franska klosterkyrkan. Isabella vilar sedan dess tillsammans med sina svärföräldrar Henry II och Eleanor av Akvitanien. Flera av Isabellas ”franska” barn valde senare i livet att söka lyckan i sin halvbror Henry III rike, och särskilt den yngste sonen William var mycket nyttig för sin halvbror och dennes arvinge, Edward I. De franska halvsyskonen skapade en egen hovfraktion och det skapade en del gnissel vid det engelska hovet, men det är en annan historia.

Facebooktwitterlinkedin